Hej,
Jag är man på 40 år och gift sedan 15 år. Har alltid tyckt att vi har haft en riktigt bra relation, men nu har det visat sig att min fru har varit otrogen. Jag är över de initiala faserna av ilska etc, och har bestämt mig för att stanna. Trots det har jag återkommande tankar på att ”ge igen”, så att det blir 1-1. Jag vill inte såra henne eller vår relation så detta är ju väldigt dubbelt för mig.
Jag förvånas av min egen reaktion.
Någon som upplevt/upplever något liknande?
Kram på er
Jag tror det är en djupt mänsklig reaktion. Det finns en tråd om hur man funderar över hämnd mot den andre och endel är … anmärkningvärda…
Om ni ska fortsätta relationen tror jag du ska låta bli det.
Vissa borde jag låta bli… jag har låtit bli, men tanken försvinner inte. Antar att det är mitt ego…
Två fel gör inte ett rätt.
Vill du hämnas och ge igen för att din fru gjort dig illa kanske du borde skilja dig.
Frågan är inte vem som började, frågan är vem som ör modig och stor nog att sluta samt att förlåta.
Jag tror du är högst mänsklig 
Lite som Rulle säger, två fel blir inte ett rätt, men jag vet inte…. Visst kan det förvärra situationen men ibland får jag känslan att den som varit otrogen lätt förringar sin handling, att det inte var så farligt osv men när det drabbar en själv brukar åsikten bli en annan….
Har du pratat med din fru om dina tankar?
Lite funderingar från mig
Efter att ha läst igenom massor av Relationsställen och där man hamnar på otrohet och nån skriver precis som TS om att hon/han skulle vilja ge den otrogne en näsbränna så skriver folk så här:
Kan förstå lite av det Rulle skriver, men ändå så köper jag inte resonemanget att jag inte inte med en liten eller stor knäpp på näsan kan ruska runt den otrogne.
Att man stannar kvar och skall småhämnas tycker jag är skitdåligt, kliv ur partnerskapet istället och låt den otrogne få veta vad du känner för smärta.
Jag har inte pratat med henne om mina tankar. Har ju lite svårt att acceptera dem själv.
Bra att du luftar dem här, så får du både själv vända och vrida på tankarna och får lite input.
Oja!! Hämnd och att konfrontera den tredje parten som var såååå delaktig i att förstöra andras liv (mitt och mina barns!). Men jag valde att inte göra det. I mitt fall berodde det nog på hur min man hanterade hela situationen. Jag tycker fortfarande att han var en idiot som inte fattade vad han höll på med, som inte bromsade sig själv, men som han har jobbat på att återuppbygga min tillit (låååång väg kvar), att rädda vårt äktenskap och att bli en bättre version av sig själv. Det kan jag inte förneka på något vis.
Så när jag insåg vilket jobb han hade dragit igång fick jag bestämma mig för hur jag skulle agera. Som någon skrev tidigare, två fel gör det inte rätt. Jag ventilerade mina känslor och åsikter här och med mitt samtalsstöd. Jag insåg ganska snabbt att om JAG ville vara med på resan att rädda vårt äktenskap så var jag tvungen att möta honom halvvägs. Hämnd var alltså inte ett alternativ längre.
Nu, en si så där 1,5 år senare, känner jag att jag fattade rätt beslut.
Vad jag försöker säga med detta långa inlägg är att du behöver nog tid på dig för att bestämma dig för vad du ska göra. Tänk även på att allt är inte ristat i sten, det får ta tid och man får ändra sig under resans gång om man känner att det behövs. Och hur jobbigt det än är så om du ska stanna och ni ska återuppbygga ert förhållande så måste du också göra en stor del av jobbet. Även om hon ska göra det största jobbet eftersom hon har gjort bort sig mega mycket.
Så känslan av hämnd är helt naturlig men tänk dig verkligen för innan du agerar på de känslorna. Det du kan göra är att prata med din fru och berätta exakt hur du känner. Just brutal ärlighet var vårt sätt att ta oss vidare. Jag berättade verkligen allt jag kände och tyckte utan några filter. Ibland var det grymt sårande saker jag hävde ur mig men det behövdes.
Jag tycker inte ”hämnd” är en dålig sak i det här fallet. Det kan ju till och med vara fråga om rättvisa. ”Att har du fått skaffa en ”extra erfarenhet” så ska väl oxå jag.” Då jag och min exman nångång varit otrogna (under våra 18 år) hade vi uttrycket ”jag har en innestående, det får du komma ihåg”. Nåt vi inte genast sprang ut och gjorde allvar av, nåt vi ibland sa på skämt, nåt vi ibland sa nästan som en trygghetsförklaring (jag har en innestående, men tänker inte göra nåt av den), nåt vi ibland sa i hemska gräl och nåt vi enstaka gånger gjorde till verklighet.
