Ja. Det är fånigt!
1 gillning
Ja, det enda som är intressant med orsaken är ju om den har med mig att göra. Om det är just jag som skapar bristen på engagemang hos i övrigt normala män. Om jag signalerar att det är helt okej att ignorera mig. För då kommer jag ju råka ut för det i framtiden också.
Eftersom mitt ex hade tillräckligt med social kompetens för att ge julklappar till bekanta, börjar man ju undra varför just jag skulle bli utan. Det blir så riktat. Nästan demonstrativt.
Jag gissar att det handlade om att jag var en etablerad person i hans liv, och då behövde han inte slösa någon överflödig uppskattning på mig. Sånt såg han nog mer som artigheter som man visar lite mer främmande människor. Inte något som behövs gentemot de närmaste.
Men jag vet inte. Han kanske bara tyckte att jag var oviktig. Eller försökte få mig att dumpa honom så att han skulle slippa ta det omaket. Och är det så, så kan jag ju mycket riktigt strunta i det, då säger det mer om honom än om mig. Men den gåtan lär förbli olöst.
Nej nej nej Trassel, du skapar inte det beteendet. Möjligtvis att du tillåter det eller accepterar det. Men inte skapar. Det är snarare så att du dras till och drar till dig partners som redan har det beteendet. Vi återskapar traumat och vi är jäkligt skickliga på det.
Det får ligga överst på frågeformuläret när du är redo att dejta. ”Hur visar du omtanke?”.
Svårt, svårt, svårt.
3 gillningar
WORD 
1 gillning
Det kan vara så enkelt. Det finns ju lite slarvigt uttryckt två typer av personer.
De som ser sina närmaste som de viktigaste personerna och de som man i första hand lägger tid, pengar, kärlek och prioritering på. Jag tillhör nog den gruppen.
Och de som ser sina närmaste som personer som de redan är trygga med och säkra på. Där de mest anstränger sig i början och sedan inte orkar lägga någon image på. Bättre då att lägga sin tid och pengar på andra som fortfarande vill göra ett bra intryck på. Dit hörde mitt ex och kanske även ditt ex.
Men hur var ditt ex-ex? Ignorerade han också era högtider?
@onedaymore
Du ringar nog in det ganska väl med de två personlighetstyperna. Och det känns mer troligt att exet kände sig trygg med mig och inte längre tyckte att han behövde anstränga sig, än att han aktivt struntade i mig.
Ex-exet var ungefär likadan. Det vill säga, aktiv och uppmärksam i början, innan vi fick barn. Sedan allt mer blasé. De sista tio åren fick jag väl en julklapp/födelsedagspresent var fjärde gång eller så.
Ofta glömde han det. Andra gånger sa han bara rent ut att han inte kom på något, så han struntade i det. Och ibland hände det att han hade kommit på en bra grej som han då passade på att ge mig. Skillnaden var att han var lika obrydd inför alla. När vi skulle fira jul hos hans föräldrar fick jag påminna om att vi kanske borde ge dem något. Det var inget som han lade någon energi på.
Men det senaste exet har alltså alltid kommit ihåg att fixa symboliska julklappar till diverse andra personer i bekantskapskretsen. Han har alltid föreslagit att vi ska ta en sväng förbi olika vänner och överlämna nån liten grej. Både till mina och hans vänner. I år åkte han t o m hem till min väninna med en liten gåva!
Det här är ju känsligt för att man inte vill vara materialistisk och girig. Hur kul är det att kräva presenter, liksom? Det tappar ju helt sitt syfte. Och jag känner mig barnslig om jag tvingas efterfråga det.
Men jag gissar att du är som jag. Det är inte själva prylen eller värdet man vill åt, utan enbart omtanken. Det är därför det är så smärtsamt att gång på gång konstatera att man inte fick något.
1 gillning
Jag instämmer i det - och i så fall ligger ju trots allt problemet hos mig. Jag är nämligen rädd att det inte alls är otur. Att jag bara av en slump har råkat springa på de mest oromantiska männen i världen, medan mina väninnor hade lyckan att haffa alla guldklimpar till karlar.
