Hem

Att våga möta framtiden

Det fick helt enkelt bli en ny tråd för mig.

Ni som känner igen min signatur vet att jag har haft en annan tråd, en tråd som till slut blev väldigt lång…
En tråd som råkade tas bort, fast det inte var tänkt så egentligen. Det sorgligaste för mig är att alla kloka svar och goda råd som jag fått från alla er här på forumet i och med detta försvann. Men jag bär med dem i mitt minne, de har hjälpt mig mycket på min resa.

Skulle det ändå ske, att jag skulle bryta den gamla tråden, och starta en ny, så var timingen ändå någorlunda ok nu, för jag upplever att jag befinner mig i en slags brytpunkt. Och jag insåg när den andra tråden var puts väck, att jag nog ändå behöver ha ett litet rum här i detta forum-hus, där jag får möjlighet att ta upp olika dilemman och för mig viktiga och lite problematiska frågeställningar, utan att lämna ut för mycket. Det kan också vara en plats där man bara kan skriva av sig.

Min gamla tråd handlade mycket om att fatta ett jobbigt beslut om att gå skilda vägar, vägen dit, alla val och kval, tiden under en tuff och svår separation, med barn inblandade, och den närmaste tiden efter. Nu har ett par år gått och vissa saker har satt sig, vissa kvarstår och, som livet är, nya utmaningar väntar.

Här kommer det bli mer fokus framåt. Hur jag, med mitt bagage, min personlighet, mina svårigheter och kanske ibland styrkor, ska våga möta framtiden, tillsammans med mina härliga barn.

Ni som känner mig sedan den andra tråden, ni har min historia från då. Jag tänker att det räcker så. Ni som är nya, för er tänker jag att det kommer lyftas nya frågeställningar här som vi förhoppningsvis kan bolla med varandra, och allt eftersom kommer man kunna urskilja vad jag har med mig i mitt bagage och vilka utmaningar jag gärna bollar med er andra, om ni har liknande erfarenheter.

Det kommer sannolikt handla mycket kring hur man på bästa sätt samarbetar och kommunicerar med den andre partnern kring barnen efter en skilsmässa. Särskilt när det finns en hel del svårigheter i bagaget, när det liksom inte flyter på så lätt man skulle önska. Säkert också en del om gränssättning, våga släppa taget om saker man inte kan påverka, acceptera att vissa saker inte blev som man tänkt sig eller hoppats på. Kanske också lite om hur man vågar ta kliv framåt mot en okänd framtid, när man inte vet vad som ska hända. Och att vara ensamstående förälder mitt i allt detta.

Det finns så många intressanta trådar här på forumet, och så mycket visdom och klokhet! Så jag kände att jag inte riktigt var redo för att helt släppa taget om forumet, och vill då gärna också ha en liten plats där jag kan reflektera kring det som sker just nu, så får ni andra gärna flika in också och dela med er av ert här också om ni vill. Vet inte hur ofta jag kommer skriva, men nu blev det lite av en nystart för mig, och jag har en tråd kvar här på forumet fortfarande i varje fall.

Vi hörs! :cherry_blossom:

13 gillningar

Hade du nått maxgränsen för antalet inlägg? Det är väl nästan oändligt? :smiley:

1 gillning

Nej, det tror jag inte, även om min blev väldigt lång :blush:. Jag gick nog tillväga på fel sätt när jag skulle radera ett par inlägg jag ville få bort.

Den här tråden kommer bli lite mer allmänt hållen. Men jag värdesätter högt allas visdom och kunskap här kring relationer, så ville gärna ha kvar en plats/tråd.

1 gillning

Jag tycker att en stor andel av landets befolkning borde skriva här, vare sig de ligger i skilsmässa eller inte, för att ta del av alla tankar och för att börja tänka över detta med relationer i allmänhet. :+1:

8 gillningar

Ja, verkligen! Det var någon som skrev att man önskat man kunnat bolla så här kring relationer när man var yngre, med de som var äldre och mer erfarna. Det kan jag också känna. Men kanske man skulle haft svårt att ta till sig alla goda råd ändå, kanske man inte hade varit mottaglig, inte haft de glasögonen på. Man kanske är i den fas man är i helt enkelt. Var sak har sin tid. Visdom kommer med erfarenhet. Jag kan dock märka på mig själv att jag gärna vill föra över det jag lärt mig till barnen, och får höra att jag alltid ska komma med massa visdomar och lärdomar. Så jag ska nog backa lite med det.

