Men problemet för mig är att det som känns så glasklart i teorin ofta innehåller gråzoner i verkliga livet.
Att hitta vad som är rätt balansgång är en fråga för någon som är visare än jag. I teorin vet jag mitt värde, vet vad jag vill uppnå, vet när det egentligen är dags att gå.
Praktiken är det svårt att avgöra vad som är en normal svacka och vad som är en början på slutet. I Praktiken är det svårare att veta hur man exempelvis ska förhålla sig till psykisk ohälsa hos partnern. I praktiken är det svårare att avgöra vad som är sämre sidor som går att jobba med och vad som är icke påverkbara sidor. Och det kan även vara en balansgång mellan att ställa krav och bli kvävande.
Min tanke är ju också att jag vill inte behöva vakta på mina rättigheter, utan de ska vara naturliga och självklara. Jag vill inte tjata, ställa till scener eller uppfostra.
Sen är jag inte felfri själv. Och der måste finnas ett mått av överseende med.
Och jag tror att det är frågor utan enkla svar som alla måste jobba med i någon mån
Ja i praktiken är allt svårare än i teorin, iaf när det gäller mänskliga relationer och beteenden. Både sina egna och ännu värre med andras.
Men vitsen tänker jag, efter att ha gått på jordens käftsmäll, är ju att JAG lär mig av det och gör vad jag kan för att förhindra ett upprepande… och ska sanningen fram så har jag (iaf teoretiskt) övergett devisen om att hellre fria än fälla. Jag tänker aldrig mer (om jag bara på minsta vis kan förhindra det) sätta mig själv i den situation som jag tvingades genomleva med honom. På många sätt (kanske alla) så var han mitt livs kärlek… och med facit i handen så var det ju synd såklart. Men vad som egentligen var hönan och vad som var ägget i förhållande till min egen upplevelse av att han var the love of my life, det vet jag inte om jag själv någonsin kommer att bli helt säker på. Jag kanske själv gjorde honom till det, för gudarna ska veta att sett i backspegeln så kan jag inte logiskt förstå varför han så fort och så länge upplevdes som det… och än värre han varför fortfarande kan upplevas som att allt både startade och slutade med honom
Men när det gäller en framtida partner så kommer jag att vara mycket mindre tolerant och överseende, på exakt alla plan. Jag tänker aldrig mer “jobba med” en annan människas personlighet och/eller dåliga sidor. Har personen inte förstått dem själv långt upp i vuxen ålder så är man ju en värre dåre än en naiv fjortis om man tror att man själv kan jobba bort oacceptabla saker/sidor hos en annan person. Känner man behov att börja med det så är det ju klokare att inse att man inte passar ihop.
På samma sätt när det gäller psykisk ohälsa/bokstavskombinationer o.dyl som släpar med sedan begynnelsen är ju inte heller något som varken kommer att försvinna av sig självt, eller går att avhjälpa oavsett hur oändliga mängder kärlek, förståelse, överseende, tolerans och ansträngningar man öser över personen.
Exakt så, och just därför måste man nog vara mycket mer observant initialt och därefter odiskutabelt tydlig med vad som är okej och vad som inte är det. Har man varit otvetydigt tydlig och poletten ändå inte trillar ner… då kommer ju det som verkligen är svårt och det är att aktivt och direkt ta ansvar för sig själv och sina egna behov. Istället för att börja försöka jobba med personen i akt och mening att försöka få hen att ändra på sig. Antingen accepterar man att what you see is what you get, nothing more nothing less… eller avbryter.
Mycket lättare sagt än gjort förvisso, men även en tusenmilafärd börjar med ett första steg som i det här fallet stavas självinsikt och acceptans för att ansvaret för att värna mig ligger på mig själv
Låter som en mycket bra tanke tycker jag som tänker exakt detsamma. Även jag borde ju ha anat vad som komma skulle redan när han första gången efter vi träffats glömde min födelsedag trots att vi då haft en relation i ett drygt halvår
Var och hur du exakt går på en mina vet jag såklart inte. Men när det gäller mig själv så vet jag att jag har översett med sådant som jag idag aldrig skulle överse med igen. Jag har ursäktat och sökt (bort)förklaringar på allt möjligt och på det sättet så prioriterade jag ner mig själv och mina behov till förmån för honom och hans. Det gör jag aldrig om igen, hoppas jag iaf. Jag var inte heller tillräckligt tydlig… men ffa. så ställde jag inga “ultimatum” för att jag inte ville riskera att fronta konsekvenserna då inte heller jag ville (eller inte vågade) verka för “krävande”. DET var isolerat mitt fel och inte hans. Han har alldeles nog med egna fel utan att behöva dras med mina oxå
Men dessa knappa tio år med honom har iaf. lärt mig vad jag ska akta mig för i framtiden, något som inte han (föga förvånande, även om jag under lång tid efteråt var bombsäker på att NU skulle han säkert funka perfekt och NU skulle hon får skörda frukterna av alla mina ansträngningar ) förefaller ha mäktat med så som hans relationer avlöser varandra
På ett sätt är det hela väldigt enkelt. Samtidigt är det snudd på omöjligt. Ta detta eminenta exempel från dig, @Noomi.
