Men varför gör man så som människa? Jaga en dröm som kanske aldrig realiseras oavsett hur mycket eller lite man jobbar för det och dessutom överanalysera på ett i mitt tycke närmast sjukligt vis.
Förlåt kanske jag som är lite förvirrad men jag måste fråga vem du syftar på? Menar du att din sambo överanalyserar eller syftade du på dig själv?
Jag som överanalysera
Jag tror det är en fullt naturlig reaktion när man håller på att förlora något som är viktigt för en eller när ens värld är påväg att rasa runt oss. Sättet jag hanterar det är att se det för vad det är, för mig, så att jag inte ger med mig för reflexen. Tror det handlar om, åtminstone gör det det för mig, om att försöka ligga steget före på 3 olika vis: för att mentalt förbereda sig själv, försöka hitta tecken på ett lyckligt slut så att man kan fortsätta hålla hoppet uppe, och/eller planera hur man själv ska agera för att förbättra chanserna. Handlar helt enkelt om att försöka kontrollera utfallet… Det är fullt naturligt, men inte konstruktivt 
Det är ju ändå en annan individ med egna viljor och känslor och resonemang… det går inte att påverka. Jag tror att idén att man aktivt kan påverka en annans vilja drar ut på processen för många.
Håller med dig till fullo men i paniken blir det många felreaktioner. Ska försöka att kontrollera mig bättre och ladda ur mig när det finns en tredje part närvarande dvs parterapin.
Ny rapport från botten! I natt har jag sovit hela 7 timmar utan att vakna, snacka om att man får nya prioriteringar i den här situationen. Kan dessutom meddela att sömn inte hjälper mot ångest och panik däremot blir man bättre på att låta bli att agera på dessa känslor när skallen är mer utvilad. Petade i mig en propavan som jag fick av en bekant tränade hårt i ca 1,5 timma. Därefter dusch och direkt i säng. Tror att jag ska köra samma upplägg i kväll. I morgon ska jag för första gången i livet gå till en psykoterapeut för att få hjälp att bringa lite ordning i min mentala härdsmälta. Kan bli lite intressant och förhoppningsvis ge lite användbar input i mina försök att skaka liv i och rädda vårt krakelerande förhållande.
1 gillning
Åh vad jag önskar att mitt ex ville gå i parterapi. Han kanske vill sen om han vill tillbaka men inte nu. Han vill ha tid o space. Endera inser han efter ett par månader tid o space att han ändå saknar mig eller så inser han hur skönt det är o aldrig vill tillbaka. Men då ska jag visa den allra bästa versionen av mig själv så han åtminstone får inse VAD han missat! Vi måste ju trots allt ses ibland för barnen - på gott o ont. På gott att han inte kan släppa mig helt. På ont att det är svårare att gå vidare…
Men då ska jag visa den allra bästa versionen av mig själv så han åtminstone får inse VAD han missat!
Just den strecksatsen var något jag tog fasta på när jag mådde som dåligast, när jag önskade att mitt X skulle tänka om och ge oss en chans.
Jag minns det väldigt väl, jag var i ett tjänsteärende i Stockholm, gick längst strandpromenaden. Jag passerade ett skyltfönster, i ögonvrån fångade jag en person som speglades i fönstret. Personen såg så sorgen, knäckt och nedbruten ut så jag stannade upp i steget.
Det tog några sekunder att registrera men så insåg jag att den sorgsna gestalten som tittade tillbaka var jag…
Jag insåg där att hur det än skulle bli så fanns det inget som skulle kunna tilltala min fd fru och attrahera henne.
Där och då bestämde jag att jag var tvungen att fokusera på mig själv, dels för mig själv men även visa M vad hon valde bort och gick miste om.
Haha sen gick det som det gick iaf, men det var ett ordentligt uppvaknande för mig.
Men den viktigaste insikten var att förändringen måste komma inifrån, för mig själv och det är enbart jag som kan stå för den.
För ur ett perspektiv om man ska vara brutalt ärlig mot sig själv så den andra parten skiter i vilket. Den personen har ju de facto gjort sitt val.
