Att skaffa barn med någon väldigt olik än själv

Allmänna diskussioner
1

Hej, jag har bara fått vissa funderingar den senaste tiden kring familjen efter alla trådar jag läst och egna frågor jag haft länge… Jag har inga barn och mitt X och jag separerade i november (efter två missfall) men jag har fortsatt att försöka tänka positivt på framtiden både utan X och med X samtidigt som min barnlängtan växer.

Barn är absolut inte på tapeten med X just nu, vi jobbar väldigt långsamt tillsammans och framförallt så jobbar på varsitt håll för att eventuellt - kanske - hitta tillbaka.

Men jag tänker att eftersom det är viktigt för mig med familj så kanske lite input kan hjälpa mig att tänka “steget längre” om det skulle kunna fungera X… Jag går nämligen i tankarna att även skaffa barn helt på egen hand och just nu väger ju allt mer åt det hållet. Eller jag har det i alla fall som ett alternativ men jag ska ju självklart inte ljuga om att X fortfarande är människan som jag älskar mest och ju faktiskt blev gravid med två gånger. Han är också den enda jag haft viljan att försöka med. Så någonstans hoppas jag självklart fortfarande på att vi ska hitta tillbaka och få ett nytt “lyckligt slut”…

Vad har ni för tankar kring att vara två väldigt olika personer som skaffar barn? Liknande värderingar men olika personligheter? Fördelar, nackdelar? En otroligt morgonpigg och en otroligt morgontrött? Någon som faktiskt ser fördelarna i det? Någon som haft det så och fått det att fungera bra?

En annan fundering kring familj är att han nyligen sagt att han anser att man inte ska göra barnet till “prio ett” som väldigt många gör utan att förhållandet och partnerskaper ska vara minst lika viktigt. Att man ska göra sitt yttersta för att hitta tid och avsätta tid för varandra samt försöka ge varandra egen tid. Man ska visa barnen att man älskar varandra och har en trygg och stark relation. Man ska inte glömma bort förhållandet och enbart tänka på barnet och självklart håller jag med, men jag blev bara väldigt fundersam. Jag tror att jag lätt kommer få tunnelseende om jag någonsin får barn och i en eventuell framtida relation med X kanske detta hade orsakat ännu ett uppbrott? Hur ska jag tänka här? Hur tänker ni kring “prio ett”…

OBS. Detta är alltså bara rena funderingar, jag är en lång, lång väg från att överhuvudtaget eventuellt bli gravid men tankarna spökar och drömmarna finns ju kvar, så det hade varit skönt med input.

1 gillning
2

Detta är hypotetiskt och ganska ”platt” tänkt. Det är ju så mycket som måste stämma för att det ska fungera.

Jag tror det är så mycket mer som måste värderas, så frågan blir helt omöjlig att svara på. Alla olikheter kan ju komma att bli ännu tydligare och tvåsamheten som föräldrar är viktig. Det är inte ovanligt att stor irritation och frustration infinner sig.

Har man haft svårt att hålla ihop relationen innan barn så har inte jag några exempel på att barn skulle ge något ytterligare ”kitt” till att hålla ihop, snarare tvärtom. Om det varit kopplat till stora olikheter eller annat, vet jag inte. Men berg- o dalbaneförhållanden eller andra utmaningar i förhållanden blir inte mer harmoniska med barn i bilden.

2 gillningar
3

Du har helt rätt och det är ju rent sagt omöjligt att svara på för alla människor är olika :raised_hands:

4

Ja, så tycker vi nog alla, men i praktiken så blir det svårt, inte för att jag/vi med flit prioriterat så. Det kommer att finnas perioder då det inte går att prioritera annorlunda.

För mig låter det lite omoget och teoretiskt, just från någon som inte har barn. Det betyder inte att jag tycker att barnet är fokus eller prioriterat framför förhållandet mellan de vuxna.

Skaffar man familj så är det en ny enhet som man skapar. Självklart måste förhållandet pysslas om, men den nya enheten består av minst tre personer och i vårt fall, som ville ha fler barn…. Så då får föräldrarelationen ibland stå tillbaks. Annars får du nog säkra barnflicka, städerska, trädgårdsmästare osv osv. Och vad är vitsen med familjebildning då?

Livet och relationen blir något annat med familj, men självklart måste kärleksrelationen underhållas.

3 gillningar
5

Klokt att du funderar vad du vill och hur mycket vill du ha barn. Att gå igenom graviditet förlossning och framförallt föräldraskap ensam dvs utan partner innebär att du behöver vara en trygg stabil och mogen person själv. Känner du att du är där?

