Vad är egentligen en rimlig tid att tänka att man avslutar relationen på och hur gör man det egentligen på bästa sätt? I mitt fall hade mitt x redan träffat någon annan innan vi bröt upp (ja innan han sa något också eftersom jag själv fann ut att det var så).
Att veta att han gått vidare med någon annan innan vi har separerat på riktigt, gjort bodelning och har kunnat börja skapa oss egna liv äter upp mig totalt just nu.
Vi pratar inget om hans “andra liv”, jag vet inte om/när de ses, barnen vet inget (han säger att han inte ska introducera den nya på mycket länge). Men ändå. Finns det verkligen ingen tanke på att försöka hitta en bra/ok relation till sitt x innan man ger sig in i något nytt? Han säger att han vill att vi ska vara ett bra föräldrateam, men tänker han någonsin på hur mycket jag måste svälja och bara se förbi för att klara det?
Det har gått ett par månader, jag försöker verkligen acceptera att det inte blir vi igen. Jag skulle inte kunna det själv efter det här sveket. Men jag kan fortfarande inte förstå och jag kan uppenbarligen inte förtränga eller tycka det är ok att han ses med henne innan vi ens har gjort upp om vem som ska ha vilka grejor och innan barnen har fått en tillvaro som de ska anpassa sig till och leva i.
När vi ses (vilket är ganska ofta med tanke på barn och fixande av hus etc) så försöker jag vara som vanligt. Tänker att det inte hjälper om jag håller på och är arg hela tiden. Men jag är död inombords och funderar väldigt mycket på varför han inte ens pratar med mig om något annat än rent praktiska saker.
Jag har så mycket mer som jag skulle vilja säga om oss, men han verkar inte ha något att säga. Hur kan det vara så efter drygt 20 år tillsammans?
4 gillningar
Ja undrar jag med, 23 år kom på honom med att ha varit otrogen …
1 gillning
Ja fy trist:disappointed: insett det också att det är inte mannen jag gifte mig med 
1 gillning
Har ni inte redan avslutat er relation? Menar du att ni fortfarande bor tillsammans och undrar över hur lång tid ni ska vänta innan ni flyttar isär? Om så är fallet så kan du ju försöka tänka att det är din kille som just nu sitter på jackpotten! Han kan träffa sin nya i lugn och ro och har fortfarande en fru hemma som hoppas och som tar hand om barnen! Bra va? Han vill nog skjuta upp det jobbiga med en bodelning så länge det bara går! Varför skynda liksom? Vi kan väl liksom ta det lite lugnt?
En rimlig tid enligt mig är att du letar efter ett ställe omgående där du eller ni får turas om att sova och sätta igång med bodelningen direkt så att allt är klart och du kan börja planera din framtid.
Ja men det verkar ju vara mer regel än undantag att det är så. Skulle tro att minst 80% här inne kämpar med samma känslor. Det är lögnerna och sveket som gör ondast och som gnager i en! Även långt efter man förstått att man aldrig skulle vilja vara tillsammans med sitt X igen!
Nä eller hur? Det var det enda jag bad mitt X om också! Introducera inte den nya innan skilsmässan går genom! Det är det enda jag begär!! Det var i början på maj förra året! I juni hängde han med min familj på badstranden som “mammas kompis” samtidigt som dom gick hand i hand på staden. Berättade hon nåt för barnen? Nä det fick jag göra! I September hade han mer eller mindre flyttat in till hennes lägenhet och lekte pappa till mina barn!
Utgå nu ifrån att allt han säger till dig är lögner och att han kommer att vilja skjuta upp precis allt jobbigt på framtiden! Han tänker inte längre på dig på det sätt du önskar. För honom är du just nu bara en människa som är ett nödvändigt ont. Ju fortare du inser det desto bättre!
Som sagt. Flytta och låt honom ta ansvar! Du förlänger endast din egen plåga. Han kommer inte att ändra sig om han är kär. Även om han av nån anledning skulle komma till insikt och förstå att han inte vill förlora sin familj. Skulle du ta tillbaka? Skulle allt bli som förut?
Lika troligt är det väl att hans nya tänker samma sak och dumpar honom? Då skulle han troligtvis komma krypande tillbaka. Skulle det göra nån skillnad för er?
Därför att du inte längre är någon som han respekterar som sin fru! Du är någon som ser efter barnen och fixar med läxor…
Stå upp för dig själv och inse att slaget är förlorat! Livet är inte slut även om det känns så just nu.
5 gillningar
Du slår huvudet på spiken, @Sorgsen_man!
Många av dina kloka inlägg har fått mig på banan igen när man halkat ner i grottan. Nu hanterar jag ingen otrohet men allt det du skriver är common sense och får en att inse att hjärnspökena är just, hjärnspöken!
Stå på dig, res på dig, tänk framåt, livet är inte slut, det är bara satt i ett smärtsamt pausläge. Det är DU som styr när du trycker på “PLAY” igen.