Men jag är verkligen tacksam för kunskapen jag fått senaste åren i varje fall, även om mycket varit jobbigt. Tacksam för att jag lyckades rannsaka mig själv någorlunda mitt i livet, och inte när jag ligger på dödsbädden. Och tycker det är så intressant och fascinerande hur vi människor funkar och varför det blir som det blir. Och även frustrerande och ledsamt när man läser om tragiska och ledsamma historier. Mycket börjar så tidigt, när vi är små barn, hur det blir sen. Och ännu mer komplext när vi kommer ihop med andra, som också bär på sitt bagage.

Men det kan också bli bra förstås.

3 gillningar

Synd.
Det var en bra och viktig tråd från en lämnares perspekrtiv som gjort allt och mer därtill för att få relstionen att fungera utan gensvar från partnern som sedan skuldbelägger lämnaren.

Den var ett skolexempel om att sköta det snyggt utan att vilja sitt x något ont men bara få skit tbx. Men det hade ändå varit dags att börja på en ny tråd som leder framåt.

2 gillningar

Tack snälla @Rulle för din eviga support och pepp.

Det var inte menat att den skulle tas bort, hela tråden, för jag tyckte när jag läste igenom den också att den var viktig. Inte bara för mig, utan för andra som kan få stöd av den, alla kloka råd som getts. Får se om den går att återkallas. Annars får det helt enkelt vara så. Trist men så blev det.

Men som sagt, det var nog ändå dags för en brytpunkt, dags att försöka gå vidare (även om den gamla tråden hade kunnat vara kvar för det).
Blev lite vilsen utan min gamla tråd, så fick helt enkelt skapa en ny. Men det blir ju något annat.

Men vad sorgligt @Masai att din tråd raderades! Den har varit bra och som sagt full med bra råd och tankar som nog är allmängiltiga för många som läser här på forumet. Jag hoppas den går få tillbaks! :heart:

Jag förstår också behovet av en ny tråd där delvis andra ämnen kan diskuteras, stötas och blötas.
Vi är inte jättemånga lämnare här på forumet och även vårt perspektiv behöver lyssnas på, för varje lämnad finns det också en lämnare och om vi kunde förstå varandra bättre kanske vi skulle bli fler stannare istället.

Det ska bli spännande och intressant att följa dig här - du kommer ofta med insiktsfulla och tänkvärda inlägg.
:hugs:

1 gillning

Tack för din fina pepp @mordillo ! Ja, vi får se om den går att få tillbaka.

Och jag håller med dig, det är inte ofta det skrivs om våndan att fatta beslutet om att lämna, när man vrider in och ut på sig själv, för att få det att fungera, in i det sista. Att man kan känna sig både lämnad och ensam i den relation man befinner sig, trots att man lever ihop. Alla svåra och jobbiga frågor som snurrar runt i huvudet när man har gemensamma barn, kanske särskilt när man har yngre barn som ännu bor hemma. Hur kommer det att gå, vad kommer hända? När man ska landa i var gränsen går för vad man tycker är hälsosamt för alla individer i familjen. När man tröttnat på att hålla en fasad utåt som ska utstråla att ”här håller vi ihop, vi har det bra!”, men innanför väggarna är det inte alls på det viset, utan man kan riktigt känna den dåliga stämningen, ta på den i luften, de där kommentarerna, blickarna, suckarna, sorgen, allvaret. När man till slut landar i att det här är inte en sund miljö att befinna sig i längre, inte för någon. Men någon måste liksom våga ta det där jobbiga steget, fatta det där svåra beslutet, kasta sig ut i ovissheten. Resan dit och att göra det, det är inte alltid så lätt. Det är inget som görs lättvindigt.

