Att våga möta framtiden

Jag som trott jag är ensam om mina egenheter.:joy:
Detta forum blir ju bättre å bättre❤️

2 gillningar

Vi kan slå oss ihop, så kan vi gå vakt halva natten var :rofl:

2 gillningar

Nattpatrullen på smhi :joy:.
Ja herregud… skönt å skratta å ibland…

2 gillningar

Jag tyckte också att det var nyttigt att höra för en som mig som gärna försöker gjuta olja på vågorna och hjälpa barnen kanske lite för mycket och kompensera för den andre förälderns humör eller för höga förväntningar att det inte är bra för barnet att jag överkompenserar - det är bättre för barnet att de faktiskt får rida ut den stormen själv men med mig som stöd bakom istället för som skydd framför. Jag kan inte och ska inte skydda dem mot allt utan låta dem uppleva och hantera världen själva för att de ska kunna leva ett bra liv. Jag kommer ju inte alltid att kunna vara där och ta bort allt ont - det är bättre de lär sig att hantera det själva.

6 gillningar

Absolut så är det! Men det är ju inte alltid så lätt att bli av med gamla beteendemönster som man haft sedan länge. Det samtalsstöd jag numera har på kommunen pratar mycket om det, hur viktigt det är att lära våra barn att bli självständiga. Jag behöver för egen del lära mig att vara lite i det jobbiga och inte vara för snabb att gå in och lösa. Det blir en del konflikter och motsättningar, men så småningom lär de ju sig själva, genom att testa och göra på egen hand. :revolving_hearts::pray:

1 gillning

Precis hemkommen från en aktivitet för äldste barnet, en tävling där de är iväg över helgen. Jag och småsyskon hänger på för att köra dit och hem.

Mängder av föräldrapar, men just i detta sammanhanget är jag den enda ensamstående föräldern, också med småsyskon med. Medan de andra föräldrarna drar vidare t vinbarer och strosande på stan, viker vi undan, jag och småsyskonen, till vårt bnb som vi hyrt över natten.

Ibland kan jag undra vad de tänker om mig, som alltid snurrar runt själv, eller med barn runtomkring. Det är inte så ofta jag känner att jag är liksom själv med andra vuxna, förutom på jobbet. Men jag förmodar att den tiden kommer.

I slutet på månaden ska jag och min mamma och mina syskon iväg på en miniutflykt, då hoppas jag det blir lite tillfälle till att vara bara jag och ha lite vuxna samtal. För jag kan känna att jag inte får det så mycket naturligt i min vardag.

2 gillningar

“Lyllos henne som kan göra vad henne lyster och inte behöver släpas runt av en partner som vill till vinbaren när jag bara vill ta ungarna, dra till boendet, varva ner och ta det lugnt” kanske? :thinking:

3 gillningar

Helt rätt.

Trivs ju att resa med barnen, hänga med dem. Vill liksom ha det så, att det är naturligt att resa runt allihop. Utan för stora krusiduller. Har heller inget emot att vara ensam ibland, känner inte att jag måste ha någon med mig. Vet inte varför sådana här tankar kommer egentligen.

Tror det blir när man hamnar i situationer som är så tydligt ”pariga”. Det är lite jobbigt ibland. Även om jag hellre ensamstående än att känna mig ensam i en relation. Ändå poppar det upp sånt här.

Näe, nu när jag läser mitt sista inlägg igen, och även läser igenom vissa andra tuffa inlägg på forumet, så får jag distans, perspektiv på allt. Trött på att jämföra mig med andra, eller att nedvärdera mig själv. Jag vill verkligen lära mig att tänka mer på allt positivt jag faktiskt har i mitt liv, och bestämmer mig för att var tacksam för det. Jag vill blicka mer framåt. Inte stampa i det gamla mer.

6 gillningar

Det är ytterst lätt att jämföra sig med andra och se vad man inte har istället för att fundera på vad jag själv verkligen vill och uppskatta det jag har medan jag ännu har det.

