"- Efter maten ska jag be er prova en verklig kuriositet. En gammal besynnerlig klient till mig dog häromdagen och testamenterade mig sex flaskor portvin årgång 1847.
-Herregud! sade Peter. Årgång 1847! Det är väl knappast drickbart, eller hur, sir?
-Jag fruktar det högeligen, svarade mr Murbles. Det är verkligen synd. Men jag tycker att man på något sätt bör hylla en sådan remarkabel antikvitet.
-Roligt att kunna säga att man har smakat det, sade Peter. Precis som när man går och ser den gudomliga Sarah. Rösten är borta, blomningen borta, bouqueten borta - men ändå klassisk.
-Ack ja, jag minns henne under hennes storhetstid, sade mr Murbles. Vi gamla uvar har vår kompensation i en del synnerligen underbara minnen.
-Just det, sade Peter. Och ni kommer att samla många sådana ännu. Men vad tänkte den där gamle herrn på som lät en årgång som 1847 passera sin höjdpunkt?
-Mr Featherstone var en mycket egendomlig man, sade Murbles. Och ändå - jag vet inte jag. Han kanske var en mycket vis man. Han hade rykte om sig att vara ytterst snål. Han köpte sig aldrig en ny kostym, gjorde aldrig några resor, gifte sig aldrig, bodde hela sitt liv i samma mörka, trånga våning som han hade när han var ung advokat utan klienter. Och det fastän han ärvde en stor förmögenhet efter sin far. Den lät han bara stå och växa. Portvinet köptes av fadern, som dog 1860, när min klient var 34 år. Han - sonen, menar jag - var nittiosex år när han dog. Han påstod att njutningar aldrig någonsin går upp mot de föreställningar man gör sig i förväg om dem, och därför levde han som en eremit, gjorde ingenting, bara planerade saker som han skulle kunna göra. Han skrev en utförlig dagbok som dag för dag skildrade denna inbillade tillvaro som han aldrig vågade konfrontera med verkligheten. Dagboken beskrev i detalj hans lyckliga äktenskap med sina drömmars kvinna. Varje juldag och varje påskdag placerades en flaska av årgång 1847 högtidligt på hans bord och togs högtidligt ut igen oöppnad när han hade avslutat sin frugala måltid. Som uppriktig kristen väntade han sig ett saligt liv efter detta, men som ni hör, sköt han upp nöjet i det längsta. Han dog med orden “Den som givit oss löftet, han är trofast” på läpparna - in i det sista hade han ett behov av att vara säker. En mycket egendomlig man i sanning, ytterst olik den moderna, äventyrligt lagda generationen.
-Så underligt och så rörande, sade Mary.
-Han kanske någon gång hade kommit att åtrå det ouppnåeliga, sade Parker.
-Ja, jag vet inte, sade mr Murbles. Det påstods att drömkvinnan inte alltid hade varit en dröm men att han aldrig kunde förmå sig att fria.
-Ja, ju mer jag ser och hör inför rätta, sade sir Impey muntert, desto benägnare blir jag att anse att mr Featherstone utvalde den bättre delen. "
(En sky av vittnen, Sayers, Albert Bonniers förlag Stockholm 1951, s 154-155)