3 gillningar

Vill tipsa om ett intressant poddavsnitt om anknytning och medberoende i relationer.

Jag har ju själv lite att hantera med medberoende-beteenden, utifrån min egen historia.

3 gillningar

Så sant!
I många trådar läser jag om att man måste försöka, att man kan hålla ut för barnens skull, man borde ge den andra en chans innan man lämnar osv men väldigt ofta har man ju redan gjort allt det? Innan man landar i beslutet att lämna har man som du skriver redan vänt ut och in på problemet, ofta tagit upp vad som skaver i relationen men det har inte gett önskat eller kanske ens något resultat och vad mer kan man då göra?
Vad är det som säger att barnen mår bättre i en familj med dåliga föräldrarelationer?
Varför är den lämnades mående viktigare än lämnarens?

Sen när man väl lämnar återstår väldigt mycket jobb med att först och främst ordna en fungerande vardag för sig själv och barnen, att acceptera och landa i den nya situationen och sen - gå vidare med eller utan ny partner.
Jag antar att du är inne i detta steg - att acceptera och landa samt gå vidare och där är jag också.
Jag ser fram emot framtiden men känner fortfarande inte att jag landat helt, jag har ingen fast mark under fötterna än även om det gått från kvicksand till blötmyr så stor förbättring är det!

8 gillningar

Dom där är mina godnattsagor… superbra👏

1 gillning

Åh jag känner igen mig mycket där! Det är svårt att blicka framåt när man knappt kan hålla huvudet över vattenytan, för så har det känts ibland. Har varit så mycket fokus på att vissa saker ska sätta sig, landa efter skilsmässan, så det har varit väldigt svårt för en själv att hitta plats, att hinna fundera på sig själv, på riktigt.

Det blir framåt en förändring i barnets boendeschema, som jag hoppas ska skapa ett större lugn fr a för barnet, men även också för min egen del. De täta bytena, och ovissheten hur jag ska tänka kring boendeschema, hur det ska gå, vad jag ska göra, min oro kring massa saker, har tagit mycket energi.

Jag vet att jag behöver jobba med min oro, att jag måste våga släppa taget lite grann, våga göra små ändringar, för att se om det leder till något bättre. Det går inte att veta allt i förväg. Jag hoppas att om jag hittar nya sätt att förhålla mig till allt detta, och ett mer sammanhängande schema för barnet, att det ska skapa utrymme för mig att tänka och göra annat. Men det tar ju tid. Allt tar tid.

Så jag känner verkligen igen mig i det du skriver, och så gott att höra att du inte valsar i kvicksand längre, för det är verkligen tufft. Vi kämpar på. Ja, uppåt, framåt :revolving_hearts::hugs:!

3 gillningar

Vilket intressant poddprogram… men alltså är det bara jag som nästan får andan i halsen och hjärtklappning av att höra på sånt här :face_exhaling:

Jag kan nästan bli rädd för vilka fel jag eventuellt och omedvetet kan ha begått gentemot mina barn, i till synes “mindre” situationer som tydligt kan bli så livsavgörande osv.

Förnuftsmässigt vet jag att det är mindre sannolikt att det är så, men lika fullt får jag ändå ett visst stresspåslag av att lyssna på det faktum att det enligt psykologen i podden ju finns miljarder relativt “små” situationer som kan ha påtagligt skadliga effekter på barnen och börjar tänka tillbaka om det fanns någon situation som var extraordinär bla bla.

Nu måste jag påminna mig själv om det jag så ofta brukar skriva, nämligen att om man gör så gott man bara kan i varje enskild stund, då kan man inte begära mer ens av sig själv :heart_hands:

3 gillningar

Jag blev också lite stressad av att höra programmet inledningsvis, det snurrade många tankar i mitt huvud. Men i slutet av just detta avsnitt kom det ändå en twist av att det är viktigt att visa sig själv medkänsla, inte kritisera sig själv så mycket, inte tänka katastroftankar helt, utan att barn ändå är ganska ”robusta” varelser, och att man inte ska sträva efter att vara någon slags ”perfekt” förälder, för det är inte bra.