2 gillningar

Jag blir faktiskt förbaskad på mig själv när jag håller på på detta vis, och fastnar i det här jämförandet med andra människor. Jag vet vad jag har i bagaget, och vad jag har lärt mig av mina erfarenheter, och borde kunna tänka större, mer realistiskt, mer moget. Men så när jag hamnar i sådana här sammanhang, där alla par och familjer verkar vara så väldigt sammansvetsade, så ploppar det upp en massa tankar både hit och dit, automatiskt. Jag vet att det bottnar i en slags sorg. Och det är ju inte heller bara min sorg. Den här aktiviteten vi var på var så väldigt mycket pappa-son grej på ngt vis, och så blir det alltid jag och syskon istället som är där. Jag har ju fått till mig att han hade velat ha samma relation med sin pappa, som hans kompisar har. Men just nu är det svårt för honom. Men så får jag tänka, att mycket kunde också varit värre och sämre, för oss alla.

Det är just åt det hållet jag vill gå mer åt. Det finns en anledning t allt, och det kunde varit värre och sämre. Och att det kan ta tid. Allt behöver inte ske över en natt. Vi gör så gott vi kan. Med det vi har.

3 gillningar

Det är så det måste vara.

4 gillningar

Reflekterar kring det här med relationer, efter en helg där man varit omgiven av massor av människor i massor av olika konstellationer.

Något som jag saknade i min relation var att jag inte kände mig omhändertagen eller uppbackad. Jag menar inte att jag ska bli servad på något sätt, men jag saknade det här omhändertagande eller uppbackande sättet mot mig som partner, där man kände att han brydde sig lite extra om just mig, för vi var ihop, han ville få just mig att må bra, att man ställer upp för den andre, man bryr sig om den andre. Inte bara för att, eller för att jag bett om hjälp. Det kunde varit att nu har jag handlat för du har gjort det så mycket, eller nu går jag och köper en kaffe till dig, så får du sitta och vila och kolla på matchen, nu fixar jag maten, för du har gjort det hela veckan, eller ta du och träffa dina systrar ikväll, för jag vet att du mår bra av det. Det vet jag att jag saknade jättemycket. Behövde inte vara något stort eller komplicerat, utan bara de där små grejerna som gjorde att man kände att det var han och jag. Det blev mer att jag fick be om hjälp och så kände jag mig dum, krävande eller missnöjd istället.

Så börjar jag tänka att är det något med mig som framkallade det? Är det något med min personlighet eller mitt sätt som skapar det här? Är det för jag hugger i så mycket, att sådant faller bort i relationen? Att det ses som självklart och då bara rullar det på på det viset? Eller är det att begära för mycket i en relation det jag skriver om och önskar? Men jag tycker ju inte det. Det är det som för mig bygger det där kitet mellan två.

Jag tror väl vi var olika, en som snabbt hugger i och gör, och en som kanske inte har den sidan automatiskt, och då blir resultatet kanske att det blir ännu mer förstärkt, allas sätt.

Tänkte ju lite på det i helgen, när vi svängde runt på den här aktiviteten med mängder av folk, barn, föräldrar, familjer. Köra runt med barnen i bil hit och dit, ha koll på alla tider, fixa mat och fika. Så ser man de andra som är mera som ett team (fast jag har ju egentligen ingen aning hur de har det, men man får en bild, åtminstone av de man träffat många gånger i laget). Att vad mysigt att ha det så. Ett gäng, ett team. Men så kom jag ju på att det var ju det jag saknade, ett vi, ett team, en balans, en ömsesidig välvilja, ett ömsesidigt givande och tagande, kompromisser. Och jag tyckte det var jobbigt att hans familj blev involverad i varje gång som jag behövde åka iväg en kväll (skedde inte så ofta), för då var det som om man bad dem om tillåtelse nästan, för att det inte kom automatiskt från exmaken (varså från relationens start).

