Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att orka

Kloka tankar, hade nog inte ens tänkt så. Präglas nog av min egen barndom har inte behövt ta några direkta motgångar, kommer från en kärnfamilj där vi barn har fått allt, både tid och pengar, att jag kunnat ge minna barn samma fram tills nu. Att allt ryckts bort under fötterna på mig, det är en livskris så stor att det inte blir lätt att förstå och acceptera, så det är inget som kommer naturligt för mig. Tur det finns terapeuter kommer behövs.

1 gillning

Det er så sant det du skriver om prinser og prinsesser. Jeg vet alt om dette, jobber i ungdomsskolen. Ja, i Norge riktignok, men det er det samme der. unger er statussymboler vi viser frem, og lykkes ungene i noe glitrer foreldrene. Ungene lærer at de er berettiget ALT, de kan bli hva de vil, vi skylder dem alt. Dessverre så trenger foreldrene en realitetsorientering innimellom, så trist å se denne utviklingen. Det er mye å si om dette, så stopper nå.

1 gillning

Jag tror också att du på sätt och vis gör barnen en björntjänst genom att försöka hålla fasaden uppe. Man vill inte att de ska drabbas så hårt av vuxenvärldens beslut, och man tycker att det redan är synd om dem som måste bli skilsmässobarn. Därför sliter man hellre ihjäl sig själv än att säga “tyvärr, det här har vi inte möjlighet att göra längre”.

Men egentligen - är det för deras bästa att du går på knäna? Vad lär de sig av det? Om du tänker att din huvudsakliga uppgift inte är att göra barnen maximalt lyckliga och bekymmerslösa 24/7, utan att rusta dem för att bli trygga och klara sig själva, vad är bäst att göra då?

Mina barn fick försaka en hel del när vi skildes. De blev tvungna att börja transportera sig själva i högre utsträckning både till skola och fritidsintressen, semestrarna blev enklare och billigare och det går betydligt längre tid mellan inköpen av dyra varor nu för tiden. “Jag har inte råd” är ett standardsvar från mitt håll, och det vet de. De har därför fått börja betala fler saker själva, sånt som vi föräldrar stod för tidigare. Samt hjälpa till mer hemma med tvätt, disk och städning.

Fördelen är att de hela tiden har varit delaktiga i att bygga upp den nya tillvaron. De har fått känna att de är en del av lösningen, inte en del av problemet. Det tror jag är värdefullt.

3 gillningar

Mitt uppe i allt så klatrar hälsan, är sjuk med feber till och från och kan inte jobba med ngn ordning, blir stressad över allt som behöver göras på jobbet som jag måste reda upp när jag är tillbaka samtidigt som lönen blir usel av en massa sjukdagar. Vill helst dra täcket över huvudet bara, men imorgon måste jag leverera på jobbet som vanligt. Det tuffaste nu är nog att hålla ihop på jobbet, och hemma, barnen vvet inget än, ångest för att berätta för dom, men samtidigt en lättnad när dom vet, då kan jag slappna av lite hemma i allafall. Gråta gör jag när dom sover. Den lilla energin jag behöver till att få runt vardagen är borta efter feber och infektion igen.

2 gillningar

Jag är glad att jag inte jobbar som kock! Hade jag varit det hade jag nog fått sparken rätt omgående när man var som längst nere i gruvan!
Matgästerna hade nog inte fått vad dom beställt om man säger så. Jag har bara svaga minnen av den första veckan! ha ha!!

Vad jobbar du med?

Är lite mer uppe vid ytan nu. Är inte ledsen hela tiden utan orkar ta tag i saker och fungerar faktiskt. Idag orkade jag träna på lunchen också. Flytt om några veckor, det känns än så länge helt okej, börjar vänja mig vid tanken, barnen har hittills tagit det ganska bra. Vart på bio med en vän och kan se lite mer framåt. Värst är det på jobbet, jag trivs inte och vill egentligen börja plugga, men just nu har jag inte råd med det. Har egentligen kännt länge att det är dags att byta, men i och med denna kris så känns det väll ännu mer, förut kunde jag trivas hemma i allafall, men nu när inte den tryggheten finns blir det jobbigt. Sitter och funderar på hur jag ska ha råd med att plugga…

2 gillningar

Skapa en plan! Jag har en treårsplan då jag inte alltid kommer vilja bo i en lgh. Mitt mål är att bo på landet. Så jag har fått hjälp att skapa en plan. En sparplan. En tydlig ekonomisk plan med hur mycket jag kan lägga på vad. Under tidens gång kan planen komma att ändras men just nu är det en stor tröst att jag har ett mål att sträva mot.

Vet du redan vad du vill plugga? Kolla upp vilka utbildningar som finns, finns de i närheten? Är det heltid, distans? Hur kan du göra det möjligt?

Vet vad jag vill läsa och det kan nog gå vägen det är heltid, distans men vet inte om jag fixar att börja med det just nu mitt i separationen, vet inte ens om vi kommer skilja oss och hur det då blir med huset och allt. Känns som jag måste sitta still i båten och avvakta. Jag har alltid haft planer för flera år framåt, men just nu går det inte att ha planer. Vet inte ens vart jag bor om några månader. Det är en frustration, att bara kunna ta ett steg i taget som det är nu.

