Behöver guidning

Nattsvart · 19 Oktober 2019 18:58

Långt inlägg:

Efter ett långt år av sorg efter skilsmässan från en (vad min psykolog kallar) narcissist till exman, mötte jag en ny man, han är äldre än mig och har två barn 8 och 12 på heltid. (mamman avliden tyvärr)

Vi möttes i januari, och i juni i år mötte jag barnen, de fäste sig direkt vid mig och jag vid dem, och allt gick snabbt, vi bor i stort sett ihop hos honom på heltid, även om jag har min lägenhet kvar. Vi lever som en familj och jag tar i stort sett föräldra ansvar, jag såg verkligen en framtid med honom, barnen och gemensamt barn.

Iallafall, han har flera ggr visat att han har problem med humöret och impulsivitet, hans förra förhållande var kaotiskt med en kvinna som misshandlade både honom och barnen, fysiskt och psykiskt, under 6 år. Han kan inte prata om sina känslor, utan går och samlar på dem tills det briserar, rejält… Hans självkänsla är i botten och han har många problem efter alla år med misshandel. Men det har även jag tyvärr.

Förra helgen brakade hela helvetet lös, jag jobbade över och glömde nämna detta för honom då jag tappade bort tiden, när jag väl kommer hem (2 timmar sent) möts jag av att äldsta barnet står i hallen och säger att “pappa vill åka hem igen, han är jättearg” jag förstår inget, går in i köket och försöker prata med honom men han ignorerar mig, tar 10 minuter innan han börjar prata om att jag förstört hela kvällen, han hade lagat finmiddag (oxfilé och massa annat) och jag dök inte upp, han sa att han kände sig bortglömd och som att jag helt sket i honom, han hade haft en förjävlig dag på jobbet och mådde dåligt. Jag frågade varför han inte bara sagt något till mig, då hade jag ju kommit hem direkt, han sa att det inte ens skulle behövas, jag “förstod inte hur en familj fungerar” han var även full.

Sedan eskalerade allt och vi började bråka, han började skrika på mig, att jag var “fake” och aldrig älskat honom på riktigt, att jag aldrig prioriterade honom, muttrade att jag var en bitch. Han sa även åt mig att han ångrade att vi träffats, och att han aldrig skulle bli lycklig med mig,
Jag fattade noll, barnen grät och bad honom lugna sig men han fortsatte

Sedan började han plötsligt gråta och bad om ursäkt, sa att han tog ut all skit på mig, var inte mitt fel osv, sen frågade han om jag ville han skulle åka hem, jag sa att “ja det vill jag, jag behöver få andas efter det här” då brusar han upp igen och skriker att jag kastar bort vårt förhållande, att jag inte älskar honom och att han aldrig mer vill se mig.

Han börjar packa sina grejer och skriker på barnen

Kaoset är totalt och jag försöker lugna barnen, ber honom att de får stanna med mig, att han kan åka iväg ensam. Men nej, han tvingar in dem i bilen och kör iväg.

Jag är helt chockad och lost här, vi har pratat under dagen igår och idag och han har bett om ursäkt, att allt berodde på stress, ångest och att han är på väg att gå in i väggen, samt att hans rätt allvarliga hjärtsjukdom blivit ännu värre (vilket han inte ens berättat)

Han vill komma över på måndag och prata, han säger att han ska ta tag i sina problem och att han har sån sjuk ångest, ber på sina bara knän

Barnen ringer mig och är ledsna, och ber mig komma hem, att vi ska bli ihop igen för allt han gör är att dricka och sova på soffan och gråta, han är helt knäckt.

Vadfan gör jag? Kan han, med hjälp av psykolog osv ändra sig? Eller är det kört? Tips?

Jag vill verkligen inte lämna barnen i detta, och såklart älskar jag även honom, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra här. Soc är redan kontaktade.

Fuzzy · 19 Oktober 2019 19:08

Barnen först i detta läge. Att han kör onykter med dom i bilen är så långt ifrån okej att det är helt sjukt i min värld. Detsamma med den psykisk misshandel han utsätter dom för i och med skrikandet, att han slår sönder möbler osv - helt förkastligt.