Min egen ingång till föräldraskapet var att både jag och mitt ex var klara och redo att bilda familj. Vi hade koll på varandras värderingar och vi hade pratat mkt om hur vi ser på oss och familjelivet. Vi båda tyckte ser barnen kommer till vårt liv och vi två behöver fungera för att då skapa en stabilitet för barnen. Vi var så redo vi bara kunde vara! Det vi inte räknade med el var helt oförmögna att kunna förutse var att båda barnen fick extrem kolik och reflux. Mitt ex mådde mkt dåligt av kolikperioden och gick in i en depression, vi hade inget stöd av våra föräldrar men jag lyckades ordna avlastning via kommunen. För oss var det en oerhört tuff period som prövade oss mkt som par. Men så fort barnen blev 1,5-2 år har jag kunnat njuta av föräldraskapet :heart_eyes:

Det jag vill ha sagt är att olikheter såsom morgonpigg eller morgontrött har ingen betydelse då föräldraskapet kan vara både enkelt eller tufft. Men en trygg relation är grunden, ifall du funderar på att skaffa barn tillsammans med någon.

Jag har själv jobbat mycket med barn sedan tonårstiden (bra sätt att få fickpengar!) så jag hade med mig mycket erfarenhet in i föräldrarollen. Och det får också bli mitt bästa tips😀 För att du ska få en verklighetstrogen bild över familjelivet ställ upp som barnvakt för vänner/släktingar!

3 gillningar
6

Bra funderingar och om du i framtiden kommer att försöka få barn tillsammans med någon så skulle det vara jättebra att diskutera sådant här innan man bestämmer sig för att skaffa barn. Nån form av barnkökort brukar ju skämtas om, men finns ju en tanke bakom det.

Det är tusentals faktorer som spelar in huruvida man “lyckas” hålla ihop familj och /eller förhållandet så svårt att generalisera och uttala sig om det är en fördel eller nackdel att vara olika. Men min x-sambo och jag kan nog klassas som ganska olika i personlighet MEN som föräldrar är vi jättebra tillsammans. Vi har trots olika åsikter om mycket ändå väldigt lika värderingar och vi sätter båda vårt barns välmående i första rum. Vårt barn var inte planerat så vi hade definitivt inte diskuterat det här på förhand så kanske det bara var tur att det blev så :person_shrugging:
Sen gick vi igenom en del tuffa perioder när barnet var litet som kanske gjorde att vi båda omprioriterade vad som är viktigt i livet och ej. Tror vi båda mognade mycket som föräldrar under den tiden. Men som sagt alla har sina egna erfarenheter och omständigheter.

Läste nånstans att man inte ska gifta sig eller skaffa barn med någon som man inte kan tänka sig att ha som ex. En ganska bra tanke faktiskt :blush:

4 gillningar
7

Barnkörkort skulle det vara :roll_eyes:

8

Här fick du många goda tankar och ett helt annat perspektiv än till exempel mitt. Vilket återigen belyser hur komplext ämnet barn är.
Som sagt var vårt barn inte planerat och vi var inte förberedda till skillnad från @Buenita
men vi råkade få ett väldigt lättskött och okomplicerat barn vilket gjorde att själva barngrejen aldrig blev ett problem i vårt förhållande. You never know what you get är väl kontentan av det hela.

2 gillningar
9

Jag har erfarenhet av att skaffa barn med en person som inte alls hade samma syn på föräldraskap som jag.

Eller jo, vissa områden var bra synkade. Vi var t ex överens om sånt som rörde själva barnuppfostran. Värderingar, gränssättning och liknande. Vi var lika stränga (eller icke-stränga) mot barnen och bemötte dem på likvärdigt vis. Vårt förhållningssätt gentemot barnen var i princip gemensamt, så där rådde inga konstigheter.

Men däremot visade det sig med tiden att vi hade helt olika åsikter om vardagssysslorna och rutinerna som hörde till. T ex om det är viktigt eller inte att barnen har kläder i rätt storlek eller om det funkar med urvuxna kläder till vardags. Eller om man kan hoppa över middagen flera gånger i veckan och bara servera mackor precis före läggdags. Eller om det spelar någon roll ifall barnet har med sig en present eller inte när det går på kalas, eller om det gör något ifall barnet går till förskolan med smutsiga kläder och tovor i håret.

I korthet kan man säga att mina barns pappa också ansåg att barn inte ska få förändra vardagen särskilt mycket. Han ville fortsätta göra allt som han hade gjort tidigare och därför prioriterade han bort sådant som matlagning, tvätt, klädinköp och barnens hygien.

Det hamnade på mitt bord med motiveringen att om jag nu måste vara så petig så fick väl jag sköta de bitarna.

Och efter att ha diskuterat på detta forum i ett antal år har jag lärt mig att man inte kan räkna med att medföräldern ska dela åsikten att det är viktigt att barnet är helt och rent eller att de bör få lagad mat de flesta dagar. Det kan ses som… tja, kontrollbehov. Som att man har överdrivet höga krav.

Mina barns pappa utgick från sig själv. Han noterade aldrig om andra barn var smutsiga och toviga, och därför var det en fullständig ickefråga för honom. Vem bryr sig om hur ungar ser ut? De är väl alltid skitiga? typ.