Okej, skapa beteendet är kanske fel ord. Men jag har en otäck tanke, en magkänsla, som säger att om mitt ex haft en annan kvinna så hade han gjort vad som helst för henne. Men inte för mig.
1 gillning
Jag tror inte att det är så enkelt att det var vårt fel. Tror bara att vi har en personlighet som inte funkade med våra ex.
Du nämnde exempelvis den kvinna som berättade att hon “uppfostrat” sin man att aldrig glömma en högtid igen.
Och ibland tror jag att mitt ex nog skulle ha behövt något sådant. Han skulle ha passat bättre med en kvinna med hetare temperament än jag, någon som höll honom kvar på tårna och aldrig lät honom känna sig så pass bekväm och trygg att han aldrig ansträngde sig.
För de gånger jag verkligen ruskade om honom och visade humör skärpte han till sig. Åtminstone ett tag. Men jag har inte den personligheten att jag vill skälla och domdera och ruska om i tid och otid, vilket ledde till att bekvämligheten tog över för honom.
Jag tror att vi passar bättre med den typ som naturligt bryr sig om sina närmaste. Som inte aktivt behöver hållas på tårna.
Men eftersom nästan alla är uppmärksamma i början är det så svårt att avgöra i början. Så det är knappast så att man aktivt väljer dem.
1 gillning
Precis så känns det. Jag skulle ju inte ha fortsatt dejta mitt ex om han varit så där oengagerad från start. Tvärtom var det ju hans vilja och drivkraft jag föll för. Att han hela tiden såg till att få träffa mig, till exempel.
Hur reagerade ditt ex när du sa ifrån? Fick han dig att känna att du nog hade rätt? Eller mer att han gav med sig motvilligt för att du tjatade…?
Jag hittade inget sätt att “uppfostra” mitt ex. Jag försökte ju berätta för honom vad jag kände och tänkte om saker och ting. Man har ju alltid fått lära sig att män gillar rak kommunikation. 
Men han tog så extremt illa vid sig för allting. Minsta sak var brutal kritik för honom.
1 gillning
Hm, det berodde lite på, när jag tänker efter.
Berodde dels på när i relationen det var, och vad det gällde.
Många gånger räckte det inte att be om saker, utan jag fick kräva det. Men då kunde han oftast tillmötesgå, åtminstone om det gällde konkreta saker.
Om jag exempelvis hade bråkat rejält om att få mer firande på högtider hade det nog hjälpt. Men jag ville inte bråka om sånt, just av de anledningar du beskrev ovan. Det kändes girigt och barnsligt och självcentrerat.
När det kom till emotionella delar blev det svårare. Ironiskt nog kunde han ofta utan problem erkänna att jag hade rätt, men kunde ändå bli defensiv och sur snarare än vilja tillmötesgå.
När jag exempelvis sa att jag behövde mer stöd under tuffa perioder tog det stopp. Det var annars ett av de största problemen för mig. Att hände det något som gjorde att jag mådde fruktansvärt dåligt emotionellt var han hemsk. Han kunde inte för allt i världen ge en kram eller säga något snällt när jag var ledsen över något. Han blev irriterad och sa extremt okänsliga saker, rent elaka saker istället. Vilket bara gjorde att jag mådde ännu sämre, så klart.
Jag var arg och ledsen över detta och tyckte också att det var orättvist, för när han var ledsen släppte jag allt för att åka till honom, låta honom gråta ut eller bara lyssna (beroende på vad han behövde). Men att ta upp detta var helt omöjligt. Han blev antingen en martyr och tyckte synd om sig själv, eller så sa han bara rent ut att det var inte hans ansvar att trösta mig och att jag fick skylla mig själv om jag inte hade någon annan att gå till.
Der berodde nog på hur jobbigt han tyckte att det var att göra det jag bad om.
Men ofta var han sån att det inte alltid gick att be snällt eller vänta på att han skulle förstå något själv, utan man fick vara övertydlig, bestämd eller rent av arg. Då kunde han antingen lyssna (om det inte var något alltför jobbigt jag ville) eller bli defensiv på olika sätt.
