Hej… vet knappt var jag ska börja. Jag lever med en man sedan 7 år tillbaks och vi har 3 små barn tillsammans. Min make har haft problem med olika beroenden under nästan hela tiden. Men det var ingenting jag märkte av i början av relationen…
det började med spel, han satt och spelade väldigt mycket och skulle ”vinna tillbaka” osv. Spelandet lugnade sig och han började med cannabis… och jag är väldigt emot droger. Han rökte först då och då, tillslut blev det flera gånger/dag under säkert 1 års tid. Jag kände mig ledsen och uppgiven, han sa att han kunde sluta när han ville, lovade att sluta, dra ner på det, men ingenting hände. Jag var gravid och besviken, uppgiven och något blind(naiv?). Han är en väldigt bra make utöver detta. Väldigt kärleksfull, huslig, lagar mat och bra med barnen. Men jag stod inte ut med rökandet och gav honom tillslut ett ultimatum. Mig eller så slutar han. Och jag fick honom att lova att ifall han får återfall eller röker igen så måste han lova att berätta för mig. Han lovade på allt.
På senaste har jag fått reda på att han efter denna händelse rökt under flera tillfällen som han nekat och vägrat erkänna. Jag har dessutom kommit på att han tagit stora lån om flera 100,000kr. Till aktier. Han påstår att han har alla pengar men jag tror han går back om han skulle betala av allt nu. När jag ifrågasatte om lånen så nekade han och lovade att det inte va något, att jag inte behövde vara orolig. Jag var tvungen att lägga fram bevis för att han skulle erkänna. Han säger att han har en vattentätt plan och är väldigt engagerad i aktier, men för mig spelar det ingen roll… han har ljugit, svikit mig och gjort så mycket dumheter bakom min rygg… i början var han ju öppen med sina ageranden men senaste åren har jag inte vetat någonting. Han skäms alldeles säkert. Och mår väll dåligt över sina val.
Jag älskar denna mannen och när jag inte tänker på allt detta så har vi ju det så bra. Men tilliten är enormt sviken…
jag vill inte skilja mig, men vill samtidigt inte fastna i något sånt här om detta fortsätter… vi har ju en så fin familj. Jag vet att det låter illa. Vi var nära ett separera, jag var så arg och ledsen, men har släppt detta för tillfället och tar dagarna som de kommer. Snälla, har något tips? Egna erfarenheter? Solskenshistorier? Jag är sååå förvirrad…
Kanske synd att jag är den som svarar först… men det kommer kanske “solskenshistorier” härefter
Din man har så stora problem med sig själv… och det har egentligen du med. Du har skaffat tre barn på sju år med en man med alla dessa problem redan från start. Dina skygglappar är tjocka, ändå så kan de inte hindra ljuset från att sippra in, för annars hade du inte skrivit här.
Mitt råd är att du börjar din egen resa med att omgående ta kontakt med en samtalskontakt i någon form, ju bättre utbildad desto bättre för dig, och tar det hela successivt därifrån. Med all sannolikhet så behöver du en hel del hjälp på traven med att både se verkligheten som den är och även med att kunna se och lära känna dig själv och ditt eget värde och vad du egentligen vill ha och behöver… både för dig själv, men inte minst även för dina barns framtid.
Din man kan du inte göra om… det kan bara han själv försöka göra och för det krävs VILJA från hans sida och det finns ingen som tyder på att han har den viljan och även om han hade den så finns inga garantier för att han ens kan förändra sig. Även om han på allvar skulle vilja någon gång framöver i livet. Men Du måste nu ta vuxenansvaret för dig och de tre barnens skull.
Om jag hade varit som du TS, så hade jag förutom samtalsterapi även sökt upp en medberoende-förening på orten där jag bor. Missbruk och medberoende är tunga saker. Alla som lever med en missbrukare blir inte medberoende, men många blir. Det blir en obalans i förhållandet och båda kan undermedvetet trigga varandras beroenden.
Med det sagt, så tror jag absolut en människa med missbruksproblematik/personlighet kan förändras och “läka” om viljan och motivationen finns och denne får tillgång till relevant och bra vård. Och jobbar målmedvetet med detta.
Med det sagt så är hans missbruk ingenting som du ska ta på dig ansvaret för. Du ska inte söka upp vård och hjälp för honom. Du ska inte försöka övertala honom om vad han behöver osv. Det enda du kan göra är att bli medveten om dina egna triggers och öka din självkännedom.
Det kanske krävs att han ställs inför att förlora dig och barnen om han inte tar sitt ansvar. Och så bor ni isär ett tag tills han kommit en bit på vägen till tillfrisknande.
Det kanske krävs att du och barnen flyttar och att han hamnar på absoluta botten innan det kan vända för honom.
Men gå inte på hans lögner. Missbrukare gör sig själva till de största offren som finns, deras självömkan kan vara helt gränslös och de drar sig inte för att manipulera sin omgivning för att skydda sitt missbruk. Säg till honom att du genomskådar hans skitsnack och att han iallafall ska lägga ner sitt skitsnack. Han är ändå en vuxen människa och du har rätt att bli bemött med ärlighet och respekt.
