Ibland gråter jag mkt. Jag kan ibland inte hejda mig för det gör så ont. Det är som att någon skär mig i hjärtat, jag får nästan panik. Och efteråt får jag panik för vad mitt barn sett och hört (min minsta är bara bebis och verkar inte förstå)
Är det skadligt för barn att bevittna sorg & förtvivlan hos föräldrar? Min man är också ledsen ibland men mestadels arg och kan få vredesutbrott inför barnen.
Jag känner mig så värdelös och patetisk. Så oälskad och övergiven. Det gör så ont att älska någon som bemöter en med kyla och vrede. Hur kunde han skaffa barn med någon som han avskyr så mkt, jag förstår inte det. Jag kan inte tro att han någonsin älskat mig. För hur kan han då göra mig så illa. Han säger att han bryr sig om mig men det känns inte som att det är sanningen. Jag vet att jag måste ta mig samman, men jag vet inte hur. Hur klarar man det? Jag är orolig för att barnen kan skadas mentalt om dom ser min förtvivlan och gråt.
Barn behöver inte föräldrar som aldrig mår dåligt, utan de behöver föräldrar som tar sig igenom olika svårigheter.
Ibland tänker jag på vad modern psykologisk forskning säger om hanteringen av de finska krigsbarnen. Många anser idag att det hade varit bättre för barnen att stanna i kriget, med sina föräldrar, än att flyttas till fred, men utan föräldrarna.
Och då var knappast dessa föräldrar glada och välmående hela tiden. Ofta var det väl dessutom bara mamman kvar i hemmet, till råga på allt orolig över pappans liv.
En amatörgissning är dock att barnen behöver veta att det inte är deras fel att du är ledsen. Barn i krig vet nog oftast att det är kriget som gör deras föräldrar ledsna. De behöver inte ta på sig skulden.
Du behöver kanske inte säga det eftersom dina barn är så små. Men du måste signalera det. Jag tror det räcker långt med att du har känslorna klara inför dig själv.
Om du är ledsen över förhållandet men vet att barnen egentligen bidrar till glädje och välmående, då tror jag att de uppfattar det. Då tror jag inte alls att de skadas mentalt på något sätt.
Det är helt normalt! Och t o m livsviktigt! Min mamma visade aldrig någon svaghet inför mig och min bror. Trots pappas självmordstankar, konkurs osv så höll hon skenet uppe. Jag trodde att det var så här människor är, tuffa och starka, medan jag kände mig ynklig med alla tonårstankar, oro över att förlora pappa, oro över att föräldrar ska skilja sig. Det var tufft och jag trodde målet var att bli en sådan tuff och stark vuxen. Först när jag var vuxen berättade mamma om att hon grät floder i bastun, grät när hon gick promenader ute i mörkret och pratade av sig med sina vänninor. Det tog jag som ett svek. Varför visade hon inte sin sorg? Varför ville hon inte vara ärlig och låta oss andra stötta henne? Jag levde i tron att jag var misslyckad och alldeles för svag som person. Och det har tagit mig år av terapi att våga visa känslor, våga be om hjälp, våga erkänna när det är tufft.
Så mitt råd till dig är att var ärlig. Visa dina känslor men prata med barnen. Förklara varför du är ledsen så inte de tror det är deras fel, det måste de få höra ofta. Det finns inget fel med att visa sig sårbar, tvärtom!
Instämmer i allt ovanstående, både som skilsmässobarn själv (jag önskar att mina föräldrar vågat visa mer - och sätta ord på - hur de mådde under skilsmässan) och nu som förälder själv.
I nuläget lutar jag mig på vad psykologsnubben på familjerådgivningen sa: det är inte skadligt för barnen att se någon av oss visa känslor och bryta ihop, så länge de har klart för sig att det inte är deras fel och så länge en kommer upp på fötterna igen efteråt.
I mitt X familj har de aldrig någonsin vågat prata om svåra eller jobbiga saker utan allt ska sopas under mattan. Hans självkänsla är så usel efter den uppväxten att han inte vågar visa sig svag, under alla våra år tillsammans har jag sett honom gråta EN gång. (Och det var inte i samband med vår skilsmässa). Jag vill inte att mina pojkar ska bli sådana “män” när de blir stora.
Skönt att höra detta för jag har tyvärr visat mig ledsen några gånger, det går inte att dölja sorgen jämt. Jag sa till min flicka att ”ja jag är ledsen nu men jag vet att jag kommer bli glad igen” efter en gråtattack för kanske ett halvår sen. Men hon blir extremt orolig när jag är ledsen och har sagt att hon verkligen inte vill se mig ledsen. Hon är 9,5 år nu.
Igår nämnde dotterb av en händelse apan som X lämnade mig för (hon hade fort en bokmal henne). Jag har i smyg hoppats att det är slut mellan dem (min värsta farhåga är att de flyttar ihop och att min dotter måste ha vardag med henne och att jag måste förhålla mig till henne i en vardag, typ vid lämningar osv). Men nu blev det bekräftat att hon fortfarande finns i bilden. Dottern upptäckte direkt förändrad sinnesstämning och sa att jag inte fick vara ledsen. Jag sa då att jag är glad om apan (söger inte apan till dottern men hör skriver jag det) är snäll mot min dotter men att jag inte kommer vilja lära känna henne eller tycka om henne. Jag sa att jag inte kan tycka om någon som i smyg blir ihop med en pappa som redan har en familj, att jag vet att jag borde vara mer arg på pappa än på apan men att det är så jag känner. Det verkade hon förstå.
