Har tagit bort - raderat
Hur gamla är dina barn?
De är 10 och 12.
Mina var 9 och 12 när vi separerade. Det var dock ingen överraskning för dem att vi skulle separera. Yngsta blev ledsen eftersom hon inte visste hur det skulle bli. Äldsta verkade tycka att det var ganska skönt.
Har tagit bort - raderat
Ja, vi hade bråkat. Dessutom var mitt x elak när han inte fick sin vilja igenom vilket även äldsta barnet hade råkat ut för.
Idag har det gått snart 4 år. Dottern bor sedan 2 år heltid hos mig. Träffar bara fadern vid enstaka tillfällen. Sonen bor sedan drygt ett år heltid hos pappan. Jag brukar träffa honlm någon gång i veckan, vi har en bra relation.
Både pappan och jag har nya sambos sedan några år.
Sorgligt att syskonen delat på sig. Blir verkligen ledsen när jag läser detta 
Jag är inte så förvånad ändå. De två har aldrig kommit bra överens.
Jag tycker det är värre med min sambos tvillingar, där sambons x har ljugit för dem, men bara den ena köpte mammans lögner. En bor hos oss på heltid men träffar mamman då och då. En bor hos mamman och träffar ingen. Hen är hemmasittare, tillbringar all tid på sitt rum. Går inte ens därifrån för att äta. Mamman har ensam vårdnad om bara detta barn och berättar bara minimalt för pappan. Sedan finns det ett yngre syskon som bor växelvis. Urk.
Ja fy va skilsmässor och splittrade familjer leder till elände.
Tror du att det var bra innan de skilde sig?
Jag tror inget - meningslöst i långa loppet
1 gillning
Din kommentar ovan att skilsmässor leder till elände antyder ju att före skilsmässan var det bra eller iaf bättre. Hur det blir efter skilsmässan grundläggs av hur det var innan.
Vi berättade igår… Det blev en gråtfest utan dess like. Vi hade inte pratat innan om upplägg men var ändå i vår skilsmässa överens om att fortsätta vara vänner så långt det går. Om inte för oss själva så åtminstone för barnen. De hade inte känt av detta innan. Detta pga att vi aldrig bråkat om det utan bara haft konstruktiva diskussioner utan deras medverkan.
En viktig grundsten är att inte smutskasta eller lägga skulden på nån. Barnen bryr sig inte om det. Det är bara ledsna över att mamma o pappa flyttar isär. Att kasta skit eller att försöka vinna diskussioner blir bara värre för barnen tror jag…
Jag tänker att oavsett vem som gjort vad så vinner man mycket på att försöka vara vänner. Det beror ju såklart på vad som initierat skilsmässan men finns där inget uttalat svek så drar smutskastning bara ner barnen ännu mer.
Våra barn är 4, 11 och 12 år. 4-åringen begrepp inget utan tyckte det bara var konstigt att pappa grät som ett barn. De andra 2 blev ju såklart ledsna… Riktigt hjärtskärande så förbered er på känslostorm…
3 gillningar
Har tagit bort - raderat
Vi ska berätta för våra barn (4, 9 och 11 år) nu till helgen. Vi tar det på lördag förmiddag, planerar att vara hemma och rå om barnen hela helgen ihop. Beroende på deras reaktion kanske vi åker och badar eller går på en bio dom vill se.
Jag tänker att det är sunt att visa känslor. Varken jag eller deras pappa jublar över det här, även om det känns som helt rätt beslut för mig. Det måste vara okej att visa känslor och att visa barnen att man får känna sig ledsen eller arg.
Beslutet är inte deras men dom måste leva med det och det kan skapa en frustration hos barnen som man måste respektera.
Det kan också vara viktigt att tänka på att en reaktion inte måste komma omedelbart. Ett barn kan behöva tid att processa nyheten och den riktiga sorgen kan komma efter 6-12 månader.
1 gillning
Helt rätt tänkt. Mina barn (5 och 10) tog 1-2 år på sig att reagera
1 gillning
Kämpar med det nu, Hon är utåtagerande mot mig och genom gråt, ilska och rädsla samt till viss del panikångest. Hon är rädd att bli övergiven, märks tydligt i relationen mot vänner. Så klart är allt också ihopblandat med vanliga “pre teen” känslor. Svårt att veta vad som är vad. Hon har också tagit på sig uppgiften att göra mig glad och känner av hur jag mår (det är inte bra alls och jag jobbar hårt på att motverka det). Försöker prata med henne och har skaffat kurator som hon får prata med.
Det är ju en svår situation för henne. De umgås ju med skithögen och hans barn. Jag försöker vara tydlig med att det är ok, att så länge hon har kul så är jag glad, även om jag inte tycker om skithögen.
Vi har inte heller berättat ännu, vi bråkar inte heller. Vi är vänner (än så länge) och försöker förstå varandra så gott det går i allt det här. Men det gör mig så jäkla rädd att det här behöver ske snart. Mitt minsta barn, 6år, pratar konstant om familjen, min familj, alla fyra, osv. Det är som slag i magen varje gång. Mina älskade, snart ska vi vända upp och ner på allt.
Det är väl bra om man förbereder sig på stöttning såklart så långt det går. Allt beror ju på hur stämningen är emellan er. För oss är det viktigt att barnen inte kommer i kläm. Deras trygghet måste komma först trots det tråkiga beslut som vi vuxna har fattat. Frågor som varför, vem ska bo kvar, ska vi flytta härifrån, hur gör vi när vi fyller år etc. var frågor som dök upp. Viktigt för oss var också att vi tog upp detta tidigt nu innan flyttlasset går så det hinner fundera och så det kan smälta in. Stöttning och kärlek så långt det går.
Märkte också att de undrade vem som visste… Kan vara så att de känner en viss skam. Idag en dag efter så skämtade vi lite om det faktiskt… - Vi har ju statistiken med oss! 