Bedragen och lämnad till ett liv jag inte vill ha

Så rätt! För jag dog för 14 månader sedan. Jag finns inte kvar. :sob:

Det är lite så jag har börjat se på det. Men jag fick också höra att det kinesiska order för “Kris” också betyder “möjlighet”.

Jag såg mig själv som ett offer från början som hade blivit utsatt och hon hade dödat mig och vårt liv och , ja så är det. Men nu har jag istället hittat möjligheten för mig att vara den jag vill vara och jag tänker inte vara hennes offer.
Hon har väckt någon som sov någon som nu tänker leva.

Jag tror du kan göra samma, välj dig själv och ditt liv, var inte någon annans offer gör dom till offret som inte fick vara med på din resa!

4 gillningar

Om det är en ny relation du tänker på, så kommer förutsättningarna att vara annorlunda nästa gång. Du är äldre och klokare, ditt liv och det som är du är redan format av dig, barnen finns redan (om du inte tänker dig att börja om helt och hållet förstås med nya småbarnsår osv). Att kunna känna tillit och våga leva i en relation med intentionen att den ska vara livet ut är något positivt och fint, och inte något att undvika. Risken att bli sårad igen finns alltid där i alla relationer, inte bara kärleksrelationer. Hård behöver en inte heller bli, för när en har förlorat kärleken vet en hur dyrbar den är, och hur viktig den är att vårda och försöka behålla.

Själv vågar jag försöka igen med en ny relation eftersom jag vet att det inte finns något i min nya relation som inte kommer gå att reda ut om kärleken tar slut (och då tänker jag främst på prylar och ekonomi. Vi har inte, och kommer inte att skaffa, några gemensamma barn och kommer officiellt att bo på varsitt håll tills barnen är utflyttade). Det handlar bara om oss nu och i det känner jag mig faktiskt rätt trygg ändå. Jag står på egna ben. Bredvid min kärlek. :yellow_heart:

9 gillningar

Men så fint! Ska börja tänka så :blush:

Precis ser jag det så. Hittar jag en ny kärlek är det ingen mina barn ska dela sitt liv med. Min yngsta är 13 år. Så han kommer få flytta hemifrån sin mamma . Bara jag.

3 gillningar

Varför kan han inte bo hos dig?

För att jag har ”lovat” mina barn ( mig själv) att de inte ska behöva nån styv förälder? De har inte valt detta. Det gjorde min man åt oss när han valde en apa framför oss.

1 gillning

Ok, men din nya kan vara jättefin mot dina barn och det kan funka bra…

3 gillningar

Det är olika för oss alla. Jag är en äldre mamma, har en 11-åring och är 56 år. Var redan på ”andra varvet”. För mig har det gått 3 år sen jag lämnades (otrohet och de är fortfarande ihop vad jag vet) och jag gråter inte dagligen längre men sorgen bor i mig och jag har inga känslor för någon annan. Jag tror att det är lättare att gå vidare om man är yngre, om man får ha sina barn som man önskar, om man träffar någon ny osv osv. Något snitt per år man varit ihop tror jag inte på, det är andra parametrar i pusslet också. Man orkar inte börja om hur många gånger som helst. Men om man träffar kärleken igen är det ju fantastiskt och ett snabbspår vad gäller sorgearbetet. Men bäst är nog att inte skynda utan låta livet ske som det sker.
Ta hand om dig. Det kommer hur som helst bli bättre, mycket bättre!

6 gillningar

Jag är 44 år. Mina barn är 19,16,13 år. De kommer bo hos mig. Ska inte behöva växelvis boende när de är så stora. De har inte valt att sin pappa skulle bedra mamma.

De vet ingenting. Vi säger att det är gemensamt beslut. Det säger vi till alla . Fast jag velat säga sanningen till mina föräldrar.

För mig blev det annorlunda. Han valde mig när han blev påkommen. Så konstigt. Man är lämnad men ska sedan bestämma om man vill ha sin man.

Jag har försökt i ett år. Det är omöjligt. Hur ska man bli lycklig igen? Ska man våga investera i sitt liv igen?

5 gillningar

Ja man vet aldrig bara en känsla jag har. Ärligt vill jag inte ha några bonusbarn heller :see_no_evil:

2 gillningar

Igår var en riktig dålig dag.
Jag satte mig ner för att plocka ihop vilka foton jag vill behålla och hittade så mycket fina bilder på henne och oss. Det är ofattbart för mig hur man kan gå från att älska någon så mycket till att vara otrogen och sen säga att dom inte känner nå kärlek nå mera.

Kan känslor verkligen bara dö? Jag har svårt att tro det.
Vi pratade iaf, jag blev ledsen och upprörd och sedan kokade det över totalt när det visade sig att hon hade slängt vårat vigsel bevis. Det var så hemskt att känna att man ännu en gång var värd så lite. Pappa till hennes barn lika mycket skräp ändå.