Den här typen av olikhet mellan oss gick inte att lösa. Jag kunde aldrig sänka mig till hans nivå som jag upplevde var oerhört låg, och han kunde inte motivera sig att göra mer än det han själv tyckte var rimligt. Glappet blev för stort och skapade massor av frustration.

Därför är jag rätt övertygad om att man bör hitta någon som har samma grundsyn på basicnivån av föräldrarollen och på ansvarsfördelningen. Visst finns det olikheter som kan gynna både barnet och relationen, men då tror jag att det mer handlar om egenskaper i stil med att en förälder är lite lugnare och en lite mer aktiv, kanske. Eller att en är mer planerande och den andra mer spontan. Då kan man säkert få vinster av olikheterna.

Men hur ska man kunna veta detta i förväg? Ingen aning. Jag tror att det är svårt att avgöra innan man har fått barn. Ingen kan ju föreställa sig hur det är att bli förälder innan man står där.

Och rätt vad det är, är det kanske föräldern som pratade mest om att barnet inte ska bli prio 1 som helt tappar fokus på relationen och bara har ögon för barnet när det väl är fött?

Vad som helst kan hända och det är snudd på omöjligt att förutse hur någon verkligen blir i sin föräldraroll. Jag hade verkligen velat ha en spåkula! :crystal_ball:

4 gillningar
10

Tack för all fin input. Håller med om väldigt mycket och det går aldrig att se in i framtiden eller räkna med om det blir si eller så. Allt kan förändras och man kan aldrig ta något förgivet har jag ju verkligen fått lära mig denna vår.

Men att undersöka/prata om saker innan är ändå viktigt för att lägga en bra grund och förväntan. Jag önskar också att jag hade en spåkula! :crystal_ball:

11

Ursäkta om jag kapar tråden lite nu;

Hur ser ni på att föräldrar har sagt till sina barn att " när du ropar/skall prata med mig " så använder du mitt namn - typ Bertil/Greta.
.
Jag har en nära bekant sen 30år tillbaka där barnen inte säger Mamma/Pappa, dom säger föräldrarnas förnamn.
.
Tycker det känns som om barnen tilltalar nån dom inte är släkt med,

2 gillningar
12

Ingen fara! Bara kul med diskussioner.

Jag vet flera kompisar som kallade mamma och pappa X och Y (jag är född 90)… förstod det aldrig men det finns säkert några smarta anledningar :face_with_peeking_eye::relaxed:

1 gillning
13

Nu tror jag inte på aga men tofflor skulle flyga höger och vänster om min dotter fick för sig kalla mig efter mitt tilltalsnamn.

14

Jag kunde bara komma på ett enda smart tillfälle. Att barnet skriker @Aa86 inne på ica maxi eller typ Skansen/Liseberg bland alla andra tusentals föräldrar för att snabbt bli sedd/hörd :face_with_peeking_eye:

Men det kanske finns andra som har det som standard?

15

Känns som ett ickeproblem ärligt talat. Om man inte har värre saker än så att fundera på menar jag :sweat_smile:.

Om man har problem med det så bör man ju diskutera det eller fundera på varför det är ett problem?

Det kan kanske i vissa fall vara någon form av avståndstagande, att man som barn inte riktigt vill kännas av sina föräldrar. Men behöver absolut inte vara så. Känner några som benämner sina föräldrar vid namn och de verkar ha en fin normalfungerande relation.

16

Jag hade personligen inte gillat det, men såklart hade man varit tvungen att acceptera om det hade varit naturligt för dem.

Men jag har aldrig kallat mina egna föräldrar något annat än mamma & pappa, så kanske är det en vanesak.

Det jag däremot har väldigt svårt för är vuxna människor som får barn och börjar kalla/tilltala varandra för mamma/pappa och även omtalar den andra vuxna parten som mamma/pappa… riktigt creepy :joy:

17

Hej @Soloigen
.
Det är absolut inte så att jag går och funderar på detta å vänder å vrider detta som ett problem. Det rör mig inte i ryggen.
.

Du drog nog detta till sin yttersta spets hörru, jag fann det lite märkligt att båda barnen till min kamrat tilltalade båda deras föräldrar vid förnamn.
.
Vet att jag frågade nån gång varför, men nu kommer jag inte ihåg svaret.
.
Att båda ungarna skulle ha detta som ett " avståndstagande " som du skriver " känns helt otroligt konstigt och besynnerligt

18

Nu skrev jag ju inte att just de barnen skulle göra det av avståndstagande utan att det kanske kan vara så.

Och jag tyckte bara att det var en kul fråga som jag försökte svara lite kul på. Men fattar att det inte gick hem.

Tycker i största allmänhet att folk funderar lite för mycket på hur andra gör och varför. Med det sagt är det ju också min största hobby :wink: om man inte har det intresset så hänger man knappast här :sweat_smile:

19

För att komma tillbaks till ursprungsfrågan så tror jag det viktigaste är att man har en stabil relation innan man skaffar barn, om det funnits prövningar och meningsskiljaktigheter innan så kommer de förmodligen att öka exponentiellt när man skaffar barn ihop.

1 gillning