Att tackla vuxna barn som väljer förövarens sida

Allmänna diskussioner
1

Jag kan ju inte sova. Då är det tur att det här forumet finns. Här kan man få “skriva av” sig.

Igår skulle vi samlas hela gamla kärnfamiljen (mamma pappa o fyra döttrar) för min dotter & man har fått barn. Mina barn är stora och har pojkvänner.

Min exman (som varit otrogen i 15år av vårt 25 åriga äktenskap) Han går runt där och tar och får så mycket uppmärksamhet. Jag kan bara inte förstå hur det är möjligt!

Jag och min dotter gillar trädgård så vi gick ut och tittade på nyplanteringarna. Då kommer han där och bara tar över. Han började fråga henne och de gick iväg.
Likaså när vi satt och åt då sitter han och pratar högt och alla lyssnar och är såå intresserade.

Han står där i köket o grejar fast han knappt satt sin fot i köket på alla år. Han håller den nyfödda o verkar tycka själv att han är den bästa morfarn. Han utstrålar sjuk självsäkerhet och stort svart ego.
Fast han aldrig brydde sig om sina egna döttrar när de låg i magen( han hatar tjocka kvinnor) eller var små. Jag har dragit det lasset själv och fått bekräftelse av släkt och vänner. Det stora svarta egot jobbade 24/7!! Han har hela barnens uppväxt varit en frånvarande pappa.

Det verkar bara vara i min mage som allt knyter sig och jag jag mår lite illa. Jag får nästan svårt att andas. När jag ser honom ser jag en man som ljugit och bedragit mig. En stor fet lögnare!! Han är en sån ful fisk som lät det pågå i 15!! år. För mig är han en förövare.
Jag hör alla fula ord han skrikit till mig och stolen han kastade på mig. Jag kan känna hur dålig han tycker att jag är. Jag hör hans nedlåtande ord inne i mitt huvud. Alla hemska pikar och kommentarer som haglat över mig genom åren. Du kan inget, du är slarvig, du är dålig, du är värdelös, du är ful, ditt jobb är dåligt, du har dålig smak, du är ointressant, du är tråkig.
Blåögda jag bara köpte allt och trodde att det är väl såhär det ska vara. Han har bara en dålig dag till. Jag ville ju så gärna hålla ihop min familj. Jag bara valde att försöka vara lycklig i det. Innan jag fick veta allt som han dolt i alla år.

Det är så fruktansvärt störande att mina barn inte verkar göra det minsta för att markera att de tycker att han handlat fel.
Nejdå, de beundrar och bekräftar honom lika mycket nu som innan de visste att han ljugit och bedragit oss i 15 år. Hur är det möjligt???
Jag förstår att det är deras pappa och så men ändå.
De lägger ut bilder på honom på sociala medier. “Min förebild” osv. Det är helt sjukt!!
Har han manipulerat dem på något sätt? Vad har han sagt till dem som kan få de så tillåtande??

Han riktigt knyter de nya pojkvännerna till sig. Jag hör hur han pratar med dem. Se mig, hör mig, jag är bäst på allt. Och det sjuka är att pojkvännerna låter sig dras med i det där! De ser upp till honom på något sjukt sätt.

Jag mår så illa. Jag ser honom på ett helt annat sätt nu när jag hört honom säga osmakliga detaljer om hur sexiga kvinnor han varit med i deras sommarstugor, hotellrum och lägenheter.osv. Och hur han bara tog av sig ringen och slog bort tankarna på familjen.

Mina vuxna barn känner till en del av det här. Och de verkar helt oberörda. De bjuder in honom och umgås med honom som om inget hänt!!?

Förlåt men hur kan det bli så? Jag förstår verkligen ingenting?

Hade min pappa gjort så mot min mamma hade jag blivit så besviken på min pappa. Jag hade inte velat se honom på ett tag. Jag hade markerat tydligt att otrohet är något jag inte vill veta av. Det är fel.
Om man vill ligga med andra gör man slut först enligt mig.

Ja, det här var nattens funderingar. Mitt huvud har svårt att kombinera glädjen att bli mormor med en exman som rör upp stora sår.

Grubblandet fortsätter nog länge till är jag rädd.