Bra att socialtjänsten är inkopplad. Du kan också ringa polisen och ge ett allmänt tips om det är så att han brukar köra påverkad ofta.
Jag vet tyvärr inte vad med du kan göra men försök finnas där för barnen.

Nattsvart · 19 Oktober 2019 19:12

Tack för svaret!
Tror aldrig han gjort det förut, frågade om det i ilska när han envisades med att åka, jag förstår inte hur man kan utsätta sina egna barn för något sånt, iofs två glas rödvin, men ändå!

Jag har aldrig varit med om något liknande förut, var som att han helt fick en blackout, han minns inte sakerna han gjort eller sagt, beskriver det som att “allt blev svart”

Han vill kapa helt om jag inte kan tänka mig en andra chans, dvs jag får inte ha kontakt alls med dem, han orkar inte det säger han, jag har sån grym ångest för vad jag ska ta mig till
Vill ställa krav på att han omedelbart söker hjälp, men vet inte om jag kan stanna i det

Hej_och_h · 20 Oktober 2019 06:16

Jag tror i ärlighetens namn att ett sådant här beteende inte kommer från ingenstans och aldrig har hänt tidigare. Att någon kommer två timmar senare än beräknat är något en människa ska kunna fixa, trots besvikelse och oavsett intag av alkohol och omständigheter av trötthet. Han gick LÅÅÅÅÅÅNG över gränsen. Man undrar, hur var det egentligen i det där gamla förhållandet? Kan man flippa så här…du har ju sett tendenser innan…så står nåt fel. Man börjar inte bara att bära sig illa mot sina närmaste pga att man själv skulle ha varit utsatt tidigare.

Tänk inte att ni ska fortsätta! Även om det är för jävligt för barnen och att du hade börjat känna för dem och sett dem som en del av din framtid. Du kan inte skydda dem, även om du stannar med honom. Men superbra att du gjort orosanmälan till socialtjänsten! Ligg på där! Det är vad du kan göra för dem!

Noomi · 20 Oktober 2019 08:40

Det första du ska göra är att omgående, direkt i morgon ta kontakt med din terapeut/psykolog för här är det syrgasmasken på som gäller för DIG själv!!

Du har, av olika anledningar, haft olyckan att stöta på ytterligare en defekt och dysfunktionell man som med all sannolikhet har kämpat under ett antal månader och därmed har lyckats hålla sig på mattan förvånande länge. Men här och nu kom det…

Hela beskrivningen av händelseförloppet är en enda stor alarmklocka, för dig. Du är förmodligen en känslig och högt empatisk person och tyvärr gör det alltihop enklare för den här sortens män att inleda relationer med och sedan när du sitter fast emotionellt så kommer det ena efter det andra. Rädda dig själv ur detta asap. Det är tråkigt för hans barn att ha en pappa som inte kan fungera bättre men fortfarande så är de hans ansvar. Inte ditt. Du har gjort vad du kan med orosanmälan osv. Han har förmodligen en egen släkt/familj med föräldrar och syskon och barnen har väl antagligen ytterligare en familj med den avlidna mammans släkt i egenskap av morföräldrar osv. Har han brutit all kontakt med dem så är det ännu ett varningstecken. De får nu steppa upp och ta det utvidgade ansvaret för hans barn och sina barnbarn om de anser att det finns anledningar till det, det är inte din sak att lösa efter dessa fåtal månaders relation med honom. Du har gjort vad du kan genom att göra orosanmälan till soc.

.
Vill du absolut göra något utöver att återuppta din psykologkontakt så är mitt förslag att du isf. ganska omgående tar kontakt med den sk. misshandlande kvinnan som enligt honom har misshandlat både honom och hans barn i sex hela år utan att han tog sina barn ur den situationen, och som han säger sig ha haft en “kaotisk” relation med. Lyssna på hennes version av hur den relationen egentligen var och fungerade och ffa. hur han fungerade. Inte otroligt så kan deras versioner skilja sig åt väsentligt.