Han glömmer/ignorerar din födelsedag efter ett halvår tillsammans. Vad gör man då? Påpekar att “ursäkta, men det var min födelsedag igår och du tycktes ha missat det”? Och så ger man honom en chans att gottgöra det?
Det är ju svårt att utvärdera var en presumtiv partner står i den frågan eftersom dessa datum per definition är sällsynta. Det kan gå många månader innan man kommer till första gemensamma högtiden.
Dessutom vill man ju gärna ge folk en chans att göra rätt. Inte att förändra sig, märk väl. Men att visa att de gärna vill gå en till mötes, om de bara får veta vad man önskar. Mitt ex var förrädiskt nog väldigt duktig på det på vissa områden. Och då kändes det helt överdrivet att ställa till en scen för en utebliven julklapp. Men bara överdrivet i stunden. Inte när det lades ihop med bortglömd födelsedag och ignorerad årsdag. Då har det plötsligt blivit känsligt.
Men någon här på forumet berättade att hon skällde ut mannen efter noter och sedan glömde han aldrig hennes födelsedag igen. Kanske är det bästa sättet.
@Gitarristen
Nej, jag vet ju att det finns massor av män som mer än gärna uppmärksammar diverse högtider. Det ser jag ju hos åtskilliga väninnor. Men den sortens män verkar inte dras till sådana kvinnor som jag.
Jag kräver ju inte ens något storslaget. Bara något symboliskt. Mina presenter har inte heller varit unika eller oförglömliga. Det vore att skapa för höga krav, enligt mig, och min fantasi är högst medioker. Men jag har i alla fall försökt. Ändå har jag mötts av ingenting i gengäld. Tystnad.
Eller i bästa fall “Visst ja, det är ju din födelsedag. Det glömde jag”. Typisk replik från ex-exet, barnafadern.
Ja, en sån enkel gest är allt jag förväntar mig! Det skulle göra mig glad och jag skulle känna mig sedd och uppskattad.
Sist när jag fyllde år träffade jag exet dagen före. Jag hoppades att han skulle säga något, eller ge mig en liten present, för vi skulle ju inte tillbringa min födelsedag tillsammans. Men icke. Inte ett ord.
Nåja, han ringer väl, tänkte jag. Det gjorde han inte heller. Hela dagen gick. Vid elvatiden på kvällen ringde han och beklagade sig över något. Jag lyssnade, men han hörde nog att jag var irriterad. Jag är en dålig skådespelare. Till sist frågade han hur min dag varit.
-Jodå, jag har köpt lite presenter till mig själv, sa jag. Antagligen rätt spydigt, jag minns inte. Jag var så besviken.
-Ja, jag har ju så dåligt med pengar nu, sa han. Sen var det inte mer med det.
Det var lite spiken i kistan för min del, rent känslomässigt.
Det finns nog en risk att jag också kommer att vara mindre tolerant framöver. Man blir till slut den där sakliga oromantikern som ställer tuffa frågor direkt.
Men samtidigt vill jag inte att det ska slå över åt andra sidan heller.
Jag behöver bara se på mig själv för att veta att även om jag är vuxen så är jag ingen färdig produkt, utan är fortfarande en dynamisk person som jobbar med mina sämre sidor och vill utvecklas. Är det då så omöjligt att tro detsamma om någon annan? Jag skulle tycka att det vore jobbigt om jag blev dumpad direkt på grund av någon egenhet som han reagerar på och tar för givet att jag inte kan förbättra.
Och likadant med psykisk ohälsa. Jag har själv haft både depressioner och utmattning i bagaget, men är inget hopplöst fall för den sakens skull, utan har hanterat dessa svackor så väl jag kunnat. Och all tid kunnat ta mig ur också.
Det är svårt att veta var man ska dra gränsen. Och där tycker jag personligen att erfarenheter inte alltid är självklar hjälp i frågan, eftersom varje individ är unik. Förhoppningsvis kan man identifiera mönster hos både sig själv och andra snabbare, men alla situationer/personer/förhållanden passar inte in i mönster, och då är risken att man sitter på ett gäng fördomar istället och dömer på förhand
Jag tror att det där blev en av orsakerna till att han gjorde slut. Han tyckte att jag hade för höga krav. Till råga på allt hade det ju varit samma visa några månader tidigare, förra julen.