Rekommenderar ingenting. Men ibland kan jag tycka att ”höga ideal” och nånslags värdighet verkar behöva bekostas av riktiga känslor som ska pressas ner i oss med våld, så vi dämpas. Alltid vinner man inte på det.
Lite dynamik kan oxå vara bra.
Få som känner så. Jag känner också lite behov av rättvisa”, fast jag vet att det kan bli helt fel.
Å andra sidan, så är det ju inte bara att bestämma sig att göra det… det krävs ju en ansträngning för att ”hitta” någon. Tror inte jag klarar av det rent mentalt att leta.
Det var det jag menade med att vi brukade säga att ”jag har en innestående” - dvs, vi letade inte. Men tog kanske tillfället i akt om det dök upp.
Sen skilde vi ju oss oxå efter 18 år som sög musten ur mig på många sätt, så jag är knappast rätt person att råda.
Men det var ändå inte de här bitarna som ledde till skilsmässan för oss.
Var ni otrogna flera gånger båda två? Då måste ni ju vara ganska öppna själar eller hur?
Jag klarar inte av detta fler än en gång.
Hur gjorde ni när det hände? Hur gjorde du?
Ja, öppna och fria var vi nog. Eller så blev vi traumabunda till varann? Ett tag hade vi varsin relation till ett par, inte parallellt, men jag hade först en avancerad flirt med honom och ett par år senare hade min make en ännu mera avancerad flirt med hans fru. På den tiden var det bara skönt för mig att han inte var så på mig hela tiden, eftersom barnen var små och jag hade nästan hela ansvaret för dem. Det enda som störde mig massor var att han en gång tog hem henne på middag till sina föräldrar! Där gick han alldeles för långt. (Föräldrarna visste inte att de hade en relation på G, men ändå…) Sånt fattade han aldrig själv.
Sen har nog resten varit ”snedsteg” som vi alltid erkänt efteråt och som blivit just såna konton med innestående. Tror vi var rätt jämna på den listan då vi skilde oss.
Ett tag då vi var yngre hade vi oxå öppen relation, men det började kännas sunkigt att vara överens om en sån sak då barnen blev äldre och vi började umgås med rediga familjer.
Allt det här förde kanske oss på ett sätt närmare då vi var ihop, för det kändes som att inget kunde hota oss. Men paradoxalt nog har vi noll kontakt idag sedan ett par år tillbaka och jag är dessutom arg på honom för en massa saker. (Inte sexuella.)
Oerhört sorgligt att det blev så.
Kan du förstå mina tankar eller?
Tankar på hämnd eller tankar på att du inte skulle orka med den cirkusen?
Kan nog förstå båda.
…,eller förresten. Jag skulle inte se det som hämnd, i mitt fall var det mera en fråga om frihet och rättvisa. Jag gick inte genast och hämnades, men hade det i tanken att jag hade rätten att vara med nån om det uppstod ett tillfälle. Och då tillfälle uppstod var det inte med känslor av hämnd som det hände.
Men nog är det en cirkus ändå, som jag inte skulle vilja in i igen.
Jag sa till min man att eftersom du tagit dig friheten att välja att vara otrogen, få uppmärksamhet och sex så måste du ge mig samma möjlighet. Jag sa: du tog du rätten att göra val åt mig där du bestämde över mig, jag hade inte velat varit delaktig. Du får ge mig samma tid och val tillbaka. Min man var otrogen 1 år så jag sa att du ger mig frihet att fundera och vara otrogen i 1 år om jag vill. Han tillät detta🥴 jag gjorde inget under detta år men… om rätt man kommer då kommer jag inte tveka. Mest beror det på att han sänkte min självkänsla så för min egen skull skulle det kännas bra.
Skulle faktiskt vara skönt att ge igen, kan låta fånigt och idiotiskt och jag fattar detta med förlåtelse osv… men i mina tankar så tänker jag- vem fan tror du att du är som trodde du kunde ljuga och bedra mig utan konsekvenser.
Det var ungefär så vi hade det oxå. Och jag tror det är viktigt att det är just så man har det - för om man vänstrar på grund av hämnd blir det ju mera som en uppoffring.
Har man istället haft lust med den enstaka händelsen, så spelar det ingen roll om ens partner inte tycks bry sig så mycket när man sen berättar.
Försökte en gång (vi var jätteunga då, typ 19) bli kär i en annan bara för att han var halvt kär i en annan på en lång resa vi gjorde. Och då jag berättade det för honom blev han inte alls svartsjuk, utan noterade det knappt - vilket gjorde mig galen inuti. Just för att jag försökt bli kär bara för att hämnas. 
. En självuppoffrande hämnd som inte berör är ganska förgörande.
Precis, det är inte hämnd. Det är mer rättvisa. Jag vill också få njuta av något sådant. Jag känner mig så lurad.
Fast jag vågar inte säga detta till min fru. Under alla år vi varit ihop har jag haft hur många möjligheter som helst, men aldrig gjort något. Aldrig.
Nu när jag funderar på det så är det Corona och inga möjligheter ges. Haha