Lämna honom och tillåt honom inte att ytterligare låsa fast dig genom att spela ut alla sina emotionella utpressningskort med sjukdomar (som han mörkat, om de ens finns) och förbud mot att träffa barnen etc. Han är en dysfunktionell man som använder sina egna barn som brickor i sitt eget relationsspel. Tyvärr har de en sådan pappa och ingen mamma, men det är inget som du varken kan eller bör försöka åtgärda genom att cementera fast dig själv i detta.

Återuppta omgående din terapi och ge den tid, ha inte för bråttom in i nya relationer. Du är fortfarande ung och har ingen panik när det gäller familjebildning, iaf inte så till den grad att du utsätter dig för ytterligare en defekt partner som leder in dig i ytterligare en dysfunktionell och destruktiv relation. Tänk istället vilken outsäglig tur du hade att detta uppenbarade sig innan du eventuellt hunnit bli gravid, flyttat ihop och lämnat hela ditt sociala sammanhang bakom dig etc.

Nattsvart · 20 Oktober 2019 10:00

Tack för ditt svar, och du har nog rätt, jag tror inte heller det, han har visat såna här utbrott (i mindre skala) två gånger tidigare, då var det mest ord han spottade ur sig, så det har ju blivit värre

Jag har försökt tala med barnen liten om förra förhållandet, de sa att hans exfru slog både dem och pappa, så jag vet ärligt talat inte vilket ven jag ska stå på där
Jag känner mig som ett svin som lämnar barnen i det hela, men får göra allt jag kan för dem helt enkelt

Nattsvart · 20 Oktober 2019 10:16

Tack Noomi, som vanligt levererar du den sanning jag behövde höra för att inse hur illa det faktiskt är, det behövdes! Mina vänner har redan sagt flera ggr att de tycker jag ska lämna honom, men med barnen har det blivit en annan sak. Tyvärr har de ingen släkt på mammans sida (de bor i ett annat land)

Och hans egen familj har han ingen kontakt med, enligt honom för att hans pappa misshandlat honom hela livet, vilket jag trott på, men just nu vet jag inte
Så det är ju bara han och barnen, vilket gör att jag får så sjukt dåligt samvete att lämna dem i det.

Jag har gett som förslag att jag tar dem varannan helg, både för att ge honom en chans att vila, men även så de får en lugn plats i livet. Han har inte svarat mig om det ännu, ser väl imorgon.

Jag var livrädd i början att jag skulle falla för ännu en psykiskt sjuk man, efter allt helvetet med att komma upp ur avgrunden från min exman, och måste väl inse att jag ännu en gång lyckats pricka in en, även fast jag verkligen försökte. Får ringa min HC igen och be om nya tider, besviken då jag trodde jag kommit längre än så här, suck.

Jag är livrädd att han ska lyckas få mig att försöka igen, han tar i allt vad han kan med sitt mående, ångest, saknar mig, vill aldrig såra mig (ironiskt)
Men hans beteende matchar ju inte orden, så jag vet innerst inne att jag måste fly innan jag fastnar igen

Första varningen var väl egentligen att han ville skaffa barn efter bara typ 5 månader, han visste vad han ville sa han, jag tyckte det var för snabbt, han respekterade mitt beslut men fortsatte ändå att ta upp det ibland, att han verkligen ville ha barn med mig i framtiden, direkt när jag var redo. Inser nu att det nog kanske bara var för att få mig “fast” ordentligt

Tack allihopa, jag ska försöka ha ett samtal med honom imorron, vill verkligen att han tar hjälp, iaf för sina barn, men ja, återstår att se. Håll tummarna!

Noomi · 20 Oktober 2019 10:42

Alltså @Nattsvart, du har den förnuftsmässiga insikten i detta, men inte alls så säkert den känslomässiga, eller för att tala klarspråk med all sannolikhet inte den känslomässiga beredskapen och insikten

För är du det minsta rädd om dig själv i detta nu, så ska du INTE under några omständigheter träffa honom i morgon och försöka resonera förnuftsmässigt med honom. ABOLUT INTE!!!