Det där med att de blir så oförstående när man mår dåligt. Lägg lite graviditetshormoner, post partum-dito eller klimakteriesymptom på det och det manliga föraktet är fulländat. Jag får ont i magen när jag tänker på hur lite förståelse jag fick när det var som svårast, kan inte fatta att jag stannade. Men det är ju inte lätt med en bebis förstås.
Just nu försöker jag uppfostra en man till att behandla mig med vänlighet och respekt. Att inte komma och kräva saker precis när det passar honom och att ge lite själv ibland också, tömma diskmaskinen och vara omtänksam i största allmänhet.
Det går inte helt friktionsfritt men just nu tömmer han diskmaskinen iaf (23.30).
Om två månader fyller han 17. Hoppas att han blir bättre på att lyssna validerande, och att uttrycka sina egna behov, än sin pappa.
2 gillningar
Det ironiska är att ändå vill de själva ha tonvis av förståelse och stöd och tid och tröst och allt möjligt för minsta sticka i fingret. Det blir så otroligt skevt, ojämlikt och orättvist, och det var bland annat detta som gjorde att jag exploderade när han frågade om vi åtminstone kunde vara vänner efter uppbrottet.
Vänskap?? Vilken jävla vänskap! Du roffade åt dig allt bra i ett förhållande för dig själv, och lämnade all skit till mig. Jag blev utnyttjad till sista andetaget.
Vad är det för jävla vänskap?
Jättebra att du åtminstone lär din son hur det ska vara. Det värmer mitt hjärta att höra. Du gör både honom själv och framtida flickvänner en stor tjänst!
2 gillningar
Idag har visst blivit en hat-dag, känner jag. Eller åtminstone en hat-morgon.
Just nu kokar ilskan i mig och i tankarna skäller jag ut honom efter noter. Skäller lite på ex-exet också, när jag ändå håller på.
All orättvisa och all ojömlikhet som jag bar på mina axlar så länge, trots att jag gång efter annan kommunicerade så tydligt att det var fel och jag mådde dåligt av det. Antingen ville han inte eller så förmådde han inte ge mig schyssta villkor. Eller så tog han mig aldrig på allvar.
Det är ingen idé att försöka fundera på det. Just nu är jag bara så otroligt glad och tacksam att jag är fri från det! Jag är fri! Ingen som slipar ner mitt självförtroende. Ingen som får mig att må dåligt! Ingen som utnyttjar mig!
Livet som ensam är inte alltid så roligt, men det är ändå tusen gånger bättre än ett dåligt förhållande.
6 gillningar
Detta känner jag igen. Exet kunde tycka att mina förväntningar var helt rimliga i teorin. Men eftersom han var oförmögen i praktiken att leva upp till dem (t ex ge mig en komplimang när jag verkligen ansträngt mig med klädseln inför ett bröllop) så var det ändå jag som av någon anledning skulle ändra på mig.
Eftersom han var en sån som var dålig på komplimanger så var det snudd på okänsligt av mig att kräva det av honom. Det blev på något sätt mitt ansvar att visa hänsyn för hans tillkortakommanden, samtidigt som han inte hade något ansvar att försöka förändra sitt beteende.
En sorts “Du får ta mig som jag är”-devis, in absurdum. Himla bekvämt när man tänker på det. 
Här var mitt ex mycket bättre! Han hade lätt att visa omtanke och hänsyn när jag drabbades av yttre omständigheter, som t ex vid ett dödsfall i familjen. Då var han världens klippa. Då släppte han verkligen allt för att komma och ta hand om mig.
Jag tror att det hänger ihop med att det inte handlade om honom. Det var inte han som gjort mig ledsen. Då var det självklart för honom att trösta och stötta. Men om problemet hängde ihop med hans beteende eller mina förväntningar på honom, då tog det tvärstopp. Då ville han inte ens diskutera ämnet, och då var allting skäll och kritik.
Som sagt, vem hittade på myten att män kommunicerar rakt och enkelt? 
Vänner,
Har inte tid att skriva ett långt inlägg.
Vill bara ge lite input att det finns ganska många olika infallsvinklar på det ni nu diskuterar om omtanke och uppmärksamhet.
