Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att visa kärlek, vad innebär det

Att känna kärlek och att visa kärlek. Det är olika saker.
Min man har aldrig varit särskilt intresserad av sig, med det menar jag att han alltid varit ganska oengagerad i det mesta, ointresserad av det mesta. allt ifrån att höra om min dag, mitt liv, mina vänner mitt förflutna med mera som rör mig och likaväl ointresserad av att höra om vänner, familj, eller annat som sker i livet. Han är introvert och ganska osocial.
Jag undrar nu om hans känslor för mig är förlorade.
För ungefär två månader sen bröt jag ihop lite grann, första gången på 10 år tillsammans som jag mår psykiskt dåligt. Anledningen är troligtvis en kombo av en halvbra relation, coronasituationen och att jag sedan 7 månader tillbaka arbetar 100 procent hemifrån. Jag känner mig ensam och isolerad. Min mans personlighet med ointresse och lite egoism underlättar inte alls för mig.
När jag pratar med honom kan han exempelvis himla med ögonen, sucka, titta på klockan. Jag försöker be honom om att ge mig lite extra stöd under den här tiden för att jag mår så dåligt, han blir arg på mig och beskyller mig för att kritisera honom. Jag grät vid ett tillfälle, ganska ordentligt, han la inte ens en hand på mig för tröst. Han verkar helt enkelt inte bry sig så mycket.
Jag känner mig oälskad, oviktig, betydelselös för honom. Jag känner mig inte som en person som han är rädd om eller värnar om.
Är jag inte det?
Han tar allt som kritik, vad jag än försöker förklara att jag behöver från honom uppfattar han som att jag inte är nöjd, att jag är omöjlig att tillfredsställa…etcetera. Jag har försökt på SÅ MÅNGA sätt förklara och berätta, men han kan inte lyssna och inte ta det till sig. han blir arg, upprörd, säger att han inte pallar med mig. Att jag bara kritiserar honom. Mina behov blir en tyngd för honom, något jobbigt och ansträngande.
Jag känner mig så sjukt oälskad, utlämnad, bortglömd. Allt jag gjort och gör för honom och sen när jag har behov så lämnas jag i sticket. På riktigt! Jag tar avstånd, blir arg, ledsen. Vill separera men gång på gång faller jag tillbaka i att “dyrka marken han går på” för att därigenom få hans uppmärksamhet. Få lite kärlek för jag är helt utsvulten.
Blir helt jävla galen på mig själv och hur svag jag är.

5 gillningar

Känner igen mig i din berättelse. Visserligen är inte min sambo sådär tydlig med att han inte är intresserad och inte bryr sig som din, men ointresset och den allmänna inställningen att möta mina känslomässiga behov är något jättejobbigt för honom som jag inte borde begära av honom är detsamma.

Jag förmodar dock att olika människor uttrycker kärlek på olika sätt, har du frågat om han tycker att han uttrycker det på andra sätt? Sen kanske det inte hjälper dig, för det kanske inte är det sättet som funkar för dig ändå.

2 gillningar

Jag känner tyvärr igen mycket.
Och jag mådde inte heller bra av att känna mig ensam i relationen.

Mitt ex hade många svåra perioder, och för mig är det självklart att man går igenom sådana perioder tillsammans och jag spenderade oräkneliga dagar med allt från att torka tårar till att komma med praktiska råd. Och så klart lyssna, lyssna och lyssna.

Men vad tror ni hände när jag sedan fick en tuff period?
Jo, ungefär som för dig, @Lillamagda.
Han var otillgänglig, irriterad och kunde till och med fräsa till ordentligt att jag var jobbig, hade blivit tråkig och borde skaffa andra vänner att gnälla inför.

Jag förstår att han reagerade så för att han kände sig trängd och osäker i den situationen. Han visste inte hur man gjorde och kände att jag hade krav som han inte kunde klara av. Och då slog han vilt ifrån sig och projicerade tillbaka till mig.
Han var mycket tryggare med att hjälpa till med något praktiskt, exempelvis mecka lite med min cykel eller rensa någon ventil.

Men min poäng är att det inte är någon ursäkt. Vi har alla svagheter och svårigheter, men vi måste alla göra vad vi kan för att ändå jobba med oss själva i viss mån. Åtminstone så mycket att vi kan vara en riktig partner och bete oss som folk när våra närstående råkar ut för något.

Men hans oförmåga till det samt ovilja att ens jobba med sig själv blev en anledning att jag valde att lämna.

3 gillningar

Ofta är det så, men med vissa människor är det helt enkelt så att de inte känner kärlek. De kan säga att de älskar någon, för att få fördelar av det, men de gör det egentligen inte.

Om en man verkligen älskar dig, så gör han saker för dig. Kanske inte så tydligt, men det kan vara saker som att hämta ett glas vatten när du har feber, erbjuda sig att ta över disken när du är höggravid, gå till ICA och handla den där osten du glömde köpa - bara för att du ska slippa gå dit en gång till. Små omtänksamma saker.

2 gillningar

Hej, vilken klok person du är. Vad lättad jag blir av att läsa att andra personer kan känna som jag. Jag har börjat tvivla på mina egna krav utifrån mina behov. Hans ord har börjat påverka. Jag börjar tro på vad han säger. Det gör mig rädd och orolig för min egen självrespekt.
Kan du inte berätta mer om dina tankar kring ”hans oförmåga” och hur du resonerar kring olikheterna mellan hur människor tar sig an andras svårigheter. Jag hör gärna vad du har att säga.
Tack!

1 gillning

Tyckte det var en tänkvärd artikel

1 gillning

Tack för dina fina ord=)

Jag vet inte om jag kan förklara så bra, men när jag tänker på mitt ex och hans oförmåga tänker jag framförallt på två aspekter.

