De där orden “Jag har tappat känslorna”, får mig att tänka ibland. Ibland är det som det är, känslorna är borta, men ibland är det kanske inte så enkelt. Jag har sagt det utan att det varit så, känslorna slumrade eller vek bort pga depression, stress etc, men kom tillbaka när livet kom i balans.
Nu försöker jag bli av med känslorna för min sambo tex. har kommit en bit på vägen. Men jag älskar starkt och djupt så för mig handlar det snarare om acceptans inte att känslorna är borta. Försöker förstå hur min sambo känner, logiskt förstår jag vad hon säger, men hon talar inte alltid klarspråk. Men visst förstår jag att hoppet är ute.
För mig kan det vara att känslor kommer tillbaka, inte skrivet i sten. Varför är det skrivet i sten hos min sambo? Eller är det?
Jag vet som sagt att hoppet är ute och har gett upp.
Det finns en sorg hos mig just nu, en glädje också. Min styvdotter har fött sin tredje dotter. Glädje över ännu ett barn som kommit till världen. En sorg över insikten att jag bara är en bonusmorfar och barnbarnen kommer glömma bort mig om några år. En ny snubbe kommer ta den platsen. Att 15 år inte betyder något. Nytt år, 50 år gammal om 6 månader, snart är jag ensam och bortglömd. En egen dotter har jag, men i mitt nuvarande tillstånd oroar jag mig över hur den relationen kommer att bli. Ser inte mycket positivt i mitt liv det är mest förluster. Det mesta är minus.
Hmm… de här två citaten får mig allt att hajja till lite. Du oroar dig för hur din relation med din egen dotter ska komma att bli framöver, men då blir min fråga till dig;
-Hur ÄR egentligen din nuvarande och historiska relation till din egen dotter?
@Noomi Den är bra och nära. Men jag har en tendens att måla upp framtidsscenarion. Jag hoppas att hon väljer att bo med mig, åtminstone halvtid. Min sambo har storfamiljen att erbjuda. 3 syskon och 5 barnbarn. Jag kan bara erbjuda mig själv, det är inte ologiskt att det är roligare hos min sambo. En deprimerad far är inget bra sällskap.
Ahhhh… sorry, jag missförstod dig och trodde att både hon och du hade barn sedan tidigare, men den sista dottern som är din biologiska dotter är alltså er gemensamma?
Då är det genast mycket lättare att förstå ditt personliga skräckscenario
Men vet du vad, mitt vad det är… nu vet jag inte hur gammal den biologiska dottern är(?), så kan det bli så att hon mycket tydligt ser differenserna och inte alls så tvärsäkert väljer mamman och syskonen på fulltid, tvärtom kan det finnas en stor chans att du får möjlighet att tighta din och din biologiska dotters relation än mer framöver. Dvs om DU aktivt tar den chansen nu direkt och aldrig låter den slinka mellan fingrarna och blir sittande väntandes.
På det sättet skulle jag spontant säga att du har en fördel när det gäller bonusdöttrarna och deras barn, för de har sin halvsyster med dig och det kommer att innebära att du alltid kommer ha en viktig roll i deras liv, i synnerhet som du har varit deras bonuspappa/morfar i så många år av deras uppväxt.
Men en hel del kommer nog att ligga på dig själv och din initiativförmåga… att aktivt och ständigt vidmakthålla relationerna, bjuda hem och visa att du fortfarande ser dig som en självklar del av deras liv. Inte vänta på att bli inbjuden och inbilla dig att det isf sker på nåder, utan ta själv tag i taktpinnen asap när det gäller att hålla liv i relationerna med alla barn och barnbarn
Jag blir irriterad över när min man säger att han tappat känslorna för jag tror inte riktigt att känslor kan dö. Jag tror också att de kan komma och gå precis som Eva Rusz tar upp i boken “Bullshit”. Att känslorna liksom aktiveras av våra beteenden mot varandra. Nu har jag inte läst hela boken men tycker det resonemanget låter rätt vettigt.
Förstår att du vill bli av med känslorna för din sambo (som jag läst lite om i din andra tråd har behandlat dig förjävligt illa). Det skulle ju vara så enkelt om man inte älskade den som inte vill ha en längre. Vet inte om det kanske skulle vara möjligt med ren viljestyrka, terapi eller kanske hypnos att bli av med obesvarad och olycklig kärlek. Folk kan ju genom KBT-terapi bli av med fobier, beroende och annat som upplevs som extremt jobbigt. Men jag har aldrig hört talas om någon som lyckats “behandla bort” kärleks- eller saknad-känslor.
@Noomi Du har rätt i att jag måste arbeta aktivt för att bibehålla relationer. Det är väl avsaknaden av ork just nu som gör det svårare. Kanske kommer den tillbaka.
@Lucia80 Ja precis! Så går mina funderingar.
Varför har jag känslor kvar till någon som behandlat mig illa? Och hur hemsk måste inte jag varit, för att hon ska ha tappat alla känslor?
Tjaaa… inte för att pressa dig, men jag tror inte du bör vänta på att “orken” bara ska komma till dig från en dag till en annan och att tiden då bara lurkar iväg för länge.
