Allt är nytt, men vad ska/bör man säga till vänner och bekanta?
Min fru har lämnat mig. Hon vill skilja sig. Jag vill inte, men det spelar mindre roll.
Har två barn, varav jag är föräldraledig med ena och andra går på förskolan.
Vi har inte hunnit prata något kring det praktiska och vi har ännu inte hunnit skicka in papper.
Vad säger man till vänner och bekanta som man träffar på? Eller som hör av sig.
låtsas man att allt är som vanligt?
säger man att hon vill skiljas/jag är lämnad?
säger man att vi valt gå skilda vägar?
väntar man till vi har börjat komma överens om det praktiska?
säger man till vissa men inte andra?
Vi kommer ju även ha 6 månaders betänketid innan det blir klart rent formellt.
Alla är vi ju olika, men jag skulle ha sagt som du skrev i din andra mening. Varför ljuga? Då måste du ständigt hålla upp en fasad och kan inte prata med dina vänner.
Det tråkiga är att vännerna i många fall vet mer. Det är ju inte så kul när det kommer fram att dom vetat ett tag att ditt X varit på väg att lämna dig ett tag och att dom vetat att det funnits en annan.
Jag hade brutit direkt med dom vännerna om det hänt mig.
Om du har riktiga vänner så är deras uppgift endast att lyssna och försöka ge stöd utan att komma med fina råd och säga saker som "hade det varit jag så hade jag…"
Det går inte att föreställa sig hur det känns att bli lämnad för någon som lever i ett tryggt förhållande och kanske längtar till kärringen eller gubben åker bort en helg så att dom får lite egentid.
En del sk vänner kan vara väldigt okänsliga och säga saker som sårar väldigt mycket. Ofta är det av total brist på kunskap men det gör ju inte mindre ont för det.
Det är i det här läget som man också ser vilka som är ens riktiga vänner och vilka som inte är det.
Du bør si som det er, det er fryktelig slitsomt å leve på en løgn. Da må du hele tiden tenke på hva som allerede er sagt, hva du kan si og ikke si i frykt for å røpe deg. Nei, sannheten er det beste. Uten å overdrive eller gå i detaljer, selvsagt. Du har ingenting å skamme deg over, det er ikke ditt valg.
Precis i början berättade jag endast för dom allra närmaste och var helt ärlig mot dom. Orkade dock inte berätta på jobbet. Förutom för chefen, jag var tvungen eftersom jag sa upp mig i samma veva för att flytta till Finland.
Fy tusan, vilken jobbig situation du beskriver! Hittills har min erfarenhet av att berätta direkt varit väldigt positiv. Jag har mått bra av att berätta! Och ännu bättre har jag mått av det stöd och den värme som jag oftast möts av. Mitt stora spöke är ensamheten, särskilt nu i semestertider, och det har känts skönt att klä det i ord också - och få se att jag inte är fullt så bottenlöst ensam som det känns.
Fruktansvärt jobbig tid, all styrka till dig. Alla är vi olika, personligen har jag varit ärlig till de som frågar. Har bara positiv erfarenhet av det. Jag har svårt för fasader och snygga ytor och brukar skippa det. Den som inte tål att höra sanningen kan du sannolikt klara dig utan. Kvar blir riktiga vänner-och nya vänner. Jag har gråtit lite här och där i olika sammanhang och fått stöd även från oväntade håll.
Jag jfr med en sjukdomsdiagnos jag fick i februari. Chocken gjorde att jag informerade de jag arbetar med via mail, sen blev det lite ändringar av behandlingen vilket orsakade många frågor. Därefter spred sig ryktet och ”alla” började höra av sig, även mina barns fars släkt i all välmening. Min sambo berättade för ytliga bekanta på frågan ”allt väl med er” för att han inte ville ljuga. Nu har det äntligen lagt sig och jag kan vara efterklok. Nej alla behöver faktiskt inte få veta. Berätta för de närmaste och de man har förtroende för. Ytliga bekanta har man inget ansvar för. Även om det kommer fram senare så är man inte skyldig att redovisa sitt liv i detalj. Vissa saker man är tvingad igenom under livet är privata och det tror jag folk har full förståelse för. Däremot, om du mår bäst med det, var ärlig med hur det gått till eller om ni är överens om er story.
Nei, det er ikke nødvendig å gå i detaljer. Det kan holde å si man har en tøff periode akkurat nå. De fleste kolleger man ser daglig vil snappe opp at man er i ulage, da er det bare tåpelig å insistere på at alt er bare bra. Hva man sier til hvem er en personlig avveiing.
Jag har berättat för EN person irl (vi kom in på trädgårdsprat och jag sa att jag ska flytta ifrån huset och följaktligen inte odlar i år). Fler vet om det på nätet, i facebookgrupper där jag varit med länge och vi pratar om allt.
Jag tror blivande exmaken har berättat för två - kanske fler. Skulle inte förvåna mig om han berättat för fler.
Vi har inte sagt något till barnen än och vill att de ska veta innan det kommer ut på allvar. Men det är jobbigt när man träffar gemensamma vänner och de säger “hälsa mannen”