Han blev lite martyr och knorrade över att han tydligen inte “kunde göra något rätt” i mina ögon.
Jag orkar inte ens svara på sånt. Det är så utomordentligt fånigt.
Det där fick jag höra i tre år.
Och anledningen till att han inte hade så mycket att röra sig med? Jo, för att han satte över fantasisummor till sparkonto så fort lönen kom. Mycker mer än vad jag kunde lägga undan. Men då hade han ju inga pengar kvar på kortet, så vem tror du fick betala allt vi gjorde eller åt eller firade då??
Alltså, det är så skruvat! Jag undrar hur tusan de tänker?! Är det medveten snålhet eller total obetänksamhet?
Mitt ex kan lägga massor med pengar på sin hobby. Eller på bensin, för att köra kors och tvärs mest för skojs skull. Han har minst 5000 spänn i bränsleräkning varje månad. Men en femtiolapp för en blombukett till mig? Nä.
Men det är svårt att komma åt. Jag funderade ofta på hur jag skulle ta upp det, men jag hittade inget bra sätt. Jag försökte verkligen framföra mina åsikter rakt och utan anklagelser. Jag utgick ju från att han ville göra rätt. Men det funkade aldrig.
För mitt ex var det ren snålhet. Sjuk snålhet. Joakim von Anka. Och det var en mindre attraktiv egenskap som han faktiskt visade i början. Men då hade han fortfarande så många fantastiska egenskaper att jag ändå motvilligt accepterade det.
Men det hände att jag röt ifrån ibland, för jag tröttnade på att höra honom gnälla att han var så faaattig (han sparade flera hundra tusen om året) när jag till slut vägrade äta enkronorsfrallor till middag varje gång som han fick bestämma mat.
Och då skämdes han ändå lite och betalade ibland. Eller betalade åtminstone oftare sin del.
Men detta ,precis som så mycket vi diskuterat, hade med prioriteringar att göra.
Vi prioriterades bort. Så enkelt var det. Och det går inte att bortförklara
Så är det såklart, men det är oxå ett pris som jag, iaf. som jag känner nu, är fullt villig att betala.
Jag skulle iof gärna behålla min ursprungliga inställning, men inte ytterligare en gång till det pris som den här resan har kostat mig. Dessutom så är jag vid det här laget tämligen osäker på om min ständigt överseende inställning/läggning ens någonsin har varit till godo, för någon…
Nu är det såklart inte så att jag menar att varken jag eller någon annan skulle dumpa någon direkt för att “hen har fel färg på sockarna” (eller någon anan bagatell), eller säger något mindre genomtänkt, eller för den delen missar något avtalat… men som sagt, en gång är ingen gång medan två gånger är två gånger för mycket och därmed ett starkt observandum i alla fall för mig.
Men precis som du skriver så är ju ingen en färdig produkt även om man är vuxen, tack och lov. Men saknas tom. så pass mkt empatisk förmåga när det exv. gäller att uppmärksamma hur den andra parten reagerade och ffa. ingen direkt och tydlig vilja visar sig genom att i handling (inte bara tomma ord) kalibrera sig, då är det tack och hej som gäller. Jag tänker inte längre tro så värst mycket eller så länge, utan jag förväntar mig hädanefter tämligen direkt visad förståelse och vilja/förmåga till tillmötesgående. DET kan omöjligt vara för mycket begärt, i synnerhet inte initialt där varje normal människa gör sitt bästa. Kommer det ingenting ens då, så är det högst osannolikt att det kommer att ske någon metamorfos om jag bara fortsätter att tro, hoppas och slå knut på mig själv.
Händer sådant repetitivt så är det ju antingen en fråga om en kognitiv nedsättning i någon form, eller ett bristande engagemang. Jag finner egentligen inga ursäkter för sådant längre, då det för alla normala människor (som klarar att inneha ett arbete bla.) alldeles uppenbart går att minnas mycket annat även om det inte är superintressant för individen själv… bara för att man måste om inte konsekvenserna ska bli för kostsamma. Så förmodligen så var inte konsekvenserna tillräckligt kännbara… svider de ordentligt så kommer outcome förmodligen att visa sig mycket fortare.
Fast egentligen så säger ju sådant mer om personens egna tillkortakommanden ur ett relationshänseende, än som bedömning av ev funktionsnedsättning. För oavsett vad det beror på så är det inte vad man vill ha… och det konstaterandet räcker ju egentligen. Orsaken kan man ju bara lämna därhän.
) förefaller ha mäktat med så som hans relationer avlöser varandra 
