Står nu och väntar på beslut om jag får en lägenhet eller inte. Jag och min sambo har förstört varandra så mycket att jag sa jag ville lämna. Låter henne ta huset tills vidare. Detta pga att det är jag som är boven som bryter.
Jag vet att hon vill fortsätta. Blicka framåt å inte titta i backspeglarna. Men jag har sabbat hennes tillit till mig. Vilket hon säger att hon vill jobba bort. Men jag tror att innerst inne kommer hon inte lita på mig.
Hon har psykiskt tryckt ner mig i många år. Stött bort mig fysiskt i många år. Aldrig fått mig att känna att hon är galen i mig.
Men inatt låg jag med spykänslor. Jag kan inte tänka mig att leva utan mina barn hälften av tiden. Jag kan inte det. Det går inte. Hur illa vi än gjort varandra. Det går inte in i mitt huvud att jag ska berätta för dem att pappa ska flytta. De är med mig all deras vakna tid. Jag gör allt med dem. Lär dem cykla, åka skridskor spela fotboll, hänger i lekparker. Kramas med dem hela tiden. De är så små. 4,6 år. Jag kan inte vara så egoist och tänka på att jag mår bättre. Jag känner att ja förstör deras liv totalt.
Alla säger att barnen är glada så länge föräldrarna mår bra på varsitt håll. Men min sambo är så knäckt. Säger att hon aldrig ser ett liv utan oss. Hon trycker hela tiden på att jag sabbar för barnen.
Jag vet inte va ja ska göra. Inatt höll ja om min son hela natten. O bara ville spy. Faaan det är så vidrigt