Hej!
Jag undrar hur ni har gjort när ni vill ha skilsmässa men inte er partner? Hur berättar ni och hur hanterar ni liksom att personen blir helt förkrossad?
1 gillning
Hej!
Det finns tyvärr inte så många sätt att linda in det, då blir det inte sagt.
Men, se till att boka av en tid så att ni båda vet att då ska ni sitta ner och prata, lugnt och ostört. Inga barn hemma.
Lämnandet i skilsmässoprocessen är tungt. Men har man bestämt sig så är det bara att lida igenom. Det blir bättre sen.
Lycka till.
3 gillningar
Jag berättade först en dag som jag hade förbestämt (det var första dagen på mitt nya jobb). Jag minns inte exakt vad som hände men allt var helt lugnt och sedan rann det bara ut i sanden.
Då bestämde jag mig för att nästa gång han får ett vredesutbrott så är det definitivt slut. Den dagen det kom var det så magnifikt så det var inget jag tvekade på. Just i stunden hanterade jag bara att vi skulle bli klara med det vi gjorde, men senare efter middagen sa jag “Jag orkar inte mer. Jag vill separera.” Då sa han att det ville han också. Den här gången rann det inte ut i sanden men ganska snart sa han att han ändrat sig, han ville inte separera. Men jag stod på mig. Ändå fattade han inte att det var på riktigt förrän han fattade att jag hade gått med på en dejtingsajt. Då blev han ledsen, grät och stod på sina bara knän. Men jag ville verkligen separera, tyckte han hade behandlat mig illa, så jag brydde mig inte mycket om hans tårar.
3 gillningar
Så här i efterhand kan jag tycka att jag skulle ha väntat åtminstone tills han flyttade ut. Men. Frågan är om han hade flyttat om jag inte hade gjort det.
Till saken var att vi hade haft det dåligt i många år och jag verkligen längtade ut. Vi jobbade inte på något då längre. Det var slut.
1 gillning
Självklart finns det varianter. Jag skrev utifrån min livssituation, svårt att skriva om någon annans…
2 gillningar
För mig berättade x helt plötsligt en kväll. Han gick som en osalig ande och skrev sms med någon, sedan satte han sig i soffan istället för att ligga ner… så sade han bara , jag vill skilja mig… sedan gick han ut, hade packat en väska i smyg som han tog med. Vi pratar en annan dag , sade han.
Det var det värsta som hänt mig efter 30 årigt äktenskap.
Hade inte en chans att prata, fråga…
Ok, han har väl medgett att det var fel sätt efteråt men… det hjälper inte .Här blev jag ensam…
Så, vill bara säga att gör inte så. Ge det en kväll, natt… något. Det är man värd. Som lämnad alltså. Må då orsaken vara vad som helst.
14 gillningar
Det kan också bli sju helveten värre. 
Jag är partnern som inte ville ha skilsmässa.
Finns nog inga bra sätt.
Som mottagare uppskattar jag total ärlighet, att linda in riskerar att göra det otydligt och öppna för misstolkningar.
Också en beredskap att svara på frågor.
3 gillningar
Mitt sista uppbrott var ingen formell skilsmässa, vi var bara särbos, men det var oerhört tungt ändå.
Och även om jag har skällt mycket på mitt stackars ex här på forumet så vill jag ge honom lite cred för att han inte flydde från mig direkt när han hade kläckt ur sig att han ville bryta upp.
Det hade man annars kunnat tro eftersom han är en person som hellre sopar under mattan och låtsas att problemen inte finns. Men han stannade kvar, han försökte svara på frågor, han lyssnade på min förtvivlan - och han gav inte något falskt hopp bara för att vara snäll. Han var lågmäld men obeveklig. Just då avskydde jag honom för den där obevekligheten, men i efterhand var det bra.
Och han lämnade mig inte ensam, utan vi pratade (eller vad man ska kalla det) i ett par timmar. Tills JAG var utmattad och inte orkade prata mer.
Att bli lämnad med chocken, frågorna, rädslan… Nej, usch! Undvik att utsätta din expartner för det. Stå kvar och förankra beslutet ordentligt. Det är förstås skitjobbigt men det är det enda hederliga.
7 gillningar
Jag gjorde slut med mitt senaste ex på absolut värsta möjliga sätt, nämligen sms.
Men till mitt försvar får jag säga att jag verkligen försökte träffas, men han ville inte. Och sen efter det hade han en massa saker för sig, och meddelade att han inte skulle kunna ses förrän nästan en månad (!) senare.
Och så länge orkade jag inte vänta.
Inte heller kunde vi prata i telefon, eftersom han dundrat sin telefon i backen någon vecka tidigare, och efter det gick det inte så lätt att höra vad han sa när han försökte prata i den.
Och zoom eller teams eller dylikt var också otänkbart i hans värld, eftersom det kostade på hans mobila bredband, och mitt ex var den snålaste människa som gått i ett par skor.
Så det blev sms.
Men jag tror ärligt talat att han föredrog det, för han är en flyktperson och hade nog ändå tagit jackan och dragit på studs om vi setts och jag framfört det muntligt.
1 gillning
Då får man banne mig svälja ett sms-uppbrott utan att gnälla!
1 gillning
Allt som kunde dra Internet gjorde han normalt sett hos mig, så att han kunde använda mitt bredband. Eller min telefon.
Då var det väl lite dålig tajming att han inte beräknade behöva något sådant på ungefär en månad vid tiden för uppbrottet 
Nästan så man kan ana en beräknad dubbelvinst för honom här… Dels slippa knapra på mobildatan, dels slippa få en ansikte-mot-ansikte-dumpning.