Omtanke och uppmärksamhet/ uppskattning är inte samma sak. Alls, inte heller olika sidor av samma mynt.
Ibland skiljer sig behovet av uppmärksamhet och viljan att se/ se densamma från motparten åt.
Vilket ställer till problem.
Det nu diskuterar nu är en möjligen maktkamp som tagit sig detta uttryck?
Dvs beröm är inte eg beröm utan en snare en kontroll av uppmärksamhet som man kan knappt kan få godkänt på men oftast underkänt?
Hen sade något men inte nog mycket, fort, ärligt eller what not?
Vem orkar spela det spelet i längden?
För somliga är nya bekantskaper viktigare än befintliga. S
amma tjommar förväntar sig ofta massor av bekräftelse hemma och blir sura som fan om den inte kommer. Grundar sig sannolikt i lite risigt självförtroende?
Jag glömmer bort att jag fyller år, både när och hur många, och ibland även andras födelsedagar.:-
Det betyder inte att jag inte ser min partner eller är på jakt efter något annat för jämnan.
Men vad som kommer först av hönan och ägget? Vem vet?
1 gillning
Jag är rädd för att jag inte riktigt hänger med? =(
Maktkamp? Från vilsen sida, i så fall?
Om man ser i mitt fall, där ett av mina största problem var brist på stöd under kriser. Var det alltså en maktdemonstration från hans sida att istället för en iota av vänlighet bli arg, irriterad och rent elak mot mig? Låta mig veta att ogräs är viktigare än vad jag är?
Eller var det en maktdemonstration från min sida att tro att han skulle finnas på samma sätt som jag villkorslöst fanns för honom under hans kriser?
Eller som för @Trassel … var det alltså bara en maktkamp att hennes ex köpte julklappar och födelsedagspresenter till alla utom henne? Eller låg maktkampen på hennes sida om hon kände sig förbisedd då?
Jag frågar detta, eftersom jag aldrig själv tänkt tanken på att det hela egentligen var ett maktspel. Men om det var grundorsaken bakom exets beteende är jag ännu gladare att jag avbröt, för maktkamp i ett förhållande är gift.
1 gillning
Vad bra att du uttryckte det så! Det var träffande!
Var ditt ex uppfostrad till “entitlement”, att hans vilja och önskan hade en självklar tyngd?
Eftersom jag är uppfostrad till att vara ödmjuk på gränsen till självutplånande hade jag svårt att kräva min rätt även när den var rimlig, och mitt ex hade ett självklart sätt att kräva sin rätt även när den var orimlig.
Var det likadant för er?
1 gillning
Jag vet inte riktigt - jag tyckte snarare han var uppfostrad till att ingenting som han gör duger. Han blir konsekvent kritiserad av sin mor. De har en helt knäpp relation. Allt han gör är fel och ska hånas och ifrågasättas. Så han tycker nog inte riktigt att han har rätt att kräva något, men han verkade inte kunna hantera mina krav heller. Det var nästan som att han var sjukt trött på allt vad krav och kritik hette. Han blev överkänslig mot minsta önskemål.
Mycket intressant fråga.
Men jag måste väl tyvärr medge att jag också har lärt mig att vara snudd på självutplånande. Är det nedärvt från ett par generationer tillbaka när ens gammelmormor stod och åt rester vid spisen istället för att sitta med de andra vid bordet, månntro?!
Ja, jag vet inte säkert om det var så i just vår släkt, men det var en vanligt fenomen förr.
Jag har så svårt att se mig själv som en sån person, bara. Jag har ju sidor som är kaxiga och självsäkra och starka och som verkligen kräver sin rätt. Men ändå faller jag in i mönstret att min åsikt är den sista som behöver räknas, mina behov är de sista som behöver fyllas, min vilja är den sista som behöver tas hänsyn till…
Principen “ta den sista kakan du”, fast upphöjt till hundra. Och varje gång, dessutom. Så att balans och rättvisa aldrig uppstår. Man blir utan kakan varenda gång, år efter år, medan de andra förser sig utan att blinka.