Vare sig det handlar om att gå isär eller pausa. Det beslutat har den personen tagit och i vilken utsträckning vi kan påverka den beror nog på många omständigheter.
3 gillningar
Ja det kanske inte hjälper… För den sakens skull… Dock är det ju mitt X som hela tiden påtalat att vi kanske kan hitta tillbaka sen. Han attraheras av mig väldigt mycket och vi har liksom nån gnista där ändå fast vi står här… Så med lite tur vill han tillbaka sen. Men om inte annat kommer jag va den bästa versionen av mig själv för min skull
1 gillning
Sen är det ett plus om det hjälper till och det ökar nog åtminstone chansen motför att va nedbruten, grå och trist liksom
Ja verkligen, så är det.
Jag håller tummarna för dig, minns den inre striden när man levde på hoppet.
Det är tufft och själsdödande, viktiga är att försöka hitta saker så man kan fokusera på dem och på så sätt fokusera på sig själv. Den egna bearbetningen, för oavsett hur utkomsten blir så upplever man det oftast som ett svek när någon annan fattar ett beslut utan att man själv får vara delaktig.
2 gillningar
Ja egentligen borde man väl ge upp hoppet helt. Och blir det ändå så - bra! Om inte ja då är man redan där… Men det är svårt att inte hoppas när man fått såna antydningar. Samtidigt som man analyserar sönder under pausen och just nu känns det ju inte alls som vi är på väg dit hur utgången än blir så då går det upp och ner hela tiden. Förra veckan kändes på ett sätt bra då han visade körlekshandlingar men när jag ville ha svar varför han betedde sig så (om han ville försöka) kunde han inte svara o ville fortfarande va på paus… Så nu känns de ännu sämre då jag pushade då fram svar liksom men samtidigt - va hans syfte ändå inte att hitta tillbaka gjorde det väl ingen skillnad om jag pushade fram svar.
Ena stunden känns det ok. Andra stunden känns det som att världen gått under. Så jävla tungt!
Han har alltid hört av sig när jag inte hört av mig som igår hörde han av sig flera ggr men sen inte ett ljud på hela kvällen. I morse ringde han snabbt men ville bara prata med ett av barnen sa han och när de inte gick va samtalet slut så inget för o prata med mig. Inte hört ett ljud idag varken samtal eller sms som han brukar. Vilket iofs är bra o vi har ju paus Av en anledning så det behöver inte betyda något men jag analyserar ju sönder…
Såg att det var @Filur tråd så tar och svarar i din egen tråd, så jag inte kapar den för trådskaparen 
Ingen fara, jag läser och lär oavsett tråd.
1 gillning
Absolut
En fråga har poppat upp i mitt huvud under en lite lugnare stund. Kan man vara emotionellt otrogen. Jag vet att min fru skriver en del med en man från sitt hemland. När jag tagit upp det här hon på ett sakligt och rationellt sätt förklarat att det inte kommer att bli något mellan dem. Han kan inte och kommer aldrig att flytta till Sverige och hon har inga som helst möjligheter eller avsikter att flytta tillbaks till Grekland. Antingen blåljuger hon och då är min svartsjuka befogad då jag betraktar det som emosionell otrohet eller också är det bara terapiskrivande precis som jag ägnar mig åt på detta forum. Har frågat men vill inte tjata men får tyvärr inga tydliga svar. Hur hantera detta för att inte förvärra situationen?
Hej. Skriver hon på Grekiska ? Kan du det ? Du kan ju ha svårt att veta vad dom skriver om.
Skriver på grekiska. Jag har ytterst begränsade kunskaper.
Frågan som infinner sig om det är mer än väder och vind är då varför hon är intresserad av att gå på parterapin? Är det bara ett sätt att upprätthålla en lögn mot mig och dölja en egen agenda eller försöker hon på något vis mjuklanda mig i en redan planerad skilsmässa?
Kan du komma åt hennes telefon och skicka de sms/mess hon gjort till dig själv och översätta dom via nätet ?