3 gillningar
2

Usch. Jag förstår att detta är vidrigt för dig, men för att skona dig själv så skulle jag konsekvent tacka nej till all kontakt med din exman, inga kärnfamiljträffar! Vad är syftet liksom? Nej, umgås med dina barn o barnbarn själv utan din exman i närheten. Förstår att det kan kännas jobbigt om dina barn blir besvikna om de inte förstått hur du känner - men då får du bara säga det; tack för inbjudan, det blir allför upprivande för mig att ses i denna konstellation och måste därför tacka mej. Jag kommer gärna och umgås en annan gång, men ber er respektera att jag inte kan utsätta mig för tillställningar där jag inte känner mig trygg.

9 gillningar
3

Min bakgrund är att jag har vuxna barn med en lika “trevlig” man som du, att jag har hunnit få ganska mycket erfarenhet av det där med att andra (även barnen) inte förstår och så har jag läst rätt mycket barnpsykologi i mina dagar. Du får plocka fritt av det du känner är vettigt och hjälpsamt för din del, när jag skriver ner mina tankar om situationen.

Tänk dig någonting riktigt jobbigt. Corona-pandemin eller klimathotet t ex. Om du tänker dig in i enskilda fall med Corona, funderar på detaljer i intensivvården, risker för alla medlemmar i din familj, hur framtiden kan se ut i värsta fall - då blir det för jobbigt. Ingen orkar grubbla på det viset. I stället suckar du över munskydd, längtar efter att få träffas fritt, klagar över att bibblan är stängd och ojar dig över den senaste statistiken. Försöker leva med eländet utan att gräva ner dig.
Så är det för dina vuxna barn. Om de tänker i genom, verkligen tänker i genom vad deras pappa gjort och gör, då förlorar de sin pappa. Om de anklagar honom för lögner och otrohet, så förlorar de honom. Om de väljer din sida helt öppet, då förlorar de honom. I stället undviker de att tänka på det. “Pappa betedde sig rätt illa, så mamma vill inte vara med honom längre. Ja ja, shit happens. Alla kan vi klanta till oss i bland!”. På det sättet kan de ha kvar förhållandet till pappan.
Men du är en konstant påminnelse. De ser ditt lidande, och då väljer de att se det som att du överdriver. Du ältar. Du vägrar att släppa det som varit. Om de ser det så måste de inte ta ditt parti och de måste inte göra upp med sin pappa.
Du finns ju där för dem oavsett vad de gör och säger. Pappan däremot, där måste de jobba hårt för att han ska acceptera dem och vara intresserad.

Vad kan du göra? Det finns inget snabbt sätt att fixa det här på. Du får i stället glädja dig åt varje liten framgång.

*Se till att aldrig träffas hela familjen. Låt barnen träffa sin pappa separat och dig lika separat. Då behöver de aldrig välja sida och aldrig ta avstånd från dig när pappan ser på.
*Visa inte barnen att du lider. De kan inte hantera det. Det enda som händer annars är att barnen tycker du är jobbig och du blir ännu mer ledsen för att barnen är oförstående.
*Prata inte om pappan med dem. Fråga inte om hur det var att träffa honom. Vänta till den dag då de ställer frågor om vad som egentligen hände den där gången då … och då svarar du med fakta och inte åsikter. Låt dem bilda sig egna åsikter när de vet hela sanningen.Om de vill att du är med i familjesammanhang eller om de frågar om varför du inte vill träffa pappan, så svara så neutralt som möjligt."Jag är så arg på honom för saker han gjort, så det fungerar inte att ha oss i samma rum. Det blir bara gräl, och det gör ju ingen glad.".
Om de kommer med uttalanden som uppenbart kommer från pappan (“Pappa säger att du inte gillar sport” eller “Du tvingade alltid pappa att byta alla blöjor”), så svara neutralt ännu en gång. “Jaså, säger han det?” och nöj dig med att låta lite förvånad eller höja lite på ett ögonbryn. Behärska lusten att skrika ut att han är en jävla lögnhals!

11 gillningar
4

Jag är ekonom o har inte läst någon barnpsykologi.
Så det här var intressant.

Det är skönt att på något sätt förstå. Det där förklarar ju hur barnen försöker hantera hela skilsmässan som kom som en blixt från klar himmel.

