Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Barn med NPF-diagnos

Ni som separerat med barn som har NPF-diagnos, hur har det gått och vilka läxor har ni lärt er?

Att det gick bättre än väntat, eftersom vardagen blev tydligare för barnet!

Barnens pappa och jag gav ganska olika signaler. Vi lyckades inte riktigt vara konsekventa som föräldrar.

Som ensamförälder har det varit lättare för mig att skapa fungerande rutiner och hålla dem. Men å andra sidan har även pappan NPF-diagnos, så han är rätt ostrukturerad i vardagen. Mycket av ansvaret låg ändå på mig när vi var gifta.

1 gillning

Åh vad skönt att höra!
Vi har liknande situation här, jag misstänker att maken har ADD och det är hopplöst att försöka få till en gemensam struktur nu.

Hur hanterade ni övergången?

Det var en väldigt konfliktfri skilsmässa, så vi samarbetade bra. Barnet gillade förstås inte förändringen med flytt, varannanveckasboende mm, men det gick förhållandevis bra. Vi ordnade varsin vardag i respektive hem och barnet vande sig fort vid att det var olika hos oss båda.

I samma veva placerades barnet i en specialskola för elever med svåra NPF-problem, och det var nog en räddning. Det var en så extremt tydlig struktur på den skolan att livet i övrigt blev enklare. Det blev den fasta punkten.

Idag tycker jag att det knivigaste bekymret är pappans attityd att barnet måste börja skärpa sig, lära sig ta ansvar etc även gällande de områden som är supersvåra för NPF-barn. Nu vill jag inte vara negativ men den här attityden hos exmaken har förstärkts sedan han gifte om sig.

Jag upplever mig faktiskt mer motarbetad i anpassningarna nu än när vi var nyskilda och han var singel. Jag får ta fler diskussioner med pappan idag. Och det blir mer konflikter i hans hem.

Men hos mig funkar det utmärkt. Barnet går på gymnasiet nu (ett helt vanligt) och klarar det mesta själv. Jag måste fortfarande påminna om vardagligheter som dusch och sånt. Men jag har en glad och sprallig tonåring som blir alltmer självgående för varje dag. :slightly_smiling_face:

4 gillningar

Ååh vad jag skulle vilja tanka erfarenheter från dig. Vi funderar som bäst på om vi ska ställa dottern i kö till en ”ADHD-skola” i vår kommun som har fantastiskt bra betyg men är oroliga för att hon då ska fastna i det facket och få svårare att sen anpassa sig till övriga samhället.

Det där är en svår avvägning. Sambons ena dotter har vad som brukar kalla Aspergers. Tidigt i separationen ljög mamman för henne att pappan inte ville gå på hennes utveckligssamtal mm. Även ljög inför syskonen som inte har diagnos. De kunde dock se igenom lögnerna. Mamman startade en vårdnadstvist och ville ha ensam vårdnad om alla barnen. Hon fick det bara för denna dotter, dels för att dottern då tagit avstånd från sin far och dels för att rätten ansåg att hon bäst kunde ta hand om dotterns problematik. Ända fram till mamman isolerade dottern från pappan gick hon i vanlig klass och det gick bra. Sedan i specialklass. Sedan hemmasittare med kort inhopp på internat för autism. Sedan mer hemmasittande. Hennes tvillingbror har nu börjat gymnasiet medan hon inte har gått i högstadiet.

Jag tror att det var ett misstag att skilja ut henne för det var då hon började känna sig konstig. Mamman har sedan låtit henne vända på dygnet och leva på nätet, bäddat in henne i mjuka kuddar(bildligt) som isolerar snarare än skyddar.

Det kan gå fruktansvärt fel för NPF-barn om fel förälder får vårdnaden.

2 gillningar

Det där myntet har ju verkligen två sidor. Det är en hårfin avvägning. I vårt barns fall kände vi att han höll på att straffa ut sig själv socialt. Varenda dag i fullstor klass var ett misslyckande i umgänget med andra.

Det blev helt ohållbart till sist. Det är min absolut jobbigaste tid som förälder, de där åren på mellanstadiet. Lättnaden var enorm när den extremt erfarna personalen på specialskolan klev in och styrde upp alltihop.

Plötsligt fick vi höra en massa positiva omdömen på utvecklingssamtalen! Vi fick höra om framsteg, starka sidor och skyhög potential! Vi fick sitta med varma och engagerade lärare som lyfte fram pojkens humor, kreativitet och utanför-boxen-egenskaper som om det vore fullständigt självklart.

Som NPF-förälder vet du nog att det inte brukar vara riktigt så i en vanlig skola. :grimacing:

Samtidigt blir det ju kämpigt nu på gymnasiet att smälta in i en vanlig klass när man är van att ha eget rum hela skoldagarna och lärare som vänder ut och in på sig för att hitta rätt ingång till ett visst ämne.

