Att leva ett liv i ensamhet

Det är lite det som är min akilleshäl, att mitt sociala nätverk har blivit väldigt svagt.

Lite av det är mitt fel, eftersom jag tidigare inte var så orolig ifall jag gled ifrån folk. Där en försvann stod tusen åter när man var ung! Speciellt när man pluggade, för då var det nya vänner och nya bekanta varje dag. Klasser och kurser och föreläsningar och pubkvällar med nytt folk jämnt och så gott som alla var öppna och trevliga. Vi hade superkul och kände fler personer än vad jag rimligen kunde hålla kontakten med.
Och sen så hade jag mitt supergäng från gymnasiet där vi alltid hållit ihop i vått och torrt. Jag behövde inget mer, och var kanske inte så ihärdig i att hålla kontakt med folk som jag borde. Och det har jag bittert fått ångra nu.

För när mitt supergäng ungefär samtidigt skaffade partners och barn och radhus i förorten var jag fortfarande singel med lägenhet i stan. Jag blev the odd one out, och eftersom de mest träffades för playdates med småbarn och familjemiddagar slutade de ringa mig. Vilket kanske var rätt tänkt på ett sätt, för det var inte jättekul för mig att vara med på deras träffar ändå, vilket de nog visste. Men tyvärr var inte de den typen av småbarnsföräldrar som fortfarande ibland ville ta en kväll och umgås utan barn eller barnprat.

Idag har jag bara flyktig kontakt med en av dem, och vi hörs och ses kanske två gånger per år. Utöver det har jag några andra bekanta som jag hörs med och träffas några gånger om året.

Men jag har inga längre några nära vänner. Ingen jag kan ringa och prata med och ingen jag kan spontanträffa. Ingen jag firar större högtider med, såsom nyår eller födelsedagar.

Det är så mycket svårare att skaffa nya vänner som vuxen, kan jag känna. Vid 30-40 brukar de flesta redan ha ett rätt fast umgänge. Och de flesta i den åldern är rätt familjeorienterade, vilket absolut inte är konstigt eller fel, men kan bli lite svårare att komma in i gemenskapen om man varken har partner eller barn.
Jag har försökt de senaste månaderna att gå med i lite organisationer och olika sällskap, bara för att vidga mina vyer lite. Har anmält mig till en AW i en av de sällskapen om ett par veckor, och då kanske jag ändå kan få chansen att prata lite med folk. Får hoppas bara att alla inte har med sig någon vän till dessa träffar, för då lär man bara stå som ett fån mellan massa klickar av folk som redan känner varandra.

I många år har jag ändå försökt att göra det bästa av ensamma högtider. Köpt god mat och fint vin, exempelvis. Men det ekar ändå lite tomt i längden att äta en vällagad middag helt själv och bara ha TV eller radio som sällskap.

Herregud, trodde verkligen inte att de skulle bli så för mig förr om åren! Inte på den tiden då man blev bjuden till massa fester och tillställningar och ens största problem var att veta hur man skulle prioritera. Då mitt största gnäll var att jag fick för lite egentid, för man blev så uppbokad.

Saker och ting kan svänga fort, och nu vet jag åtminstone att får jag vänner igen ska jag hålla hårt.

2 gillningar

Vet du, jag kan verkligen relatera till din situation.

Jag var också med i händelsernas centrum som ung. Precis som du säger så fanns det en aldrig sinande ström av roliga människor på den tiden. :slight_smile:

Och jag är inte heller bra på att vårda ett befintligt umgänge. Det hänger ihop med min klena självkänsla tror jag. Jag vill inte tvinga mig på, inte vara klängig, inte tjata om att ses… Det är en av huvudanledningarna till att jag började gå i terapi. Att jag är rädd att utsätta andra människor för mitt sällskap. Men jag har kvar några som inte låtit sig avspisas av mig, och via mina intressen har jag även träffat nya bekanta.

Jag tror absolut på organisationer av något slag! Föreningar och liknande. Visst kan det delvis vara så att många redan känner varandra där, men jag tycker att man efter en liten tid brukar bli mer och mer inkluderad. Ungefär som när man är nyast på jobbet och känner sig lite felplacerad första tiden.

Folk är ju ofta lite försiktiga i början. Man får liksom hänga med i utkanten innan man kommit in. Sen är det nog en åldersfråga också. Du har förmodligen goda chanser att knyta an till de gamla vännerna igen när deras barn börjar bli stora. :hugs:

Sen en liten gissning: Jag tror att många nöjer sig med ett ganska ytligt umgänge. De är helt nöjda med att träffa kollegorna på dagen, organisera ungarnas alla fotbollsuppdrag på kvällar och helger och kanske gå på en AW eller liknande någon gång ibland.