Det är så svårt att tacka nej till “familje inbjudningarna” bara. Barnen vill så gärna ha oss alla samlade.
Och jag är rädd att de tar avstånd från mig om jag säger nej tack.
Jag vill säga nej, men av rädsla att “tappa” barnen anpassar jag mig.

I början efter separationen var jag hysteriskt förtvivlad och pratade illa om min exman o då tog alla fyra avstånd från mig. Terapeuten fick mig att sluta prata om honom alls med barnen men känslorna är svåra att styra, jag försöker stoppa tårarna så gott jag kan.

Jag har blivit bättre på att styra känslorna med tiden och jag försöker vara mig själv och ta lite plats när vi ses allihop. Men exmannen är ju som en ständig kniv i sidan.

Hur tror du barnen reagerar om jag inte är med nästa gång de vill ha familjemiddag?
Finns det risk att de blir besvikna och blockar mig igen? Eller kommer de förstå?

5

Du ska hålla kvar vid att inte prata om din exman, och jag tror du behöver förklara för barnen att beslutet at tacka nej handlar enbart om att du lär dig mer och mera om dig själv och vad som du mår bra av, att detta beslut inte handlar om någon hämnd eller att du ska förstöra för någon - utan enbart att du behöver detta för att vara den bästa mamman och mormorn som du vill vara. :heart:

1 gillning
6

Jag har kört med självironi och en gnutta humor. “Nej, jag är alldeles för arg på pappa. Tänk om jag hoppar på honom och biter honom i örat! Jag tänkte vänta med att träffa honom igen tills jag lugnat mig lite.”

Här har det fungerat. Till den yngsta (som var 10 år vid skilsmässan) sade jag att jag och pappa inte kunde låta bli att gräla, och att vi måste träna på att låta bli det först.

3 gillningar
7

Jag ska försöka följa era råd och tacka nej för att jag är arg på min exman.
Kan jag säga att jag mår dåligt av att umgås med honom?

Funderade idag på om jag delvis mår sådär dåligt när han är med för att jag älskat honom i 25 år och plötsligt en dag när han berättade allt så kunde jag inte älska honom mera. Från en dag till en annan blev han ett svin i mina ögon. Och svin borde man hata. Jag är fortfarande så arg på honom.

Jag hade velat säga nåt vid middagsbordet när vi alla var samlade; typ:

  • Tänk att pappa han har haft en femte dotter i Kina han.
    (Han har berättat att en av älskarinnorna hade en 10-årig ditter som blev som hans)

Ur ett barnpsykologiperspektiv, skulle mina barn må dåligt om jag gjorde så?

Jag går ju runt med en kniv i sidan, då borde han få det med…jag vet , bitter o hämdlysten.

Jag är verkligen inte en sån person som tycker illa om folk. Jag tror gott om alla och trivs med människor. Jag är sällan arg och jag går ihop med de flesta typer av människor. En gammal frisör är jag. Vi kan ta de flesta människor.
Som person har jag problem att hata någon. Och nu har det blivit mina barns far jag ska hata.
Det blir lite kortslutning för mig.

Allt man lär barnen om att man ska ha förståelse och vara förlåtande och ödmjuk.
I skilsmässan tog förtvivlan och ilskan över, vilket är helt naturligt och logiskt utifrån sett.
Men i min lilla värld där ska man vara ödmjuk osv. Då blir det jobbigt i bröstkorgen på något vänster.

2 gillningar
8

Ja, de skulle definitivt må dåligt av om du sa så. Och det skulle definitivt slå mer mot dig än honom.

1 gillning
9

Exakt så är det, och exakt så tycker jag du ska säga. Enbart håll dig till det som gäller dig, inte förklara varför mera närmare. Dra inte in din exmans nuvarande eller dåvarande beteende och lögner hur frestande det än är, allt detta tar du här på forumet och/eller professionellt samtalsstöd. Om det blir följdfrågor så säg tydligt - ”jag ber er att bara respektera mitt beslut. Anlednibgen är att jag inte mår bra av denna typen av träffar, och det är mitt ansvar att se till att jag mår bra. Om jag mår bra kan jag vara den mamma och mormor jag vill vara.”

4 gillningar
10

Det här var väldigt intressant! Tror det går att applicera i många relationer också. Typ gamla gemensamma vänner, svärföräldrar osv. Tack för insikten!