Jag tror jag går och väntar på att det ska uppstå en kosmisk balans av sig själv. Om jag bara gör mitt bästa hela tiden och uppoffrar mig, så kommer hela omgivningen göra samma sak mot mig och då jämnar det ju ut sig. Jag tror inte jag har lärt mig att fajtas för rättvisa och schysst behandling. Jag har räknat med att den ska komma automatiskt. Långnäsa åt mig!
Jag tror inte heller riktigt att jag förstår.
Jag ser det som att en person som bryr sig om mig och uppskattar mig - han kommer vilja prioritera mig. Han kommer inte ständigt säga nej till mig, för att det fanns en massa andra som var viktigare att ägna sig åt.
För mig är det inget maktspel, utan bara ren logik. Människor är enkla. De gör det de vill. De prioriterar det som de tycker är viktigt. De ser till att göra plats för sådant som är betydelsefullt.
Jag är likadan. Han var viktig för mig. Det var därför ingen uppoffring att ha honom högt upp på prioriteringslistan. Det var ju helt självklart! Jag VILLE vara med honom. Jag längtade efter att få träffa honom. Då var det ganska enkelt att säga nej till annat. Inte exakt varje gång naturligtvis, men ofta.
Men detta besvarades inte riktigt.
Att glömma födelsedagar är en sak. Det betyder (i bästa fall) att man inte bryr sig om födelsedagar i största allmänhet. Det behöver inte vara riktat just mot partnern. Men om man minns födelsedagen men ignorerar den? Väljer att göra annat? Fast uppmärksammar andras födelsedagar?
Och bekräftelse… Det är svårt att veta vad som är rimligt. Jag behöver t ex inte mängder av komplimanger. Sånt kan klinga ganska tomt. Men jag har lite svajig självkänsla och behöver veta att åtminstone min egen särbo tycker att jag är fin. Åtminstone ett par gånger om året kan man väl få höra det? Eller när man har ansträngt sig extra?
Jag hade kämpat jättehårt för att klä upp mig till ett bröllop. Jag är inte så modeintresserad och tillställningar som kräver fin klädsel kan ge mig lite prestationsångest. Jag är rädd att missa stilnivån eller känna mig felklädd. Men nu var jag i alla fall försiktigt nöjd, jag hade fått tag på snygga kläder i precis min stil och jag hade hittat matchande accessoarer.
Mitt ex var galet snygg som uppklädd, vilket jag förstås sa till honom, men han led av att tvingas ha kostym. Han muttrade grinigt till mig som svar:
-Det är ju lätt för dig, du ser ju ut precis som vanligt!
Jag erkänner att jag blev skitsur. Jag hade verkligen behövt en komplimang den dagen. Jag hade behövt en man som sa “Älskling, du är superfin!” Som 95% av alla män förmodligen hade gjort.
Är det ett för stort bekräftelsebehov av mig? Är det ett spel? Kanske. Det är precis sådana saker jag funderar över. Men jag känner i alla fall att det inte var för mycket begärt att önska sig en normal komplimang i det läget. Istället fick jag nästan en dissning. Han menade inte det, tror jag. Jag tror han menade att jag inte såg utklädd ut, vilket han kände sig som.
Men ändå. Hur mycket jäkla hänsyn hade jag behövt visa till hans bristande uttrycksförmåga och klena sociala kompetens, på bekostnad av mig själv?
3 gillningar
Aj. Jag känner igen mig så väl från mitt nuvarande förhållande, som jag försöker bryta upp från. Han blir jätteupprörd och förstår inte hur jag kan tycka att han inte bryr sig. Han som är så stressad och har så mycket att göra, jag får “all hans tid” (den tid som blir över vilket är någon kväll i veckan, max). Och han uttrycker ingenting om att han skulle vilja att det vore annorlunda. Jag känner mig så oälskad och lågprioriterad, av någon som hävdar att han älskar mig. Och han blir jätteupprörd när jag talar om att jag känner mig ledsen för det. Och anklagar mig för att inte acceptera honom som han är. Samtidigt kan inte han acceptera mig som jag är - ledsen och besviken. Det känns som om han ska ha det kan få av mig, men inte är beredd att ge särskilt mycket tillbaka.