Barnen 50%

Över en månad har gått sen jag flyttade ut. Vi har börjat få rutin på hur vi ska ha barnen.

I början tog barnen det väldigt bra. Men ju har lilla flickan på snart 4 år börjat säga var och varannan dag att det är tråkigt när jag inte bor me mamma i huset. Hon gråter mycket efter mamma på kvällar och mornar. Säger att det är tråkigt i lägenheten.

Alltså de gör så jävla ont. Trots att det var jag som tog steget och lämnade pga verbal misshandel, ständigt bortstötande etc. Så är jag livrädd att det blev fel att lämna. Exet vill ha en chans till och säger hon gör allt för att jag ska komma hem igen.

Samtidigt gav hon sin terapi 2 möten på 5 månader. Och menar på att hon inte behöver den. Jag vet att hon inte förändrat sig nånting. Men börjar samtidigt fundera på om man skulle må bättre i ett halvdant förhållande men att ständigt få vara med barnen. Än att vara fri och vara utan barnen 50%… Alltså tiden utan barnen är totalt jävla värdelös. Jag vill bara ha dem hos mig hela tiden. Och jag finner inga rutiner i mitt nya liv. Utan tycker det känns som man bara satt livet på paus. Visst 1,5 månad kanske är kort tid.

Exet skickar filmer på barnen när de leker i trädgården hela tiden. Medans en annan sitter på sin balkong själv. Försöker träna osv men tycker inte mycket hjälper.

Jag vet inte, blir det bättre, tror ni att hon fått sig en ordentlig tankeställare?

För jag har ju sagt flera gånger att nu lämnar jag. Men hon lyckas alltid efter 1-2 veckor övertala mig att stanna. Så jag har ju aldrig gått.

Nu vet hon att denna gång lämnade jag. Och jag kan göra det igen… Mina nära skriker neeeeej när jag går i dessa tankar. Menar på att allt kommer vara likadant om ett halvår. Jag har faktiskt ingen aning. Men en sak är ju säker. Och det är att vara utan sina barn är helt klart det mest värdelösa skit som finns.

5 gillningar

Kära du.
Det finns inget som tyder på att hon har ändrat sig.
Det tar längre tid än en månad för barnen att finna sig tillrätta i sin nya situation. Ni måste också hitta era nya relationer till barnen iom att det blir annan miljö och annat sällskap.

Skulle ditt köpa ut dig ur huset, eller hur var det tänkt?

3 gillningar

Åh känner såååå igen mig, detta med att ha barn på 50% :sob::sob::sob::sob::sob:

Går i sönder. Mitt x tappa känslor o ville gå isär. Gått 5 mån sen vi gick isär.
Vi har haft sonen vstje 3-4 dagar men kör nu varannan vecka. På mitt initiativ men mest pga det aldrig blev rätt med helger el annat… ville också visa att det är tungt med 50% men han verkar tycka det är okej.

Jag önskar ju nånstans att vi kanske kan lösa vår situation, men det känns inte så alls. Han varken säger el visar ngt.
Men det är tungt, men snart måndag o då hämtar jag sonen. Man får tyvärr stå ut :sob::broken_heart: hur ont det än gör.

Tar inte ditt ex hjälp o visar stor förändring så kommer inget ske tyvärr.
Jag hoppas ju mitt x ska inse att han valde fel väg samtidigt finns ingen tillit alls, det är svårt men nånstans tycker jag det är värt ett försök om han skulle vilja o visa förändringar, för vår sons skull o slippa detta jävla varannan vecka liv :sob::sob::sob:

Du är på väg (och vill nog innerst inne) vika ner dig för hennes krav/önskemål igen, eller hur?

Hur du nu än gör så kan du inte definiera ditt resterande liv från dessa sista 1,5 månad. Det KOMMER att bli BRA, men aldrig om du ska tvinga dig själv att genomleva denna :roller_coaster: gång efter gång… du måste genom den initiala skärselden, om du vill ha ett annat liv.

Och DET “andra livet” kommer inte att vara sämre för dina barn, de kommer att få tbx en pappa som de kanske (beroende på ålder) aldrig ens vetat att de faktiskt har :v:

Att små barn gråter och längtar hit eller dit, eller tycker det är tråkigt innebär inte att du därmed ger dem bestående skador för livet. För livet innebär att ha tråkigt ganska ofta. Sluta klandra dig själv för att dina barn inte klättrar på väggarna 24/7 i euforiskt glädjerus över hur roligt allting är hela tiden.

Finns där för dina barn… orka trösta, lyssna, förklara, avleda och ibland bryta ledsenhet med något what so ever, för DET innebär bara att vara en helt normal P A P P A :family_man_girl_boy:

Men för att kunna fungera så måste du orka med ditt eget ställningstagande till din relation till ditt ex och sluta lägga alla dagarnas mindre missräkningar på beviskontot att allting beror på att du tagit det beslut du gjort… såååå, sträck på dig nu och klappa dig själv på axeln och så på’t igen :muscle: :v: :revolving_hearts:

1 gillning

Tro det eller ej men det är knappt 30 % av barnen i Sverige som bor 50% med båda sina föräldrar efter skilsmässa och jag är verkligen övertygad om att det i många fall inte är det bästa för barnen att göra det, speciellt inte för yngre barn.

Vi hade i och för sig en väldigt ojämställd relation så för oss föll det sig naturligt att vår son fick behålla sitt primära boende med mig när hans pappa valde att flytta ut. De har idag en helt ok relation, kanske bättre än de hade innan separationen.

Men det är klart att om ni haft en väldigt jämställd relation innan och du dessutom känt dig misshandlad är det tufft för dig. Ni kan gå i samarbetssamtal och prata om hur upptrappningen skulle se ut över tid om du valde att släppa ifrån dig barnen lite mer till ditt ex i det här skedet.

Tycker i ärlighetens namn att det är så bedrövligt med barn som dras fram och tillbaka på 50% mot sin vilja. Det leder ofta inte till något bra att tvinga barnen på det sättet, er relation kan byggas upp ändå. Och även om hon är mer med sin mamma nu betyder det inte att det alltid skulle behöva se ut så.

1 gillning