4 gillningar
11

Fruktansvärd situation du är i. Känner så starkt för dig. Den enda förklaringen jag kan se är att din ex make har psykopat-drag, och utan tvekan är narcissist. Han saknar känslodjup, och har inte sett dig som en egen individ med lika värde.

Tycker du absolut inte ska utsätta dig för honom. Det som förmodligen skulle göra mest ont i honom är att du inte ser honom längre… utan att han är luft för dig.

Det är tyvärr ärftligt med den läggningen. Det sätt som dina döttrar beter sig på tyder på att det är något galet med deras empati. Din exmake verkar framstå som en gud för alla. Där status är det viktigaste och det enda som räknas…

Jag är ingen psykolog och kanske är ute och cyklar i mina teorier…

Styrkekramar till dig, du är värd så mycket mer!

4 gillningar
12

Nej, så är det inte, och att uttrycka dig så är ganska kränkande. Relationen och banden mellan barn och förälder är komplex, och inte alls så svartvit.

3 gillningar
13

Ditt ex har betett sig väldigt illa mot dig i många år men det är inte barnens fel eller ensak eller något de ens borde behöva veta något om. Att han varit en frånvarande eller “dålig” pappa förut är inte heller något barnen ska behöva höra eller veta. De ska inte behöva ta ställning. De ska inte behöva höra något om vad han gjort eller hur illa han betett sig mot dig. Det kommer enbart att såra dem. De ska inte behöva välja sida. För dem är han deras pappa och det kan inget ändra på.
Du måste hitta andra personer att ventilera detta med än med dina barn. Låt honom vara deras pappa och morfar. Sen om han framställer sig inför dem som en bättre person än han varit tidigare eller mot dig, ja det gagnar barnen och om han steppar upp nu och tar ansvar så är det toppen för barnen. Om du försöker få barnen att vända sig emot honom så kommer det enbart att få dem att må dåligt och det kommer att slå tillbaka mot dig.
Jag har full förståelse för att det känns bittert och orättvist och att du vill att han ska försvinna ur ditt och barnens liv. Tyvärr, det kommer inte att hända. Och om det skulle hända, tror du på riktigt att det vore bra för dina barn att förlora sin pappa för alltid?
Jag är själv uppvuxen med en mamma som när jag blev vuxen gjorde mig till sin förtrogna och baktalade min pappa på alla möjliga sätt i att han betett sig illa mot henne, inte tagit ansvar när vi var små, haft affärer vid sidan om etc. Tro mig, det är fruktansvärt att höra och att försöka tvingas att välja sida. Barnen ska hållas utanför de vuxnas konflikter, även efter att barnen blivit vuxna.
Gå till en samtalsterapeut och prata. Om du inte klarar att umgås med barnen när han är med så får du låta bli. Om barnen märker att du går runt och klagar på honom kommer de sluta bjuda dig. tyvärr.

6 gillningar
14

Jag uppfattade det som att detta var vuxna barn…
Deras mamma har ju varit med om något fruktansvärt svek…
Det var inte min mening att kränka någon.

3 gillningar
15

Det är okej med mig.
Jag är tacksam för all input jag kan få. Man silar ju och tar in det som jag tycker passar in just i min situation.
Alla svar jag får gör ju ändå att man öppnar upp lite nya tankebanor och eventuella anledningar till kaoset man är mitt uppe i.
Jag ser det som något bra.
Det är så lätt att bli enspårig och inte kunna tänka på något annat sätt. Särskilt när jag inte mår bra heller. Känslor högt o lågt och ett liv som enligt mig fallit i tusen bitar och barn som jag känner försvinner iväg ifrån mig.

1 gillning
16

Ja, huvudet på spiken där.
Jag önskar innerligt att han skulle försvinna från mitt och deras liv.
Om mina känslor får tala.

Med mitt förstånd försöker jag ändå förstå att det inte kommer hända och att det är bra att de har en pappa.
En pappa som verkar döva sitt dåliga samvete med att köpa dyra grejer till dem. (Då “slipper” ju jag göra det…) Jag borde se fördelarna.

Jag märker skillnad på barnen från det att jag i stort sett slutade prata om pappa med dem.
De närmar sig lite mer och tar kontakt men det är en skör tråd för händer minsta lilla så sticker de och blockar mig igen.

Så jag antar att det blir en tid nu att trippa på tå för dem och sakta men säkert bygga upp förtroendet som varit helt trasigt en tid.