En meltdown senare sitter jag med en bunt tabletter och är på gränsen att jag inte vill kvar nå mera. Jag orkar helt enkelt inte mera mitt hjärta är i tusen bitar. Då säger hon “vad håller du på med? Gör det inte hemma iaf!” Så jag tar min jacka och stormar iväg jag behöver komma bort. Jag tar bilen och bara kör jag vet inte vart jag ska utan jag bara kör runt. Försöker skingra tankarna försöker skingra känslorna.
Det slutar med att två poliser hittar mig och pratar med mig och slutligen för mig hem.

Jag sov inget inatt. Idag är jag tillbaka på ett jobb jag vantrivs på och ska låsas som att allt är Ok.

Åker inte hem ikväll.

9 gillningar

Ja, x skulle hämta sina grejer och jag ställde vårt bröllopskortstavla så att han skulle ta med sig den, jag hade annat. " vad ska jag göra med den" säger han då.

Då orkade jag inte svara! Fy - vad jäkligt det kändes när man hörde det… Jag hade iaf inte satt upp den på väggen, på vinden så länge - tänkte på sonen som kanske vill ha den längre fram som minne…

Samma här…
X har nu varit i huset flera gången den senaste tiden och för att skriva bara ett par månader innan att hon älskar mig och vill gifta sig med mig (jag friade för några år sedan) och även vill ha ett till barn med mig. För att sen säga till barnen att ibland blir det såhär - kärlek tar slut ibland.

Hon och barnen är mitt allt och jag har inte varit perfekt men det har inte hon heller vem är det?
Men jag tycker jag är en rolig kille och pappa som varken slåss eller dricker eller är en slusk. Jag är tränad och sköter mig. Men jag har ältat gamla problem och haft svårt att säga nej till andra men att inte få en chans till bättring gör så ont…

Jag har alltid varit närvarande kille och pappa, gått upp tsm på morgonen och lagt och tsm varje kväll. Ätit kvällsmat tillsammans med barnen och alltid läst saga varje kväll för båda bra pojkar. Vi har åkt på skidsemester och husvagnssemester varje sommar och ofta hittat på små utflykter varje helg… Men det ser verkligen ut som en kris i henne… här står jag nu och fattar ingenting… på torsdag har det gått 5 veckor sedan hon lämnade mig. Hon fick sin egna lägenhet för 9-10 dagar sedan och innan dess bodde hon hos sin mamma och pappa. Nu verkar hon inte bry sig, “göra det så bra som möjligt för barnen” jag är som en avlägsen släkting, en kollega och hör sitter jag med all kärlek och viljan till att göra om och göra rätt. Men det finns alltid två sidor av myntet men det verkar hon inte vilja se… Men jag har sökt hjälp med mitt ältande och dåliga mönster och det går så bra. Men nu vill hon inte ens se det… Jag tycker ju att jag är en kanon kille och pappa och det säger alla andra också. Nu drömmer jag bara att hon ska vilja försöka igen…

2 gillningar

Fy vad du lider. Men du, härda ut, smärtan lättar med tiden. Prata med proffs. Var rädd om dig.

2 gillningar

Men oj vad jag känner igen mig. Lider med dig. Skickar alla varma kramar till dig.

1 gillning

Jag känner igen vad du skriver, verkligen.
Jag var 19 när vi blev tillsammans och hon hade en dotter som var 9 månader och jag bestämde mig där och då att vara en bra pappa åt henne vilket hennes biologiska pappa aldrig varit han träffar henne 2 gånger i månaden några få timmar.
När våran dotter föddes var jag mer föräldrar ledig än hon var jag läste sagor och pysslade, det var alltid pappas flickor. Nu när våran son föddes har jag läst för han varenda kväll också.
Jag har varit pappa nästan halva mitt liv det är allt jag vet.

Min egen pappa är inge vidare, han försöker men jag undrar hur allt står till med han. När det här började frågade jag om jag kunde bo med honom men han tyckte det blir lite för trångt. Han har ett helt hus att bo i, ensammen. Men visst det blir trångt.

Som män förväntas vi alltid vara på ett visst sätt, jag är en känslomässig person. Alltså är jag omanlig.

Min blivande exfru kan inte heller ta åt sig av vad hon gjort eller betett sig. Hon säger alltid att allt inte är någons fel att det bara blivit som det blivit.
Det är riktigt jävligt.

2 gillningar

Sök professionell hjälp nu!

1 gillning

Det har jag, ha tålamod och träna extra mycket så blir det bättre säger dom.

Pratade med dom senast idag och dom frågade mig vad jag skulle behöva för att kunna må bra. När svaret på den frågan är mitt gamla liv tillbaka så inser man hur hopplöst allt är.

Men det kanske inte räcker, jag kan tycka att du behöver samtalsstöd också. Träning i all ära men i den akuta fasen saknas ibland orken. Själv sov jag inte och hade svårt att äta, gick långsamt osv. Har du någon bra vän?

1 gillning