4 gillningar
Jo, vi har avslutat vår relation i form av vår kärleksrelation. Vi har också skaffat ett annat boende som vi växelvis bor i. Det har jag drivit på. Det jag menar är att vi har barn och vi kommer behöva ha kontakt framöver. I min värld behöver vi tid för att gemensamt diskutera hur den relationen ska vara. Vilka förväntningar har vi på varandra i förhållande till barnen. Samt att göra bodelning och allt annat praktiskt.
Det känns ju sjukt jobbigt att först stå med otroheten och sedan driva allt annat också, d v s jag skaffade personbevis, fyllde i pappren, la fram papprena för underskrift, har påbörjat underlag för bodelning (långt kvar) etc.
Mitt X har inte pratat med barnen eller låtit dem träffa henne. Det tror jag nog att han nogsamt aktar sig för, han vill ju inte framstå som den som gjort deras mamma illa. Det jag har svårt med är att han är med henne när jag har barnen och ljuger om varför han inte kan komma en viss tid för att ta barnen osv. Ska de träffas kan han ju lika gärna säga det så jag vet. Och så att jag kan hålla mig undan och slipper “springa på dem”. Att se hans lycka live vore ingen hit. Han tror inte det är bra för mig att veta men det bör ju ändå vara upp till mig att bestämma. Jag vet ju ändå om att de ses, inte bara när (de bor inte i samma stad så det är inte varje dag). För att jag ska kunna gå vidare med livet måste jag någonstans förstå vad det är som sker och alla pusselbitar jag får leder mig framåt.
Men varför vill han skjuta allt på framtiden? Han vill ju inte ha mig, han vill ju ha något annat. Varför ligger det inte i hans intresse att bli fri? Han kommer ju ändå inte avsluta sitt förhållande under betänketiden …
Jag vill inte ha honom och jag accepterar att det inte är vi. Och nej, det skulle inte bli samma sak om han nu kom och sa att han inte ville skiljas, men jag kan ändå känna att det vore skönt att höra att han inte skjuter över skulden för sitt handlande på mig (och i mitt hemska jag också få veta att han också tycker det är jobbigt, lider och mår dåligt).
Du skriver “därför att du inte längre är någon som han respekterar som sin fru! Du är någon som ser efter barnen och fixar med läxor …” Huvudet på spiken och det är här jag måste sätta stopp. Men det är så svårt i förhållande till barnen när jag vet att det är de som blir lidande om pappa glömmer … Men jag jobbar på detta från idag och tänker att vi får ta allt på de tider vi bestämt att vi ska ses.
Nej, mitt rationella jag förstår att livet inte är slut. Mitt rationella jag förstår massor av saker. De förstår allt som du skriver. Det är slut. Jag är död för honom etc. Men så spelar känslorna in också och ibland går det inte att bortse från dem.
2 gillningar
Ja jag förstår det men det är väl ändå det som kallas för ett gemensamt ansvar?
Du måste nog också lära dig att släppa på ditt ansvar för barnen när han har dom. Det är nog det värsta och jobbigaste med att skiljas. Att vara neutral inför barnen trots att man önskar att X kör av vägen och drunknar i en sjö när man hört att ungarna minsann varit hos mormor hela helgen! X var ju tvungen att “jobba”. (nöjesresa) Då vill man bara spy!! Eller när ungarna inte vill vara där för att det är tråkigt! Dvs X ger sin nya mer uppmärksamhet än dom!
Vad kan man göra åt det?
Inget! Nada!
Ni är ju skilda och du kan ju inte kräva nåt eller ställa krav på samma sätt längre. Det kommer dessutom bara slå tillbaka i motanklagelser! Man får helt enkelt acceptera det och göra det bästa man kan när man själv har barnen.
Om inte ditt X är ett riktigt psyko så tror jag att han inser detta och att det löser sig till slut. Människan är ju lat av naturen och just där han är just nu så är det nog lätt för honom att lägga över mer ansvar på dig bara för att det är bekvämt och fungerar! Han bryr sig som sagt inte ( även om du vill tro det, och han kanske säger det) om dig och dina känslor just nu.
Min fd svägerska skiljde sig för 10 år sedan. Mannen i paret ville skiljas. Dom hade då tre barn under 10. Hon var där varje dag efter jobbet trots att hon flyttat till en egen lägenhet och fixade mat till barnen, städade och hoppades och såg till att dom hade det bra eftersom han jobbade i en sportaffär till 10:00-19:00.
Så höll det på i 7 - 8 månader tills den dagen kom att hon träffade en ny som dessutom bodde i Norge!
Då var det slut på det.
Han blev skitsur på henne och dom var osams i flera år och tjafsade om barnen. Han blev inte sur för att hon träffat en ny. Det sket han nog i men han blev jävligt förbannad eftersom han var tvungen att ändra sina tider och jobba in dom på helgerna för att slutligen byta jobb helt och hållet! Detta eftersom hon inte kunde,ville eller hade möjlighet längre att hämta barnen på dagis och fritids varje dag.
Det bästa är väl om ni sätter reglerna redan nu så slipper det bli konflikter senare!