Du vet redan allt du behöver veta och mer därtill. Barnen är isolerat hans eget ansvar och du ska inte låta någon sorts irrationellt “dåligt samvete” eller självpåtagen ansvarsroll leda in dig i att bli manipulerad återigen.

Träffa honom INTE och försök inte intala dig att det är “det minsta du kan göra”, eller att förnuftsargument skulle kunna fungera på honom. Han kommer att dra alla emotionella kort han kan och sedan några till och med all sannolikhet spela hårt på ditt dåliga samvete rörande hans barn. Hade han brytt sig om sina barn så hade han besparat dem allt detta, både i förra relationen och i er. Om han ska söka hjälp eller inte helt är utanför din kontroll och ska så vara. Han är en vuxen människa med två minderåriga barn och att styra upp sig själv är enbart hans eget ansvar. Du är varken hans terapeut, coach eller ledsagare och se för guds skull till att inte själv ta på dig den rollen för isf. sitter du redan hårdare fast än du inser.

Förvånas inte heller, om du ändå går vidare och träffar honom i morgon vilket jag innerligt hoppas att du förstår vikten av att absolut inte göra, att han kan komma dragandes med barnen i släptåg som ytterligare emotionell påtryckning. Skydda dig själv från det till varje pris.

Skriv ett mail och förklara om du tycker att du måste, men träffa honom absolut INTE redan i morgon (helst inte någonsin, men antar att du har en del grejer att hämta upp men det kan vänta till dess du hunnit gå på samtal några gånger iaf.)

Det enda jag håller alla tummar för är att du tar ditt förnuft till fånga och på inga villkor går med på några möten eller samtal med honom. Minns att för en dysfunktionell människa är det ingen konst att manipulera en med normal empati, så håll dig undan

Behöver han hjälp så kan han ju försöka återknyta kontakten med sin egen familj som förmodligen innehåller fler människor än pappan (och hans påståenden rörande honom behöver inte alls vara med sanningen överensstämmande), du tillhör lyckligtvis inte den familjen och det ska du tacka högre makter för

Noomi · 20 Oktober 2019 11:41

Alltså jag lyckades av någon anledning missa det här

Nej, nej… och återigen NEJ! Väv nu inte in dig själv (och ffa. inte barnen) mer än du uppenbarligen redan gjort på det här sättet. Alltså varför? Förutom det där om “för barnens skull, lugn plats i livet” etc…

Men hur länge ska du isf hålla på med det och vad händer när du förhoppningsvis träffar en funktionell man, hur ska dessa barn då ta om du inte längre kan eller vill/orkar upprätthålla er kontakt på samma sätt och du måste/vill bryta?

Tänk dig extremt noga för innan du föreslår och inleder något sådant, för det är verkligen inte till gagn för dessa barn om inte ett sådant arrangemang kan fortgå över lång tid och då pratar vi år och inte månader. De är 10 och 12 nu och ska du ta på dig det där så ska du se att du kan hålla ut långt mer än några månader. Bygger du nu upp en fungerande relation med dem och blir deras andningshål (eller vad du nu tror att du ska fungera som) så måste du vara beredd på ett antagligen långt mycket större åtagande än du möjligen kan överblicka i den här kaotiska stunden av ditt eget uppbrott med en dysfunktionell man som (tyvärr kan man väl säga) råkar ha två barn.

Börja med terapeuten allra först och bolla alla sådana självuppoffrande och i stunden samvetsdämpande idéer med hen, innan du tar några som helst beslut eller ger några löften om arrangemang, som efter en stunds eftertanke kan visa sig vara mindre väl genomtänkta