Jag blev glad igen lite snabbare än jag brukar och det ör ju positivt. Men på natten kom drömmarna igen, både X och apan fanns med.
Jag tror att barn är olika. Jag har också varit ledsen framför mina barn, men nu när det har gått en tid så försöker jag vara den mamma som de är van vid. De har dessutom uttryckt att det är jobbigt att vara hos pappa för han är så ledsen jämt. De saknar honom på det sätt som de är vana vid och tar på sig uppgiften att försöka få honom glad. Så jag är inte helt för att man ska vara ledsen hur länge som helst inför barnen även om man både ska få visa känslor själv och få dem att känna att de kan visa sina. Jag tror dock att de visar sina mindre så länge vi visar våra (alltför) mycket. Då vill de vara starka och inte spä på vår ledsenhet.
Jag tror att barnen behöver se att föräldern kan vara ledsen, men ändå vara en fungerande vuxen.
Det bör ju inte gå så långt att de inte längre känner igen sin förälder, eller att de tror att det är deras jobb att göra föräldern glad.
De behöver snarare se att vuxna kan vara ledsna men ändå ta sig samman och vara trygga. Om föräldern inte klarar det själv måste man överväga att ta hjälp utifrån.
Som förälder är man ju alltid en rollmodell. Man kan fundera hur man vill att ens egna barn ska hantera sina egna framtida livskriser. Bita ihop och spela glad - nja. Visa sig mänsklig men ändå bita ihop i viss mån - absolut.
Själv var jag så förtvivlat ledsen de första månaderna att det var helt omöjligt att dölja någonting alls. Min x-make var väldigt noga med tala om för mig att det skull påverka våra döttrar på sikt och att det var “skadligt” för barnen att se mamma ledsen.
Just detta tog jag senare upp med den psykolog jag gick och pratade med. Hon berättade precis som någon redan skrivit att all forskning kring detta säger precis tvärtom.
Att vara ledsen, förtvivlad och dissorienterad när livet vänds upp och ner är fullständigt normalt och ingenting som är farligt, skadligt eller dåligt att visa sina barn. Psykologen berättade att det tvärtom är förvirrande om föräldrarna vid en skilsmässa fortsätter som ingenting.
Saker som betyder något känns! Om familjen eller äktenskapet betydde något för dig, då gör det ont när den/ det krossas. Det är ok att visa sina barn. Sedan måste det finnas en balans där du även fortsatt måste kunna fungera som mamma, även om det är en väldigt ledsen sådan.
Kommentar från mina barn efter separationen.
“Det var bäst när pappa var ledsen, för då blev han inte arg”…
Sedan träffade han en ny och då ställde han sig på hennes sida mot barnen.
Tack för allas synpunkter här🌸
Tycker också det låter vettigt att inte dölja allt inför barnen. Att det borde va ok att se sin förälder som mänsklig. Men jag fattar ju att det finns en gräns för vad barnet anser vara ”normalt” & kan hantera & att det är olika för olika barn.
Jag älskar ju mina små så mkt & avskyr den här situationen vi hamnat i mer än något annat. De har ju inte gjort något ont men tydligen har jag det & straffas nu för det. Jag vet att jag nog måste söka hjälp men jag känner mig så dum att gå till vårdcentralen & grina om att min man är på väg att lämna mig. Känner mig så osjälvständig & svag. Som jag önskar att jag kunde vara en bra & stark mamma. Men det är så svårt som det är nu när marken liksom faller sönder under en. Varför kan han inte bara vilja ha mig igen, varför kan han inte älska mig som förut. Fan vad jag tvångsmässigt & ofrivilligt ältar detta. De här tankarna fanns inte hos mig för två månader sen ens. Jag hade en man som älskade mig & gjorde allt för mig trodde jag. Jag trodde att jag var en av de lyckliga få som var förunnad att ha sitt på det torra. Vilken mardröm detta är. Går det ens att hitta nån kärlek igen? Jag vill inte vara ensam. Jag vill vara älskad igen, vara behövd & önskvärd för någon. Men jag känner mig bara nedtryckt & bortkastad.
Jag tror också på det att visa känslor. Även mitt x sopar sådant under mattan. Har det hemifrån. Min x svärmor är nöjd över att hon aldrig sagt orden jag älskar dig till sina barn då de var små (har inte under mina 18år hört/vetskap att hon skulme sagt det heller då de är vuxna). Undras om det är något sådant som sätter käppar i hjulen för x att han en vettig relation där man behandlar folk med respekt?
Mitt ex kan bli vansinnigt arg för att man inte ger honom den uppmärksamhet och uppskattning han kräver. Han och jag kommunicerar bara via mejl så mig kommer han inte åt på samma sätt längre - jag ruckas men faller inte - men barnen ringer han 24/7…
Irriterad, stressad, PÅ, krävande, mm.
Idag ringde han och var GLAD. Det första jag tänker då är: Vad är det för skit på gång nu då?