Som sagt, TA INTE PÅ DIG HANS ANSVAR. Och håll koll så att han inte börjar förskingra dina eller familjens pengar.
Du har fått de enda råd som är rimliga i detta. Du kan inte bortse från det negativa och släta över de dåliga sidorna. Han ljuger, tar droger, han är oansvarig med pengar och ni har tre barn. Om han är någorlunda normalbegåvad så måste även han inse att detta inte håller. Människor kan förändras men bara om de vill och har han inte ”alltid” varit så här (men du ville inte se det) då tror jag att det är svårt, även om man inte vill döma för hårt.
Jag tänker mest på er/din konkreta ekonomi nu. Jag vet inte om ni är gifta men risken är att du dras in i en lånekarusell a la Lyxfällan. Du måste skydda dig. Ta kontakt med bank/jurist för att säkra din roll och ansvar i detta. Har han belånat ert boende osv?
Sök samtalsstöd och gör det du måste göra.
Ibland kan det vara enklare att man tänker på en väninna som skulle ha dessa problem med sin man och vad du skulle ge för råd till henne. Man får ett utifrånperspektiv då som kan hjälpa dig att ta rätt beslut och agera.
Ni kan göra en bodelning inom äktenskapet, så att inte du riskerar att råka illa ut vid skilsmässa. Man borde verkligen avtala om enskild ekonomi när man gifter sig, för att inte utsätta sig för risken. Då blir kärleken mindre tyngd.
Usch! Jag har ett tråkigt men ack så viktigt svar. Att sluta med beroende som man haft under flera år är inte bara en viljesak. Det tar tid! Jag levde med en man med porrmissbruk och han var 100% villig till att ändras, gjorde allt som han kunde göra, vi gick i terapi och fick fantastiskt stöd och hjälp. Men. Min bestämda uppfattning är att som partner måste du förstå att det handlar om många års acceptans över att man trillar dit igen. Klarar du det? Vill du det? Orkar du det? Efter 10 år orkade jag inte. Det var inte värd mitt liv trots att han på alla vis var en fantastisk person och mitt livs kärlek.
Jag vet att människor lyckas sluta med droger alkohol spelmissbruk osv. Jag tror tyvärr inte alla lyckas med det. Blir glad över solskenshistorier men jag har svårt att tro på dem helt…
Sätt deadline och tänk på vad du orkar och klarar av. All styrka!
Uppdatering! Vi skilde oss… han blev helt psyko när han märkte han var Påväg att förlora mig. Och betedde sig riktigt illa. Nu har vi barnen varannan vecka. Varit ifrån varandra 3 månader nu. Han går hos psykolog och fått verktyg för att hantera missbruket osv…
Är jag naiv som ens hoppas på att vi kan hitta tillbaka? Han har ju aldrig ens blivit utslängd innan men nu kanske han fick sig en riktig ögonöppnare… jag bör ge det minst ett år innan vi ses ens med barnen egentligen… så jag hinner läka ordentligt och se om han verkar rätta till sig… är det äkta så hittar vi tillbaka? Men är ju livrädd bli sårad igen, eller att vi går tillbaka på fel grunder…
Ett minimum är ju att han tar sig all den tid som behövs för att komma till rätta med sig själv och alla sina nuvarande problem. Slutar missbruka allt möjligt (utan att byta nuvarande missbruk mot något annat) och slutar ljuga, smussla, skyla över och bortförklara sitt missbruk. För det krävs rejält med tid och ffa. enorm viljestyrka och uthållighet.
Att göra temporära förändringar/anpassningar under galgen kan i princip vem som helst (nästan) så länge priset som ska betalas känns acceptabelt i förhållande till det som man vill och tror sig ha chansen att vinna. MEN… att bibehålla det över (låååång, för alltid) tid, det är något helt annat.
Sedan är det ju så att du rimligen bör ge dig själv chansen att verkligen känna efter, komma ikapp och vidare, få till ett bra och fungerande liv med barnen etc. Först därefter när du har det bra, är harmonisk och tillfreds med DITT eget liv, för dig själv… först då ska du ens börja leka med tanken på hur mycket av det du åstadkommit med dig själv och ditt liv som du är villig att riskera igen.
DÅ kanske det inte längre känns varken aktuellt, eller ens önskvärt från din egen sida… men ge dig nu för guds skull chansen att kunna ta ett noga genomtänkt beslut när du väl har kommit på fötter igen. När du ändå har kommit så här långt
Jag låter troligen krass och till viss del beror det väl på själva grundanledningen till diverse missbruk… men att det i princip alltid finns grundläggande, inre och bakomliggande skäl är iaf jag tämligen övertygad om. Mtp det så skulle iaf inte jag vara helt främmande för att säga att en gång missbrukare (av what ever och i synnerhet när de bara adderas och/eller avlöser varandra)… alltid missbrukare. Eller om man istället för “missbrukare” säger… helt, eller till stor del, i avsaknad av egen impulskontroll som förr eller senare (beroende på mående, stress, tristess eller what ever) leder till nya missbruk.