Jag måste ju påminna mig om vad det var som inte fungerade i vår relation, varför det inte gick och vad jag behöver för att må bra både i mig själv och ev med någon. Men det är ändå en sorg att man inte fick till detta med sina barns pappa.

4 gillningar

Yep.
Teamarbetet du ser andra har hade inte ni. Du var ensam i att vilja ha en ömsesidig relation. Förstår jag saken rätt finns det i hans familj tydliga könsroller där mannen var härskaren och kvinnan tjänarinnan som ska serva männen. Du var i a f ensam i tvåsamheten. Du hade fyra barn att ta hand om varav ett var den som skulle vara din medvandrare och varandras stöd vilket han inte förmådde. Du fick bära honom och fick otack för det. Du har det bättre utan honom fast en sorg är det att han inte förmådde bättre.

3 gillningar

Ja, så var det. Och det är förstås att vi alla har olika bilder och önskningar av hur vi vill ha det i en relation. För mig blev det inte som jag tänkt mig eller hoppats på, och mina metoder att få det att fungera, varit inte heller särskilt lyckosamma, även om jag vet att det var många olika omständigheter som gjorde att det inte fungerade.

Jag kan ändå klura på vad det är hos oss människor som återkommande gör att vi så lätt tittar runt på hur andra har det, jämför oss, fast vi logiskt sett själva vet hur mycket hänger ihop och varför. Vi har väl olika lätt för att dra oss in i den tankesnurren. För mig kan det lätt dra iväg tankar automatiskt i sådana här sammanhang. Jag tror det sitter ganska djupt i oss att vi är flockdjur, att vi vill känna samhörighet och ha ett sammanhang, blickar runt om oss. Bottnar nog för min del också i en slags osäkerhet att jag inte är helt till fullo nöjd, tillfreds eller trygg med mig själv. Så det är den resan jag faktiskt också vill börja med lite mer, att jag känna att jag duger som jag är.

Tack för din pepp @Rulle

Det är olika.
Har alltid föredragit att vara för mig själv. En partner hade inte varit fel, ett par nära vänner men stillsamma hemmakvällar, ett och annat restaurangbesök, någon film, teater men mest hemma i stillhet med partnern. Nu blev det inte så utan jag och tonåringen.

2 gillningar

Ja, det är nog olika. Jag tycker ju också det är skönt att vara ensam. Men har nog någon slags osäkerhet i mig också som kan göra att jag ifrågasätter där jag själv är, även om jag valt och velat det själv.

Nåväl. Det var dagens svammel. :smiling_face_with_three_hearts:

Och det blev också bra!

Och rätt som det är kan det dyka upp någon i ditt liv som du trivs bra med och som passar dig och dina behov. :revolving_hearts:

Problemet är att jag ska passa hennes också.:grin:

1 gillning

Försöker boosta mig själv med sådant som gör mig glad och som stärker mig. Ska försöka göra det till en daglig rutin. Ibland kanske jag får ner det här, som en påminnelse t mig själv.

Idag har jag jobbat andra dagen efter semestern, och fick riktigt mycket gjort. Det kändes skönt, för igår var en riktigt trög start.

Idag fick jag också träffat två goda vänner som betyder mycket för mig. Nu har vi bestämt att vi ska ses snart igen, förhoppningsvis ska vi köra sup, något som jag velat pröva länge.

Ikväll när jag kom hem tittade jag på en dokumentär om en artist som betytt mycket för mig både i toppar och dalar, både melodierna och texterna. Det fick mig att få kontakt med mitt inre, det väckte många fina minnen.

Igår blev det bestämt att jag ska följa med en kompis på en konsert en kväll, något som också kommer göra gott. Musiken är viktig för mig, men att lyssna på musik någon annanstans än hemmet eller i lurar har fått stå åt sidan under många år. Men det ska bli roligt att nu äntligen få se och höra lite musik live.

Detta gläds jag åt idag.

Och nu så är det dags att sova.

Gonatt på er därute.

4 gillningar