Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att separera eller inte

Det där med att ta sig i kragen kan jag tycka också men går jag på och pressar för mycket kan jag bara se att det går åt skogen och sedan sitter jag där som ett fån bara värd att tycka synd om. Inte direkt ett stabilt fundament att bygga upp något nytt på snarare en ytterligare anledning att dra fortare än kvickt.

En riktigt vidrig kväll! Ångest och sorg är bara förnamnet samtidigt fortsätter vi skådespeleriet inför barnen. Nu blir det en vaken natt igen, fan att hon ska påverka mig så. Intellektuellt vet jag att jag borde tacka för kaffet och gå men jag är inte säker på att barnen klarar av att hantera situationen, dessutom hur fixar man en bostad inom närområdet kvickt när bostadsmarknaden ser ut som den gör i Stockholmsområdet. Hur otroligt det än låter älskar jag henne djupt och innerligt, skulle helst av allt bara lägga mig på knä och tigga men inser själv att det inte är en framkomlig väg. Istället sitter jag med värlssmärtan rivande i mig. Undrar hur mycket man tål innan något brister?

I morgon ska vi iväg på parterapi. Har någon testat det, vad kommer att hända, kan terapeuten avgöra om hon sitter och blåljuger eller faktiskt har ärliga avsikter att åstadkomma en förändring. Att sitta och inte veta åt vilket håll det barkar är förmodligen det allra jävligaste i den här situationen.

Förvånansvärt bra samtal hos parterapeuten. Tror att hon höll sig till sanningen även om vissa delar utelämnades trots att både hon och jag vet. Fortfarande inget svar på om vi ska försöka igen eller inte men inte heller ett blankt nej. Beslutade i samförstånd att vi fortsätter att gå dit. Samtalade efteråt under civilicetade former om ditt och datt försökte oss även på att gemensamt utvärdera dagens samtal. Fortsättning följer således. För min del lever jag på hoppet jag har fortfarande känslor och i min värld är kärnfamiljen värd att slåss för till det bittra slutet.

3 Likes

Nu jävlar! Ifrån ingenstans till värsta ångesten på nolltid. Kan inte sköta jobbet utan ligger i fosterställning och kvider på toaletten. Undrar om hon tar parterapi på allvar eller om det handlar om elakt spel och tycka synd om mig. Det värsta är ovissheten, är det lönt att engagera sig så att man nästan går sönder eller är det dags att berätta för barnen och sedan skita i allt och spola ner resterna av förhållandet tillsammans med senaste ångestspyan i toaletten.

@Filur Lider med dig, har vart där två gånger förra året. I ångesten alltså, parterapin skippades. Om du ger allt du kan i parterapin så kan du i alla fall hålla huvudet högt, oavsett utgång, och säga att du gav det allt du kunde till dig själv och de du vill dela det med. Jag önskar att jag hade fått den chansen, men den berövade mitt ex mig på.

När det gäller ångesten så fick jag rådet av en psykolog att skriva av mig, vilket jag gjort här och i en dagbok, samt andningsövningar. I princip så verkade det vara samma typ av andningsövningar som man fick lära sig i profylaxkursen. Vet inte om du har provat det. Andas in djupt genom näsan och ut genom munnen några gånger så fort du känner ångesten komma. Har hjälpt mig lite grann i alla fall.

Tack och bock! Lite rätt gör jag alltså omedvetet genom att skriva här. Har dessutom tagit parterapi på fullt allvar. Bokat tid hos psykolog för att få hjälp med att reda ut mitt mentala kaos men fan vet om jag vill profylaxandas. Jag svimmade av vid båda förlossningarna så jag är inte helt övertygad om att det funkar nu heller när man nästan hållet på att svimma hela tiden. Men tack för tipset i alla fall.

Dags för lite terapiskrivande igen. Nu gör det riktigt ont och rädslan att min önskan är förgäves. Kommer jag få en chans till eller barkar allt ändå käpprätt åt helvete. Vissa stunder känns det som att det vore bättre att sätta stopp för allt och bara dra, andra stunder kan jag inte ens tänka på att lämna min älskade och låta mina två barn bli ytterligare en siffra i statistiken. Flytta fram och tillbaka vecka ut och vecka in. Vilka mentala skador kommer de att gå ut i livet med? I min värld finns inget finare och bättre än kärnfamiljen. Hoppas parterapi ger oss lite input och funkar som en väckarklocka för min livskamrat.