Alla veckor och månader som passerar utan kontakt är av ondo när det gäller barn. Mitt tips är att du istället för att lägga ribban så högt för sig själv… skalar ner dina egna förväntningar på vad du bör göra och hur du bör vara.
Lite telefonsamtal, lite fika, en pizza eller liknande räcker väldigt långt. Det är inte märkvärdigheten i vad du exakt gör som spelar någon avgörande roll… utan det är ATT du gör något och att du visar tydlig VILJA
Så gör det enklare än enklast, bara det faktum att du gör något är gott nog
Det här är det absolut första du ska sluta med… sluta omgående att indoktrinera dig med sådana värdelösa affirmationer.
Du vet själv vad du gjort och hur du behandlat henne… alla hennes tillkortakommanden hamnar isolerat på hennes eget förlustkonto. Så varje gång sådana tankar dyker upp, så tvinga dig själv att tänka på något annat, what so ever
Låter tröstlöst, men funkar faktiskt om du är ihärdig… men du vet, man blir sina egna tankar till slut, så om du inte klarar att mata dig med positiva tankar om dig själv, så tvinga iaf bort de negativa och nedbrytande tankarna
Aouch.
Jag borde eg arbeta. Högen med göromål växer sig allt högre på skrivbordet.
Men vad klåen, här är en broder i bryderier.
Ach, dessa känslor? Vad göra av dem?
För att göra en kort historia lång: vad såg jag hos mitt x?
En potential. Jag tyckte om att hon verkade vara den enda som ville ha mig.
Vi var lika i mycket, hade samma intressen och liknande erfarenheter.
Jag såg det som att vi kunde bli ett stöd för varandra.
Nu blev det inte så och till sist var leda, hopplöshet och hat allt jag kände.
Det gick så klart inte.
Många blandar ihop förälskelse, lust, åtrå och kärlek.
Det finns de som bara vill leva i förälskelsefasen. När de rosenskimrande molnen skingrats och vardagens grå knackar på är det dags att byta till en ny modell.
Sedan beror det på vad det är vi dras till hos varandra.
Är det personen vi älskar eller är det bekräftelsen som vi får?
På Amors väg finns det många fallgropar och kringelikrokar.
Så ja, känslor kan ta slut. Tröskas ur en. Beroende på vilka slags känslor och hur djupa de var från början. Att en älskar djupt och ärligt behöver inte betyda att den andra gör det eller att det kommer att bestå beroende på omständigheter som inträffar alldeles oberoende av den ene.
Tre syskon och fem barnbarn.
Det var inte illa.
Och er dotter? Kommer hon i denna storfamilj att känna att hon är viktigast och står i centrum eller kommer hon att känna sig bortglömd, undanskuffad, osynliggjord för att de andra tar för mycket uppmärksamhet?
När hon är hos dig kan du koncentrera dig på henne.
Läsa sagor.
Se på tv.
Göra utflykter tillsammans.
Skulle hon inte känna det som lyx att ha en vuxen, kärleksfull förälder alldeles för sig själv som bara kan ägna sig åt henne?
Jag förstår du ser fallgroparna.
Försök se möjligheterna och vete fåglarna om inte det kan bli en magisk böna som växer med sin stjälk upp till himlen och sagornas förtrollande värld.
Vi håller på med nyårs meny för 20 gäster…2 vuxna och en hop barnbarn och en tonårsdotter är de enda som kommer äta, vad håller man på med…ett sista nyår tillsammans. Tack för era ord som gav mig perspektiv
Vill du vara med?
Eller helst hålla dig för dig själv?
Är inte rekommendationerna max 8?
Ska ni ta in gästerna i omgångar?
Tycker du det är en bra idé eller känner du dig obekväm med det?
Känns det som att hålla god min i elakt spel så säg att du inte vill och gör något eget.
Nej det blir inte mer än 2 vuxna 4 barn, vi tar hand om barnbarnen pga födsel av det 5 barnbarnet. Jag vill inte vara med, men gör det för min dotter.
Blir så när jag lagar mat det blir för mycket av det goda
Nog kan man tappa känslorna för någon, men det sker väl inte i ett svep. Ett långsamt förtvivnande för att relationen inte vårdats och/eller en långvarig räcka små och stora svek och besvikelser tror jag definitivt kan ta död på känslor på ett sätt som är oåterkalleligt.
Ett stort, snabbt svek som en otrohet skapar väl snarare en känslostorm av alla möjliga starka och motstridiga känslor. Det är utmattning/utnötning som leder till att känslor försvinner om du frågar mig, en dag orkar man inte bry sig mer när något varit jobbigt och smärtsamt tillräckligt länge utan lösning i sikte
Jo så är det nog, utmattning. Det som tärt på mig och henne är något som kommer fortsätta tära vare sig jag är där eller inte. Men med en ny snubbe kanske hon får lite ny energi.
Absolut, måste inte vara den som blir lämnad som stått för vanvården eller är största upphovet till besvikelserna, kan ibland vara lämnaren och ofta någon gemensam dynamik som båda har del i.
Ibland är man en dålig matchning långsiktigt helt enkelt. Förväntar sig att partnern ska vara eller ge något den inte är och inte kan ge.
det är jag det! Precis så är det, självförtroendet är lågt.