Men även dessa vildhjärnor till barn lugnar ju ner sig med tiden och mognar, de också. Just nu har jag gott hopp för min stora lilla pojk, som är så glimrande intelligent på vissa områden, och omogen som en tioåring i annat. :slightly_smiling_face:

I dagsläget ångrar jag inte en sekund att han fick gå högstadiet i specialskolan. Jag hoppas det visar sig vara rätt beslut även i långa loppet.

3 gillningar

Även för mig var det en lättnad att bara ha 3 barn istället för 4…
Redan under vårt förhållande var det jag som tog ansvaret och pappan sladdade in lite då och då.

När vi sedan hade delat på oss, så var det tufft för både pappan och barnet/barnen då de var hos pappan. Han var ju liksom inte van…men det tog sig. För att det var tvunget att göra det.
Men det har alltid varit på olika sätt hos pappan och hos mig…och pappan är mer för principer…vilket jag bara hatar.
Jag tror mer på att ligga steget före…försöka ställa rätt krav, för det är banne mig ingen tjänst en gör när en ställer för låga krav på barnet.

Nu är hon 24 år och har precis börjat plugga på folkhögskola och ringde hem häromveckan för att hon behövde hjälp med att förstå en frågeställning. Svenskan är knivig för henne.
Så jag förklarade och vi resonerade via facetime.
Senare på kvällen pratade jag med pappan och det visade sig att hon hade ringt honom först, eftersom hennes uppgift låg inom hans yrkesområde och då är han första valet. Men han hade varit iväg på helgen (det här var söndagskväll) och var trött, så han bollade henne vidare till mig.
Han höll med om att vi såklart måste hjälpa henne med uppgifterna…“Men hon kan inte förvänta sig att vi ska hjälpa henne direkt när hon ringer”.

Eeeeeh…jo…för det är ju då hon sitter med uppgiften och det är då hon behöver hjälpen.

Sen får jag ju säga till pappans försvar att när det handlar om de ekonomiska frågorna och fixa med konton, överföringar och sådant i samråd med henne, så sköter han det helt och hållet. Det kan jag släppa helt.

1 gillning

Det är precis det, jag kan inte ens hämta dottern tidigt för att hon gjort illa sig utan att bli inkallad till läraren som vill ta upp ytterligare något område där dottern ligger efter och där hon förväntar sig att vi föräldrar gör ännu mer på hemmafronten som redan är kämpig nog som den är. Just nu är det 50/50, varannan dag, hon känner sig utanför. I långa perioder redan från förskoleklass så har hon skolvägrat (men vi ändå lyckats tvinga iväg henne under kraftiga protester och gråt de flesta dagar) i långa perioder. Vill ge henne en ärlig chans där hon får känna att hon glänser istället för känner sig misslyckad så hon får upp skolmotivationen istället för att den sänks.

Är det så illa tror jag absolut att en specialskola eller särskild undervisningsgrupp är ett bra alternativ.

Det blir en viss alienering (vad säger man på svenska?), det är ofrånkomligt. Men det får man sätta i relation till det utanförskap som uppstår av att aldrig få chansen att passa in.

Just nu känns det som att min gosse fick chansen att klara grundskolan med både bibehållen självkänsla och godkända betyg, mot priset av att vara väldigt ovan vid den vanliga skolmiljön inför gymnasiet.

Men eftersom det har hänt mycket i hans utveckling det senaste året tycker jag att det var värt det. Nu är han tillräckligt ikapp för att ha en chans att fixa gymnasiet med alla andra.

Om han hade blivit sargad i ett vanligt högstadium är jag inte säker på att hans ens hade velat gå ett gymnasium. Han är bättre rustad för utmaningarna idag än när han var 13, tänker jag.

3 gillningar

Nu har barnet fått diagnosen ”svår ADHD” och på direkt fråga svarade psykologen att hon rekommenderar oss att direkt ställa barnet i kö till specialskola så vi har det alternativet ifall vanliga skolan inte kan möta behoven och med slutklämmen ”vi märker att få skolor lyckas ge det stöd som barnet behöver”.

Här står jag mitt i letandet av ny bostad och funderar på om jag ska hålla mig till ursprungsplanen om att hitta boende nära nuvarande skola eller byta område närmare specialskolan. Barnet har uttryckt olika åsikt, ena dagen vill hem inte byta och andra dagen vill hen byta. På grund av bostadsmarknaden just nu så vore det troligtvis en ekonomisk katastrof att köpa nu om jag behöver sälja inom 3 år.

1 gillning

Ställ genast i kö till specialskolan, det kostar ju inget att köa och då har du iaf en reträttväg om det visar sig krascha i vanliga skolan.

Gör det oavsett var din bostad kommer att ligga. Nu vet jag inte hur långt det blir till specialskolan, men kan din dotter kanske få skolskjuts?! :pray: :crossed_fingers:

1 gillning

Ja, jag tänker också att skolskjuts borde erbjudas när det handlar om specialskola :thinking:

1 gillning

Görs det säkert :v:

I min kommun är det bara barn till alla möjliga specialskolor som får åka skolskjuts med taxi. Resten får ta sig till skolan bäst de kan…