@Filur Håll ut och fortsätt på parterapin, så länge det finns kärlek finns det hopp.

Min partner var inte alls motiverad, utan hoppade av terapin efter bara några få gånger. Så sorgligt att inte ens vilja försöka att få upp relationen på banan. Vi gick igen, långt senare, men då var det för sent.

Hur hanterar ni sömnsvårigheterna? Har inte sovit något överhuvudtaget de senaste 4 nätterna. Fick några Imovane för två veckor sedan då kunde jag åtminstone slumra till en stund men utan funkar sovandet inte alls.

Melatonintabletter. Funkar bättre än exempelvis imovane för mig och gör att jag får bättre kvalitet på sömnen.
Men det brukar tråkigt nog bli en period där man varken äter eller sover så bra när relationer står på spel. Det fanns många, många nätter även innan slutgiltiga uppbrottet som jag grät från kväll till morgon istället för att sova.

Jag fick Propavan av läkaren, efter samtal med psykolog först. Psykologen föreslog också att skriva av sig en stund innan man lägger sig, har gjort det både här och i en dagbok.

Försöker skriva både här och i dagbok men ibland räcker inte det när den äckliga ångesten och svartsjukan hälsar på. Jag både kan och vill förlåta och ha överseende med vad hon gjort då jag på något sätt varit medskyldig genom min inbundenhet. Vad jag däremot har svårt att hantera är ovissheten och att bli trampad på som en känslomässig dörrmatta. Fan vad ont det gör nu, när kommer det att göra mindre ont och när ska jag få sova mer än enstaka korta stunder. Jag vill inte vara med längre jag har fått nog när ska plågan upphöra?

Efter att ha varit relativt stark och stabil i nästan ett dygn står jag än en gång i botten av hålet! Panik svartsjuka ångest och sömnlös natt. Fy för den lede längtar nästa till att jag ska kunna börja hata lite.

Det kommer att vara så, och det är bara att rida ut. Även efter snart fyra månader dippar jag ibland, även fast jag annars tyckt att jag har hållit ihop det rätt bra sedan årsskiftet. Men senaste dygnet, till exempel, har varit smärta, ilska och sorg igen. Minnen plågar mig och framtiden känns återigen svart och tom.
Ilskan kan hjälpa, för det är ett steg i läkningsprocessen, ungefär som ett blåmärke som skiftar färg. Men den tar tyvärr inte bort smärtan och man blir inte fri under ilskan heller.

Men varför gör man så som människa? Jaga en dröm som kanske aldrig realiseras oavsett hur mycket eller lite man jobbar för det och dessutom överanalysera på ett i mitt tycke närmast sjukligt vis.

Förlåt kanske jag som är lite förvirrad men jag måste fråga vem du syftar på? Menar du att din sambo överanalyserar eller syftade du på dig själv?

Jag som överanalysera

Jag tror det är en fullt naturlig reaktion när man håller på att förlora något som är viktigt för en eller när ens värld är påväg att rasa runt oss. Sättet jag hanterar det är att se det för vad det är, för mig, så att jag inte ger med mig för reflexen. Tror det handlar om, åtminstone gör det det för mig, om att försöka ligga steget före på 3 olika vis: för att mentalt förbereda sig själv, försöka hitta tecken på ett lyckligt slut så att man kan fortsätta hålla hoppet uppe, och/eller planera hur man själv ska agera för att förbättra chanserna. Handlar helt enkelt om att försöka kontrollera utfallet… Det är fullt naturligt, men inte konstruktivt :disappointed: Det är ju ändå en annan individ med egna viljor och känslor och resonemang… det går inte att påverka. Jag tror att idén att man aktivt kan påverka en annans vilja drar ut på processen för många.

Håller med dig till fullo men i paniken blir det många felreaktioner. Ska försöka att kontrollera mig bättre och ladda ur mig när det finns en tredje part närvarande dvs parterapin.