Men du letar nog något närmare, eller hur? Någon att kunna ventilera allting med. Någon att ringa till mitt i natten om det krävs. Det kan jag också relatera till. Jag har ett stort umgänge, men saknar nog en riktigt nära vänskap. Det finns många som jag kan bjuda hem när jag har städat och fint, men inte många som jag vill släppa in när jag är oduschad och det ser ut som Jerusalems förstörelse i lägenheten.

Jag klurar ibland på om andra människor inte har samma behov av en vått-och-torrt-vänskap. Kanske önskar jag mig för mycket? Jag vet inte.

4 gillningar

Ja, jag är nog som du och känner att “inte ska väl jag störa”? Jag vill inte heller vara klängig eller ligga på. Och jag känner mig lite dum om det mest är jag som tar kontakt. Då backar jag hellre snällt.
Och det har nog skapat många problem för mig.

Helst skulle jag vilja ha någon som är såpass nära att man kan få ventilera, vara svag, visa sämre sidor etc. Och känna att man kan vända sig till personen i tider av problem. Men även där sätter jag så ofta krokben för mig själv, för jag har så svårt att be om hjälp. Och när jag gör det gör jag det så lågmält och utan emfas att andra inte förstår att det är viktigt för mig. Har fått höra ibland att jaha, betydde det så mycket för dig? Varför sa du inte hur viktigt det var?
Men jag får ju inte vara viktig. Så jag för inte säga att någonting är viktigt, för då kan ju andra känna sig tvungna att ställa upp även om de egentligen inte vill. Så jag ber tyst och snällt och hoppas att de vill bry sig ändå. Om jag ens lyckas samla så mycket mod att jag ber alls.

Men jag skulle också vilja ha någon att göra spontansaker med. Det är så ofta som jag har sett grejer som jag känner att det där vore superkul att göra med någon, men vem ska jag ringa? Har även en bekant som är musiker och ibland får två gratisbiljetter till konserter att dela ut. Hur ofta har jag inte fått säga att jag gärna kommer, men inte har hittat någon att ta med…

Jag är ju inte socialt handikappad eller så. Brukar ha lätt för att komma överens med folk. Men att gå från att ha bekanta till vänner, det har visat sig svårt.

Hur gick det igår med musikevenemanget???

Vad fint beskrivet av tvåsamhet. Jag längtar också efter det där. Det är bara det att jag längtat efter det i flera år, alltså även i relationen. Jag sa flera gånger till honom att jag saknade honom. ”Jag är ju här?” Men varför saknade jag honom så då? Han var inte där. Och det är den tvåsamheten jag vill ha. Med julmarknad och café som du beskriver och en och annan tomte. Skratta tillsammans. Värma varandra. Vara nära.

@onedaymore och @Trassel ni pratar så fint om vänskap, de där som kan se en i alla faser utan att backa. Tryggheten och grunden när resten svajar. Jag har lyxen att ha systrar och nära vänner som står för det där. Jag kan känna igen mig i att jag ibland inte vill tjata på dem att hitta på saker. Men den känslan kommer från mig och min osäkerhet. Ur deras perspektiv är det antagligen skönt när jag styr upp. Jag tycker det är svårt att få nya vänner. Osäkerheten igen. Vad kan jag bidra med? Är jag rolig? Men i osäkerheten blir jag avståndstagande och folk känner sådant. Har ni sådana där dagar när ni känner er bäst i världen? En period i min cykel kan jag kliva i i ett rum och utstråla ”taaaadaaaaa, här är jag”. Det är en sådan härlig känsla. Hormoner i sitt esse!

Och det där med att kunna ringa en vän mitt i natten. Det skulle kunna vara en beskrivning av det här forumet. ”En vän i natten”. Här diskuteras ämnen som alla inte diskuterar med sina närmaste. Ofta är det samma personer som återkommer med kommentarer till varandra, visst? Man dras till varandra även om det är anonymiserat. Man hittar likheter, Tycker om. En form av vänskap eller hur? Den fina stämning som råder här och samhörigheten i en tuff tid binder samman folk. Det finns olika former av vänskap, jag tycker att det här kan vara en form. :heartpulse:

5 gillningar

Saken är att jag behövde egentligen inte så mycket av honom. Eller i något annat förhållande jag haft heller, för den delen. Jag behövde inte uppvaktning eller presenter eller dyra vanor eller ens att han skulle vara med mig jämnt och prioritera mig högst.

Men jag behövde att bli sedd.
Jag behövde få känna att han ville vara med mig
Jag behövde att han aktivt interagerade med mig.