.
[EDIT] Ser nu att de bara är 8 och 12 år och att jag skrev fel ålder ovan. Om du efter tid där du av olika anledningar hunnit vinnlägga dig om att bli deras “fasta punkt i tillvaron” (mycket för att dämpa ditt eget orättmätigt dåliga samvete nu i stunden), ska du då själv efter en tid bryta upp/“skiljas” från så pass små barn så är det faktiskt det värsta du kan göra mot dem. Mycket värre än att du klipper allt här och nu. För bygger du upp en för dem viktig och trygg vuxenrelation och sedan bryter med dem för att det krävde långt mer än du kunnat förutse, då kommer du med all rätt att verkligen få ha dåligt samvete. Dessutom så kommer du ju med den där idén aldrig att på något sätt bli fri från honom heller och vips så har du återigen försatt ffa. dig själv men även barnen, ur askan och rakt in i elden.

onedaymore · 20 Oktober 2019 18:25

Först av allt, jag är ledsen att du ska behöva gå igenom ett destruktivt förhållande igen. Har inte följt vad som hände med din exman, men kan läsa mig till så pass att du måste ha haft det väldigt tufft.

Jag gissar att du är en överempatisk människa som lätt känner ansvar för andra och andras mående?

Tyvärr gör det ofta att man drar till sig fel människor och dessutom har svårare för att avsluta i tid

Min spontana tanke är att den här mannen har betydligt djupare problem än vad som bara kan skyllas på hans exfru. Det finns många med dåliga förhållanden bakom sig som ändå inte tar sig rätten att få okontrollerade utbrott, slå sönder möbler, hota med att slå sönder hus och inte minst tvinga med sig sina rädda barn på en livsfarlig fyllekörning. Och dessutom skylla ifrån sig på blackout.

Får jag spekulera fritt skulle det inte förvåna mig ifall misshandeln i förra förhållande var ömsesidig, för han visar skolboksklassiska tendenser åt det hållet.

Och till dig skulle jag säga:
Spring för livet!

Träffa honom inte igen, och måste du av någon praktisk anledning (exempelvis hämta eller lämna något) se till så att du har någon med dig och var aldrig ensam med honom

Barnen är betydligt svårare. Du har ju redan byggt en relation till dem och naturligtvis är det inte så lätt som ansvarstagande vuxen att lämna dem i en situation där de inte är trygga. Att du har kopplat in soc är jättebra. Men jag hade nog också i din situation känt att jag skulle vilja veta hur det går för dem och finnas till hands om det behövs .
Jag har ingen aning om det går att ordna utan att du behöver ha kontakt med pappan? De är såpass gamla att de kanske har sociala medier eller andra sätt där man kanske kan få kontakt utan hans inblandning? Jag vet inte om det kanske låter som ett särskilt moraliskt förslag från mig, men det låter som om barnen är rätt isolerade och har få vuxna personer som de kan lita på. Det är visserligen inte ditt ansvar, men om du själv verkligen vill och mår bättre av att veta hur de har det så kanske det kan vara det bästa av två onda ting.

Kramar till dig

Nattsvart · 22 Oktober 2019 11:59

Tack för alla svar!
Ja han dök upp igår utan att förvarna, för att hämta grejer sa han, men ja…

Han grät i säkert 2 timmar och har nu bett mig om en till chans “en sista chans”

Han ska, som han säger iaf, söka hjälp hos psykolog och arbeta med det då han skäms för sitt beteende
Han tar på sig allt ansvar och erkände att han oavsett vad måste ta tag i det, han har väl skött det helt ok trots allt, men jag känner ändå att jag inte vågar ge honom en andra chans

Jag älskar honom men vågar inte tro att det aldrig kommer hända igen (det lär det, oavsett om han söker hjälp eller ej) men känner mig så fruktansvärt vilsen och ledsen i allt det här, känner mig även som ett, ursäkta språket, rövhål, när barnen är inblandade

Han maler på om hur ledsen han är, hur han inte orkar det här utan mig, hur perfekt och vacker jag är, hur han saknar mig och inte kan leva utan mig. Att jag är det bästa som hänt i hans liv, men aldrig verkar han ställa sig frågan om han är bra för mig? Jag försöker ta mig ur det, men han gör det inte lätt för mig tyvärr, suck

onedaymore · 22 Oktober 2019 13:48

Det påminner mig om mitt första förhållande. Det var också med en person som hade djupa problem som han skyllde på tidigare trauman.