1 gillning
Nej, han är inget psyko (vad jag vet och märkt hittills i alla fall). Och han sköter barnen (som ju är så pass stora så att de sköter sig själva till viss del) så när det inte är mina dagar så försöker jag att inte höra av mig, och svarar mest kortfattat om han gör det. Sen är det väl så att det har varit väldigt mycket aktiviteter kring barnen dessa månader som varit sen skilsmässan var ett faktum som gjort att vi setts mer än vi kommer att göra framöver. Först bodde vi ju ihop under ett antal veckor och nu har det varit födelsedagar och liknande. Man gör väl det man tror är bäst för barnen.
Curlandet som din fd svägerska höll på med håller jag dock inte på med. Någonstans får det väl vara nog.
Men precis som du skriver så är det bäst om vi sätter reglerna nu. Och det är väl det som jag menar med tid för avslut. Från en natt till nästa så vet man ju inte exakt hur man vill ha det. Det tar ju ändå ett par veckor (minst) att försöka hitta var man befinner sig i den nya tillvaron. Sen är vi ju inte skilda än (på pappret i a f), och jag tänker att det är under betänketiden som vi kunde “passa på” att just hitta ett avslut med regler och annat som vi båda tror att i kommer kunna förhålla oss till så det blir mindre friktion i framtiden. Men det kanske skulle kräva viss hänsyn och respekt från båda håll. Det beror ju på vad man lägger in i begreppet respekt t ex. Där kan man ju tycka olika. Han tycker det är bättre att inte säga något, för mig blir det enklare om jag har en större del av bilden. Jag har fått många aha-upplevelser under dessa veckor som gör att jag omprioriterat vissa saker sedan den första veckan som “singel”.
Jag försöker ta till mig att han inte bryr sig det minsta om mig. Jag fattar att det är så, återigen i mitt rationella jag. Men det är klart att det ändå gör ont när man har delat halva livet. Det kan ju finnas andra sätt att bry sig om varandra på än att man inte är kär längre.
Jag har svårt att stänga bort en människa som jag ändå tycker om i vissa avseenden, även om jag inte tycker att handlandet det senaste halvåret varit ok någonstans. Och det kanske är just det som är mitt problem, jag borde kanske låta honom försvinna i min tanke. Sen kommer jag på att det går ju inte eftersom han är pappa till mina barn och vi ändå måste ha en förhoppningsvis respektfull kontakt framöver.
1 gillning
Å känner igen mig , exakt samma situation .
Han otrogen , jag beställde personbevis, skrev på skiljsmässopapper, har fått ta hit värderingsman till huset. Dom jag hoppas kunna ha kvar för mig o barnens skull men han vill ha ut då mycket som möjligt så han kan ha till en kontant insats bostadsrätt fast han nu fått tag i en hyres till 1 juli. Han vill bort bästa men kan inte jämka. Pratar bara konkreta saker via sms fast vi varit ihop så länge som 23 år .
Och fortsatt kontakt måste vi ha länge då vi har barn varav en med autism . Måste nu boka möte med banken och hoppas dom kan bevilja lånet plus att det inte blir för dyrt. Sen ska man jobba och måste gå upp i heltid till hösten. Han bor hos sin mamma nu och kan satsa på sig själv och jag är ensam med allt. Plus att han har sin nya att prata med.
1 gillning
Som någon skrev är vi flera här inne som upplever samma sak med ett ex som startat en ny relation innan dom avslutat sitt äktenskap.
Jag har också 23-år bakom mig, nu är jag dumpad och lämnad. Hon är tio år yngre, superfit och håller på med samma sport som mitt ex.
Jag har köpt ett hus men ännu inte flyttat ut, det stoppar honom inte. Han bor hos henne dom helger jag är med barnen och kommer sedan hem till oss på vardagarna för att jobba. I sommar har bestämt att han ska bo hos henne i två veckor medan han jobbar där istället. Jag och barnen bor då fortfarande kvar i vårt gemensamma hus.
Det finns ingen empati eller förståelse för hur jag mår hos mitt ex och hans nya. Det är så overkligt att jag är med om det här. Hur kan dom som lämnar på det här sättet vakna varje morgon och tycka att det är ok? Dom har ju, med ”berått mod” valt och fortsätter att välja det som gör oss som blir utsatta för det här så illa som möjligt. Varför inte vänta och få ett bättre avslut efter 23 år och två barn? Vi måste ju ha en relation resten av livet eftersom vi har gemensamma barn.
Håller med dig! Också dumpad efter 23 år två barn. Fortsätter umgås med den nya fast vi inte är skillda. Känner ingen empati från hans håll alls.
1 gillning
För att ”toppa” hela eländet har mitt ex nya samma förnamn som jag! Ödets ironi eller någon högre makt som måste hata mig 
. Varje gång jag hör, ser eller läser mitt eget namn blir jag påmind!
Timbaktus låt ”Resten av ditt” passar in på hur jag känner. Har även sagt till mitt ex att ”han får den av mig”. 
Nä fy tusan… och den nya hos min msn har samma namn som åt den brukare jag jobbar åt