Att släppa taget

Vad fint att höra av dig!

Jag tänker att det inte är så konstigt att ditt uppbrott fortfarande gör ont och att du vacklar när du träffar ditt ex och fortfarande har känslor för honom. Ni hade en väldigt lång relation och som jag förstår det har det inte ens gått ett halvår sen ni bröt “på riktigt”. Jag är ungefär i samma tidsspann, imorgon är det sex månader sedan vi flyttade isär, och jag är verkligen i vad du beskriver som en soppa. Känns på något sätt som att jag vadar genom ett stort kärr och jag har kommit en bit, men har fortfarande långt kvar. Och eftersom det är ett kärr så går det superlångsamt och jag får kämpa mig fram. Och jag kan inte låta bli att snegla tillbaka på stranden jag lämnat och fundera på om det är kortare att vända eller om jag ska fortsätta framåt till den strandkant jag bara kan ana finns där på andra sidan.

Vad fint att den nya killen vill skynda långsamt, och att du inte har bråttom. Ta den tid du behöver så att du själv får landa.

2 gillningar

Hej Findus ! Var inte för hård emot dig själv. Jag har en väldigt lik historia bakom mig och jag delar dina tankar och känslor fortfarande efter 1 1/2år. Att bli bortvald sätter djupa sår och det tar lång tid att läka om man inte riktigt fått sitt avslut. Tiden går och oavsett om man stretar emot med hopp eller annat så blir det oundvikligen bättre. Kämpa på

2 gillningar

En dag i taget, tack för tankar. Det där kärlet känner jag igen. Fasen va jag älskade exet o ibland önskade att allt bara va en hemsk dröm. Att han hade sett mig o vi inte hamnat här. Men nu är det inte så. Det gör sååå ont.
Jonas79, tack. Känns som att det aldrig kommer att gå över. Jag vill inte springa runt o vara bitter på exet. Han struntar ju i det o i mig. Det känns sååå konstigt att han inte bryr sig om mig längre. Att han bara slutade älska mig efter så lång tid. Sprang till en annan kvinna på det sättet. Jag kan inte förstå…

2 gillningar

Jag håller med dej att det är såååå svårt att förstå hur lätt det är för männen i vårt fall att bara byta bort oss och gå vidare med en annan kvinna. Känslan för mig och som tyvärr har blivit min sanning, är att våra år och vår (eller min) kärlek inte betydde så mycket och att han nu äntligen får sin livs kärlek :broken_heart:

Själv sitter jag och du här och ältar och mår dåligt, men till ingen nytta. Jag har den senaste veckan upplevt hur skört livet är och att vi inte vet något om hur morgondagen blir, så varför sitter vi här och oroar oss???
Vi måste tillsammans försöka lära oss att vara här och nu och ta tillvara på det positiva vi har omkring oss.

Kram och styrka till oss alla :pray:

4 gillningar

Hej Solis!
Jag förstår inte alls hur karlar funkar. Mitt ex va livrädd för att bli ensam. Han fick chansen med sin “vän” och pang bom så valde han bort mig för att det va lättare att börja om än att vi skulle försöka. Tack för den! Ingenting värd, 21år. Bara för honom att springa vidare. IDIOTEN!! Ursäkta, men jag avskyr det han gjorde. Så tror han att jag vill va vän med honom, att han ska kunna höra av sig en gång i månaden o hjälpa mig med nått. Totalt dum i huvudet!
Nä han är inte värd nått längre. Ändå får han mig att bli så himla ledsen, att han svek mig så. Jag vill bara glömma allt o gå vidare. Radera honom totalt som han gjort med mig.
Vi får kämpa vidare, tack Sofis o kram till dig.

3 gillningar

Mycket affekt här och en sak slår mig varje gång jag läser… M E N, har du verkligen aldrig övervägt att ditt ex kanske tänker precis detsamma om dig?

Det var ju du som initierade allt genom att göra precis det där gentemot honom… oavsett vad du själv kan tycka dig ha för förmildrande omständigheter som förklarar varför du gjorde som du gjorde.