Även han lovade att skaffa hjälp och menade att skulle bli en ny man.
Men du förstod nog hur det gick. För tyvärr gav jag honom den tusende chansen och trodde att terapi kunde hjälpa.
Men det är ibland lätt att överskatta den effekt terapi kan ha. Det beror på personen, terapeuten och andra omständigheter. Och jag tror att den personlighetstyp som både ditt och mitt ex verkar vara inte alltid är så mottagliga. Åtminstone inte på kort sikt.
Och med personlighetstyp menar jag personer som har som strategi att skylla på andra när något händer. Som inte riktigt tar ansvar över sitt humör, utan säger att det beror på deras ex eller deras familj eller någon händelse för flera år sedan etc.
Eftersom terapi kräver att man vänder blicken inåt och analyserar sig själv verkar det inte alltid fungera så bra för alla.

Nej, löften om förändringar är inte värda någonting. Inte ens löften om terapi.

Enbart förändring i sig är värt något. Och det går inte så fort, så jag hade nog förhållit mig rätt skeptisk i din situation. Vis av erfarenheter…

Atrax · 22 Oktober 2019 13:53

La ham da bevise for deg at han kan forandre seg, uten at du er med i dagliglivet hans. Han kan love deg gull og grønne skoger, det er handling som gjelder. Vil han virkelig ha deg så forandrer han seg.

Noomi · 23 Oktober 2019 18:32

Hmmm… han dök bara upp utan förvarning skriver du. Men hade du inte velat träffa honom så hade du ju själv kunnat se till att inte vara tillgänglig så att han bara kunde dyka upp utan förvarning som gubben i lådan?!

För mig låter det nog som att du kommer att dra detta ett varv till, minst. Eller vad säger du?

Men det finns iaf en stor fördel i detta och det är att du nu utan minsta tvivel vet vad du ger dig in på om du viker ner dig nu. Han har visat sitt rätta jag och alla hans ord och ömkanden är till intet förpliktigande när han väl har lyckats hala in dig igen.

Du är bara drygt trettio om jag förstått rätt, så är du villig att offra en stor del av ditt livs bästa decennium på den där katastrofen till man så ska du såklart kasta dig in i livsprojektet “laga den stackaren till man och rädda de ännu mer stackars barnen”

Jag iaf hade ju önskat att du istället skulle satsat ditt krut på att rädda dig själv och så småningom när du själv är i balans hade kunnat ge dig själv chansen att träffa en funktionell och normal man som du så småningom hade kunnat bilda egen familj med. Någon som inte behöver dig för att bli räddad, lagad eller för service med de egna barnen, utan som är självgående och som inte ens vill ha eller är intresserad av en kvinna som måste ha en relation med olika räddningsprojekt för att känna sig levande och behövd.

För att verkligen tala klarspråk så förstår jag öht inte varför du väntar på (om du ens gör det) att han ska göra det lätt för dig, när du själv gör det så svårt för dig själv. Han gör det lätt för sig själv och spelar ut alla kort han har och du, du gör det svårt för dig själv som du bara kan. Du fortsätter att intala dig själv hur usel du är för de stackars barnens skull och skuldbelägger dig för saker som ligger helt utanför din kontroll och faktiskt även helt utanför din “jurisdiktion”. Där har du den totala obalansen mellan er i ett nötskal.

Men man kan ju inte rädda någon som inte själv vill bli räddad… det gäller honom, men det gäller ju även dig.

https://cdn1.cdnme.se/4717981/9-3/mobiluppladdning_5b782ae4e087c334fafda054.jpg

Nattsvart · 14 November 2019 12:50

Hej hopp, Du hade helt rätt @Noomi, jag drog det trots bättre vetande ett varv till, såklart. Suck.

Jag har inte fått mkt vettigt gjort senaste veckorna, har varit som i ett töcken, kan inte sova, börjat glömma bort möten, misskött jobbet (enkla fel jag borde veta bättre än att göra) så idag kom chefen och pratade med mig, de vill sjukskriva mig på minst deltid året ut så jag kan få ladda upp och ta hand om mig själv, kollegorna är oroliga, jag är också det ärligt talat, känner inte igen mig själv.