Det är svårt med den yngsta som är 18 iår. Ibland är det svårt att avgöra om det är skilsmässan eller vanliga hormoner som utlöser hennes utbrott mot mig. Ska man som mamma säga ifrån eller bara vara tyst?
Som en gång när hon smsade: jag slår dig om du kommer hem nu.
Hon var arg för att jag sagt att hon borde äta mat istället för fika när hon gick upp kl 16!! en dag.
Den gången sa jag ifrån och det blev ett krig men vi sa båda förlåt innan hon flyttade till sin pappa tidigare än planerat.

17

Om man tar till sig detta helt och fullt så kan det också bli lite lättare att hantera sin kärlek till barnen. I alla fall blev det så för mig. Jag har två barn i tonåren, dottern tog pappas parti, trots att jag verkligen försökte att inte berätta om vad han gjort eller hur han betett sig. Jag fick mycket stöd här för att inte döma, inte ta avstånd, bara fokusera på att vårda vår relation, oavsett hur hennes relation till pappan såg ut. Jag känner också igen hur du beskriver att relationen är så skör, så skör. Och hur ska man då våga ställa rimliga krav? Man tassar på tå…

Efter en tid så började dottern ställa rimliga krav på sin pappa och upptäckte själv hur problematiskt det blev. Men det var tvunget att vara hennes egen upptäckt, baserad på hennes upplevelse. Hon bor med mig nu och har helt genomskådat sin pappa. Och då är hon inte vatten värd för honom, en riktigt jobbig erfarenhet. Jag tror att det är mycket viktigt att du bara är mamma och mormor. Bygga, vara beredd att stötta när läge ges och det behövs.

Hennes storebror kämpar på med varannan vecka, och trots att lillasyster tycker att det är ledsamt att han ska behöva bo med den där jobbiga föräldern, så förstår hon honom, förstår att han inte sätter ner foten och säger ifrån: ”se bara hur det blev för mig - säger man ifrån så kastas man ut totalt”. Och sonen säger ”det funkar”, inte att han trivs. Han låter bli att ställa fullt rimliga krav, låter bli att ta upp saker som han vet blir obekväma. Så får han det att funka, och då kan han ha kvar relationen. Bättre än inget, verkar han resonera. De har valt två olika strategier.

Jag tror att om du kan förstå dina barn, trots att det verkar irrationellt, så kan du fokusera på er relation. Och jag är övertygad om att du kan bli mera DU i kontakt med dem om du slipper förhålla dig till exet samtidigt. Vara ditt bästa jag, låta dem lära känna dig igen, vem du är och hur du lever när du inte påverkas av exet.

2 gillningar
18

Du har vuxna barn med egna familjer och det låter otroligt barnsligt av dem att vilja att ni ska vara samlade allihop! Jag är själv helt emot otrohet och har fått veta att två vänner (oberoende av varandra) varit otrogna mot sina partners och nu ska skiljas, jag har lust att blocka dem på sociala medier till och med för att jag inte tycker om vad de gjort så att dina vuxna barn inte har förståelse för att du inte vill leka kärnfamilj när din man, deras pappa gått bakom din rygg och bedragit dig känns helt verklighetsfrånvänt! De har ju bedragit dem också, det är han som berövat dem kärnfamiljen - inte du!

Jag skulle säga att vi kan ses, men inte med exmaken och det borde de kunna förstå! På sikt kanske det ändras och du kanske kan känna att umgås i samma rum är okej igen, händer det inte är det lika okej! Dina barn är vuxna och har egna barn, de borde verkligen kunna sätta sig in i din situation och som du säger, personligen skulle jag ha väldigt svårt för den människan, men jag är inte heller mycket för att ljuga och släta över, har svårt att vara falsk och skratta och dunka rygg när jag inte tycker om personen. Men många har inga problem med det har jag märkt, de pratar skit om en person till mig och sedan gillar de alla personens inlägg på instagram och skriver gulliga kommentarer. Jag gör inte så men jag kan å andra sidan stå för mina åsikter, pratar jag om någon är det saker jag kan säga direkt till personen också!
Hoppas du kan känna dig trygg i att säga ifrån och jag hoppas att dina barn är vuxna nog att kunna hantera det!

1 gillning