Jag betvivlar inte för en enda sekund att du hade dina anledningar… men jag förvånad över att det inte verkar falla dig in att ditt ex nu också har sina anledningar, som med all sannolikhet inte kan anses varken bättre eller sämre än dina :+1:

Noomi en stoooor skillnad bara, jag bad om ursäkt o berättade precis ALLT vad som hänt o inte, med killen från sommaren. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle veta vad som hade hänt, kröp på mina bra knän, samtidigt som jag var helt avstängd i mina känslor o inte visste vad jag ville med något. Jag försökte få honom att förstå, förlåta o ge mig en chans, då gick han bakom min rygg o träffade henne. OCH, han sa inte ett ord till mig. Han bad inte mig om ursäkt för någonting. Det va tydligen helt ok.

Det är väl egentligen ingenting, eller iaf mkt lite, i hela den här historien som är okej, från någon av era båda sidor. Men om du läser ditt eget ursprungsinlägg och ser hur du beskriver er relation, hur ni båda har reagerat och agerat och vad du faktiskt kände för ditt ex då…

Hur kommer det sig att du nu, när det är för sent, inte verkar fästa någon direkt vikt vid att er relation faktiskt inte alls fungerade på ett tillfredsställande sätt medan den pågick?

Tyvärr är det väl så att vi alla kan tvingas erfara att vi inte saknar kon förrän båset är tomt, men för ens egen skull kanske man bör gå till botten med varför man känner en sådan extrem saknad och sorg över att det som man öht inte var nöjd med på en enda punkt medan det varade, men nu när det inte längre står till buds, är det det enda man vill ha tillbaka?

Bara en tanke och kanske ett tips… för att du ska komma vidare själv :+1: Även om det är ursvårt och tar lång tid och dessutom lätt återigen ifrågasätts när oväntade saker plötsligt inträffar out of the blue.

Jag tror det är en egen resa vi alla har att göra när svåra saker inträffar, med oss själva och sedan försöka hålla fast vid när vi väl uppnått någon form av acceptans med att det var så här det blev.

:muscle: :v:

3 gillningar

Nu var det 2 år sedan jag använde min ungdomskärlek att börja separationen från mitt ex. Nu förstår jag att det var det jag gjorde. Det har varit en jätte svår resa. Jag har mått fruktansvärt dåligt och tvivlat på mig själv, livet och förhållanden.

Idag tänker jag att jag är så lyckligt lottad. Jag har mitt hus, ett jobb jag trivs med, två vuxna barn som jag umgås mycket med, jag har sagt farväl till alkohol som gjorde mig destruktiv, jag har fantastiska vänner och ett nytt liv. Exet är ute ur mitt liv helt, ingen kontakt alls och det är sååå skönt. Det finns ingenting som jag inte klarar, jag lever MITT liv nu. Inte exets liv. Jag vet vem jag är nu och jag gör sånt som jag tycker om. Jag känner mig värdefull och bra! Oj, vilken resa det varit!!
Kanske kärleken letat sig in i mitt liv igen, vi får se…
En dejt som jag egentligen inte kände för, en man med stor empati, lugn och omtänksam.

Jag läser här o känner för er alla. Jag vet hur det känns att vara helt trasig och inte förstå varför, att förlora sin bästa vän (som jag trodde). Det gör ONT!!
Det blir bättre, trots att man tror att allt fint är slut. Att hjärtat gått i tusen bitar o man känner sig avstängd och förvirrad. Man bara gråter och gråter. Jag gick till psykolog och pratade och pratade med mina vänner. Grät och pratade lite till. Jag var ledsen och jätte arg och besviken och kände mig värdelös, var ett offer. Men sakta sakta hittade jag mig själv igen.
Det kommer att bli bättre, allt. Alla ni som är i början, det blir sakta bättre. Om ett tag kan ni börja se vad som är vad och börja bli hela igen.
Ge inte upp, tiden finns för er oxå, ärret bleknar… smärtan försvinner. Glädjen kommer på besök, i början sällan, men det blir oftare, och sen byggs den på.
Kramar av hopp och framtidstro från mig…

4 gillningar

Va skönt att höra att det blir bättre med tiden och jag kan till viss del hålla med dej. I oktober är det två år sedan det tog helt slut med pappan till mina barn och jag har kommit en bit framåt, men jag hade önskat att jag kommit MYCKET längre :hugs:

Härligt att höra att du hittar dig själv igen och en tro på livet :heart:

1 gillning