Jag har ju dessutom gjort detta mot mig själv genom att inte kapa allt med honom, och det vet jag om. Jag mår skit och ändå har jag inte brutit med honom? Vad i hela fridens liljor är fel på mig, dubbelsuck.

Pratat med en psykolog idag som sa det jag redan vet, att jag skulle reparera mig själv istället, och att han ensam måste laga sig själv. Hon ska iaf remittera mig vidare till psyk så jag kan få börja nysta upp varför jag dras till män som honom, varför jag inte kan sätta gränser, varför jag alltid får dåligt samvete och sätter andras känslor framför mina egna. Är nog välbehövligt.

Psykologen påtalade att jag nog är så van vid våld, psykisk misshandel och hemskheter att jag inte längre inser hur illa saker faktiskt är, det är ju “normalt” för mig, ibland undrar jag om jag nånsin kommer kunna fungera normalt igen.

Jag ska prata med honom ikväll, via sms, vågar inte träffa honom face 2 face som jag egentligen vill, sist bröt han ihop och började storgråta mitt bland folk då jag nuddade ämnet, helt hysterisk och vägrade acceptera att det var slut.

Så ja, är jag feg om jag tar det via sms? Känns så hemskt, men tror inte jag orkar hålla det om vi ses, vet att han kommer göra samma sak igen och jag pallar det inte, skuldkänslorna äter upp mig när jag ser honom ledsen, trots allt.

Kristinaa · 14 November 2019 16:55

Nej, du är inte feg som tar det vis sms. Tvärtom. Måste du säga något öht? Ta det via sms.

Nimue · 14 November 2019 17:15

Låter som en total dealbreaker. Mycket få saker är allvarliga nog att kunna förlåta att skrika den typen av ord och på det sättet, särskilt när det finns barn som är med. Att någon blir två timmar sen hem är inte en sådan sak. Men det allra värsta är ändå att han satte barnen i bilen och körde full. Både för saken i sig och för att det blir ett lömskt sätt att komma åt dig, vare sig avsiktligt eller inte, i att du kanske tar på dig skuld för att ha varit upphovet till att den situationen uppstod (även om du absolut inte ska göra det).

Jag kan inte se hur du någonsin ska kunna ha en sund och fungerande relation med en människa som beter sig så. Och även om du är orolig för barnen tror jag faktiskt att du måste släppa det, kontakta myndigheter och ev familj som kan lägga sig i är det du borde göra, inte ta över ansvaret för barnen. Då sitter du fast med denna människa sen, fast helt utan rättigheter.

Nattsvart · 15 November 2019 08:43

Tack, nä egentligen inte, är nog bara jag som “vill göra rätt” men är rädd att ta det i person då det hitintills slutat med att han gråter och jag tröstar, inte riktigt det jag är ute efter
Tack för länken, ska kika!

Nattsvart · 15 November 2019 08:47

Jo jag känner likadant, just den biten med barnen tog så fruktansvärt illa, jag kan inte förlåta eller förstå hur man kan välja att göra så, han har en dom för rattfylla (han körde för tidigt dagen efter fest) från förra året, så känns ju som att han inte lärt sig något, och inte heller bryr sig om det. Känns som jag går sönder, suck

Nej en sund relation kan det nog aldrig bli, men på något sätt har jag svårt att avsluta det ändå trots vad jag känner och vet, är någon slags spärr som kickar in, gör mig galen snart

Kristinaa · 15 November 2019 09:10

Det är svårt at släppa.

Men vet detta: När du har tagit steget och vänt på klacken, stängt dörren för alltid, bränt dina skepp, då kommer du att känna dig så lättad. Då kommer du att veta hur det känns att prioritera ditt eget välmående, ditt eget liv. Då kommer du att känna dig trygg. Inget mer drama, inga skuldkänslor, inget psykiskt våld. Du kommer att glädjas åt att du höjt ribban och åt att du värderar dig själv högre än du kunde ana.

Vad väntar du på?