Ni har bestämt er för separation? Då är det nog där du ska börja. Studier kan komma senare. :blush:

1 gillning

Ja han hade bestämt sig för det. Nu när vi har fått lägenhet vill han inte längre. Så nu är det jag som säger att det måste bli så. Vi behöver komma ifrån varandra och se hur det känns. Det finns ju en anledning till att han ville separera från början.

akta dig för limbon, jag har levt i åratal och gått och väntat, visst får man hopp. men är det rimligt? vill du slösa tid, är det möjligt om du är riktigt ärlig mot dig själv?
jag trodde o trodde så länge men förgjorde mig själv helt.
jag gör också som du, alla saker på en o samma gång, det verkar bli så varför vet jag inte riktigt just nu.

1 gillning

Ja jag velar fram och tillbaka precis som honom. Just nu verkar jag ha landat i att jag ska gå vidare med mitt. Försöker ha så lite kontakt som möjligt med honom. Det är tufft att gå vidare men jag kan inte lite på honom längre. Han lockar med allt möjligt så fort han märker att jag är på väg att resa mig. Tror det handlar om hans eget kontrollbehov, att veta vart han har mig. Destruktivt och jobbar med att bryta det mönstret

1 gillning

Låter bra att du trots allt har landat i det beslutet. Det är ända sättet.
Mitt förra ex var lite som du beskrev, att han hörde av sig när jag precis var på väg att acceptera uppbrottet och gå mina första steg i egen riktning. Då kunde han vara len i käften och prata om allt vi hade tillsammans och vilka insikter han hade fått och hur saker skulle bli annorlunda. Gång efter annan tillät jag mig att gå på det, eftersom jag inte orkade med separationen utan ville gärna tro honom.
Men det var naturligtvis lögn varje gång, och gjorde bara allting onödigt smärtsamt om utdraget.

Du har kämpat för att komma så långt du faktiskt har kommit. Var stolt över det, och låt det inte vara förgäves.
Hans dagar med kontrollbehov och inflytande över dig är över.

2 gillningar

Ja än är det inte över ,han har fortfarande inflytande men står emot bättre i iallafall. Inatthade han skickat massa sms igen, saknar dig som avslut
Jag svarade artigt på sms:et men som.man svarar en bekant. Tänker hålla en god ton eftersom vi måste samarbeta kring barnen. Men har lust att slänga mig i hans armar igen på samma gång. Klart att jag saknar honom också, men jag sitter ju inte och skriver det till honom;(

Hur känner du egentligen för sådana sms?

Känns det bra någonstans i dig att få höra att han saknar dig?
Eller gör det bara onödigt ont?

Tror du att han menar det han skriver?
Eller är det bara för att ha kvar lite inflytande över dig?

Jag tänke att du får vara lyhörd mot dig själv och hur du mår av det. Det går att hålla en bra ton och ett gott samarbete kring uppbrott/barn, men ändå sätta regler för hur er kontakt ska se ut. Om du känner att det är jobbigt med den typen av sms kan man med gott samvete säga att vi reducerar kontakt till framförallt praktiska ting och alltså inte nattliga sms som spelar på det emotionella band vi en gång hade

1 gillning

Jag känner nog både och. Dels en del som vill att han ska sakna mig och känna att han gjort fel val, dels en sida som tycker det är jobbigt och vill ha lugn och ro. Jag tror han menar det ,han mår väldigt dåligt i det här. Men samtidigt så är det just därför vi behöver avståndet han agerar på sina känslor hela tiden och jag måste hoppa av det tåget
Har sagt till om kontakten men han bryter mot det…

Så klokt och insiktsfullt skrivet av dig @onedaymore och oförmågan att bryta den sortens kontakt med hänvisning till “fortsatt bra kontakt kring barnen” visar också hur starkt och effektivt det emotionella gummibandet fortfarande fungerar och hur effektivt det kan utnyttjas.

Så, precis som du säger, så här gäller det att själv börja ta in varför sådant fortgår och besvaras. För den här typen av kontrollbeteenden handlar i grunden varken om “god ton”, artighet eller om några barn utan om ett eget behov som inte låter sig tystas från något håll. Där man helt enkelt inte förmår att inte fortsätta att gå igång på den sortens nonsensmeddelanden mitt i natten. Sms som inte betyder ett smack för den som skriver, iaf inte när det blir morgon igen och syftet med skrivandet visade sig uppnått bara genom att det blev uppmärksammat, åtlytt och besvarat i stunden.

Om du verkligen menar det du skriver så är det ju dags att även DU aldrig varken läser eller besvarar den sortens kontakt på nätterna och håller dig till det som du själv verkar ha “sagt till om” :muscle:

Jag tror att jag förstår hur du menar.
Någonstans vill man ha den där bekräftelsen och känna att man faktiskt betyder mer än en bortslängd disktrasa. Gärna också lite tillfredsställelse i att de ska ångra sina beslut och inse vad de går miste om.

Men samtidigt är du klok och vet att ni måste ha ett avstånd för att gå vidare och bygga upp en egen identitet igen. Du får vara den kloka av er två nu.
Om du vill kan du alltid spara sms:en och använda dem lite som en tillfredsställande karamell att suga på vid sådana stunder, men samtidigt känna att du har kontrollen och sätter stopp för den typen av kontakt framöver. Då är det ju ändå inte du som blir ratad igen, utan du som stoppar hans närmanden:wink:

3 gillningar

Menar gör jag väll men svårt att stå emot , är ju fortfarande kär i honom så det är inte så enkelt.