Sista tiden har min yngste haft ganska många utbrott, och jag märker ju att min energi, min kapacitet, att stå stadigt i dessa situationer sista tiden bara inte räcker till. Blir till slut bara ledsen. Orkar inte hålla ihop. Samtidigt tonåringar i huset som behöver sitt. Så då inser jag verkligen, att jag måste tänka, jag gör så gott jag kan, just då. Men jag märker ju att jag måste göra ngt åt den här orken på lång sikt, för min tålighet för tillfället är på lägsta nivå. Blir inte arg, mest bara ledsen. Över alltihop. Så batterierna behöver fyllas på, det förstår jag. Och tills dess, eller hela tiden egentligen, får jag försöka tänka, jag gör så gott jag kan. Har inte varit så bra på det innan, good enough.

3 gillningar

Absolut, avslutningen var ju både lättare och i många stycken “enklare” då fokus mer låg på att INTE vara självkritisk och nedvärderande, utan tvärtom beundrande över hur man uppfinningsrik man faktiskt har varit för att försöka lösa en problematisk situation… och inte minst att den beundran och självuppskattningen faktiskt hjälper en människa att kalibrera och förändra sig framöver.

Samt inte minst att både anknytningsmönster och efterföljande konsekvenser inte är ensidiga, vi har allesammans inom oss och dessa är dynamiska, allt är INTE skrivet i sten varken för oss själva eller våra barn :pray: :heart:

2 gillningar

Exakt, och det var väldigt skönt att höra. För det är annars lätt att hamna i tankar som att nu är det kört :roll_eyes:

1 gillning

Det här är nog en for ever ongoing livsuppgift, att hela tiden träna på och påminna sig om.

1 gillning

Precis och det är just det är den instinktiva skräcken som kan gripa tag i mig när jag hör dessa beskrivningar av allt man egentligen skulle kunnat, förstått och orkat när barnen var så små… och inte alltid orkade man ju som man hade önskat, även om man gnodde på som en gnu 24/7.

Men jag tror att man måste försöka förlika sig med just det att när man fick sina barn så fick man det där som kom att bli livets ljus och mening och någonstans tror jag att många av oss har en tro att därmed kommer dygnet att få 48 timmar, jag kommer aldrig mer behöva sova och trots det inte vara trött och irriterad, utan NU är dom ju här och då kommer allt detta bara av sig självt… och det kommer ju förvisso i många stycken, men man är faktiskt bara en människa och faktiskt tänker jag att det faktumet att vi är människor innebär med automatik att vi inte är perfekta oavsett hur mkt vi än försöker. Men det är det faktum att vi faktiskt vill och hela tiden försöker som vi kan luta oss mot, för det är det som räknas.

Risken med den här typen av “föreläsningar” är ju att man börjar fokusera på att hitta fel hos sig själv och glömmer att hela företeelsen med att vara en människa innebär ju att det inte alltid varken kan eller ens ska vara perfekt i alla stycken.

2 gillningar

Ja, det är det. Och det var faktiskt sluttampen på detta poddavsnitt som lämnade kvar en bra känsla hos mig. För jag har så evinnerligt lätt att tänka självkritiskt, om allt möjligt. Har ju också grunnat på en del kring det här med anknytning, mentalisering, psykisk ohälsa senaste åren, m a a det som drabbat min egen familj, och även börjat grunna, hur påverkar allt detta mina barn i långa loppet? Jag kan ju ibland grunna och försöka tänka ut lösningar så mycket, att jag nästan bryter ihop. Och det är ju inte bra för barnen, om jag också bryter ihop.

Så jag blev lite nyfiken först när jag kom över detta avsnitt, och ville lära mig lite mer kring det. Sedan efter ett tags lyssning blev det lite för tungt kände jag, för mitt eget bästa kanske. Men så kom slutet och då blev det ändå bra. Ingen är perfekt, inget vi heller ska sträva efter, och ändring är alltid möjlig om man vill, hela livet.

Jag tränar just nu på att försöka låta mig själv släppa taget, för att ge mig själv lite luft.

2 gillningar