För det första tror jag inte att han hade särskilt utvecklad empati, och han hade svårt att se saker från andras ståndpunkt och svårt för att bortse från sig själv (det vill säga, vad han själv ville, behövde, tänkte etc.). Så när jag blev ledsen eller hade tuffa perioder blev det för honom mest ett problem, och väckte aversion snarare än empati. Dels för att det ur hans synpunkt gjorde mig mindre rolig att vara med, och dels för att han kände att jag blev ledsen och besviken på honom när han inte ville stötta eller finnas för mig. Och när jag blev besviken upplevde han det som ett krav på honom, ett krav som han inte kunde leva upp till, eftersom han rent ut sagt inte begrep att det enda jag önskade var ju ett vänligt ord eller en kram.
Och visst kan jag förstå att alla har olika bakgrunder, och att empati är lättare och svårare för olika människor. Men det jag hade svårare för att acceptera var oviljan att ens försöka. Han var inte intresserad av att jobba på denna oförmåga, och han brydde sig inte ett dugg om att jag så lugnt och tydligt som möjligt flera gånger förklarade vad jag önskade och behövde. Det blev bara ett irritationsmoment för honom, något tjatigt och ointressant som han inte riktigt begrep varför han skulle behöva bry sig om.

Men den andra aspekten är just kärleken. För i början, när vårt förhållande var relativt nytt och han troligen var som mest intresserad av mig, var han mer benägen att försöka lyssna och bry sig om mig. Då var han också mer uppmärksam på hur jag mådde, och kunde åtminstone försöka att göra sitt bästa.
Men undan för undan visade han mindre känslor och intresse, och då blev mitt mående också mindre och mindre intressant. Hans cynism blev allså värre och värre, och åtminstone i vårt förhållande berodde det på att hans känslor började svalna för mig. Det sårade mig något enormt, och fick mig att må ännu sämre. Framförallt kände jag mig dels väldigt ensam i förhållandet, men också lite lurad. Jag hade ju stöttat och hjälpt honom, men när det var min tur att få lite stöttning var han borta med vinden. Och det är ju knappast en ömsesidig relation

Nej, tro inte det ett endaste ögonblick!
Jag är övertygad om att alla i ett förhållande vill kunna känna att partnern inte sviker i tuffa stunder. Jag tror att alla behöver kunna känna att man kan lita på den andre, och att man hjälps åt i nöd och lust. Vad är annars poängen?

3 gillningar

Känner väl igen detta från min exman.
Hans förmåga för empati skilde sig starkt ifrån min och det skapade mycket stora slitningar.

Nu kommer jag dragandes med en av mina favoritartiklar. För oss krävdes en rejäl kris för att väcka min tidigare ”döde” man.
Kanske inte ett totalt ointresse innan, men alldeles för lite” se varandra i vardagen”.

Det här läget som du befinner dig i, som jag också har stor igenkänning i, är ju väldigt slitsamt och tärande. Jag känner igen mig så mycket i det, det är som om man skvalpar runt i ingenmansland, och vet inte åt vilket håll man ska gå.

Det var först när jag insåg att jag faktiskt är värd mer, värd att älskas på riktigt, värd att inte behöva kämpa för att få omtanke och kärlek även när jag är svag. Det var först då jag började min resa mot att fatta ett beslut om vilken riktning jag ville och behövde gå.

Innan dess utgick jag hela tiden ifrån honom och hans behov, hans krav och tyckanden, jag anpassade mig, det var alltid något jag skulle korrigera, eller något som jag skulle lösa. Jag varken vågade eller ville inse att vi hade problem i vår relation, men det var ju en gradvis anpassning, så det var inte så lätt att se det som var. Jag hade många tankar såsom att jag är väl inte den som kan lämna min man, inte ska väl jag vara den som ska bryta upp familjen, nej, det är för egoistiskt och själviskt tyckte jag då, det är väl jag som kräver för mycket osv. Alla möjliga tankar hade jag. Jag fick jobba mycket med skuldkänslor, fast jag innerst inne kände att jag verkligen försökt ordna vår relation via samtal mm, att jag ställt upp i alla år med allt, jag hade gjort vad jag hade kunnat, att jag faktiskt inte upplevde riktig kärlek, utan det upplevdes vara mer på hans villkor än att vi skulle kämpa tillsammans. När jag fick panikattack i våras i ett samtal hos familjerådgivningen, fanns det ingen omtanke om mig, utan han bara pratade om sig och sitt, hur synd det var om honom efter allt han gått igenom. När jag bröt ihop fanns han inte där för mig, men jag hade ställt upp och roddat familjen i massor av år.

När jag läser ditt inlägg, känner jag att du också börjar få insikt om ditt eget värde, om att du är värd kärlek, om att du är värd att behandlas väl, att du är värd att må bra, på riktigt. Den insikten är jätteviktig i din beslutsprocess om hur du vill fortsätta. Jag fick samma inlägg till mig när jag var där du är nu, och då förstod jag nog inte hur viktig insikten var. Men den är, även om det är väldigt jobbigt, början på något nytt.

Frågor som kan hjälpa en att ställa till sig själv i allt tänkande är - vart vill jag nå, vart vill jag komma i mitt liv, vad är viktigt för mig, vad har jag möjlighet att påverka, och vad har jag inte möjlighet att påverka, hur vill jag ha levt mitt liv när jag blir gammal, vilka värderingar står jag egentligen för och vilka värderingar vill jag ge mina barn, vilken version av mig själv vill jag ge mina barn? När jag började ställa mig dessa frågor, som var väldigt jobbiga att hantera, men nödvändiga, då kom jag till slut fram till vad som är det bästa för mig, och hela familjen.

1 gillning

Det är sorgligt hur många vi är som har gått igenom detta!

1 gillning