Det behövde inte vara extravagant med exklusiva resor eller dyra restauranger. Några av de bästa stunderna vi haft tillsammans har varit bara hemma. Och bland de bästa dagar vi har haft ute har varit helt gratis.
Men det som var gemensamt var samhörigheten och känslan av ömsesidig kärlek. Att kunna prata och skratta och skoja tillsammans.

Det du belyser är väldigt viktigt, nämligen den ensamhet som kan finnas i en tvåsamhet. För mig blev den i längden värre. För när vi fortfarande var tillsammans var jag ensam på HANS villkor. Nu kan jag åtminstone vara ensam på MINA villkor. Och det är en otrolig skillnad!

2 gillningar

Jamen eller hur! :joy:

Jag är mitt i medelåldern, men hormonerna boostar mig påtagligt vissa dagar! Det är då som jag undantagsvis kan känna mig cool och smart och att jag duger! Jag önskar att jag hade lite mer av den varan en större del av tiden.

När du skriver detta slår det mig att vännerna kanske skulle GILLA att jag ringde och föreslog något? Varför vågar jag inte tro det? Varför utgår jag automatiskt ifrån att jag är till besvär om jag hör av mig?

Kanske för att alla jämt signalerar hur mycket de har att göra, hur stressade de är osv. Jag tar alltid sånt så bokstavligt. Men det är ju kommentarer som alla slänger ur sig hela tiden.

Instämmer i att detta forum är en sorts vänskap! Jag måste säga att det är ett av de varmare och vänligare forum jag har stött på. :heart:

3 gillningar

Ja, det skönaste med att inte längre vara tillsammans med mitt ex är att slippa all besvikelse. Alla gånger när jag fick sitta och vänta. Alla gånger när jag utgick från att han skulle höra av sig men inte gjorde det. Alla gånger när jag räknade med att han skulle vara mitt sällskap, för alla andra hade ju med sina partners, men han valde bort det.

Jag är lite mer krävande än du, dock. Jag förväntade mig att han skulle prioritera mig högst. Inte varenda gång, naturligtvis. Inte på detaljnivå. Men i det stora hela. Jag förväntade mig att han i första hand skulle ta hänsyn till mig när han planerade sina aktiviteter, ledigheter och liknande.

Jag tyckte att om vi är tillsammans så är det t ex rimligt att vi stämmer av våra semestrar med varandra i första hand och försöker justera så att vi kan få mycket tid tillsammans. Jag tyckte att man i första hand kollar nyårsafton med varandra, även om man är särbo. Jag tyckte att om det är min födelsedag så kan han välja bort kompisarna just den dagen. Om den ena av oss har en viktig familjehögtid där man vill ha med sin partner så bör det gå före vardagsbestyren där hemma.

Ungefär så. Jag är inte rigid, men jag räknade liksom med att det är sånt man gör när man har ett fast förhållande. Men för honom gick allting annat före. Han stressade visserligen som en tok för att hinna med mig också. Men han hade inte förmågan eller viljan att säga till andra människor i sitt liv att “tyvärr, jag kan inte komma då, jag ska vara med min flickvän”. Istället fick jag höra att han måste prioritera X och Y.

Jag kände till sist att jag inte var intresserad av en relation med en man som jag inte kunde räkna med. Jag fick ju ändå oftast stå ensam. Jag vet inte hur många gånger jag har svarat “Han är upptagen med annat” när folk på olika tillställningar frågade var mannen höll hus någonstans. :frowning_face:

1 gillning

Du har helt rätt.

Hit har jag kunnat vända mig med alla mina tankar och funderingar. Här har jag fått stöd och förståelse som ingen annanstans. Här har jag kunnat uttrycka allt jag inte vågat uttrycka annars.

Jag är oerhört tacksam för alla som har hjälpt mig genom det här, och alla som även har berättat sina egna historier. Det har varit guld värt! :heart:

3 gillningar

Ibland när jag är osäker och rädd frågar jag mig själv: ”vad är det värsta som kan hända?” När jag funderat ut svaret kommer följdfrågan: ”kan jag stå ut med det och överleva?” Sedan gör jag det.

Runt oss alla har vi som en trygghetsbubbla. Kliver man utanför bubblan kan vi bli osäkra och lite skraja. Men när vi sett oss omkring, inte dött och inser att jamen det går ju, då vidgas vår trygghetsbubbla och vi blir faktiskt lite coola sådär. Så @Trassel ring dina vänner! Vad är det värsta som kan hända? :wink:

2 gillningar

Det är av den anledningen som jag faktiskt kände lite lättnad mitt i alla andra känslor när jag avslutade. Lättnad för att jag slapp bli besviken mer. Och lättnad för att jag tagit tillbaka makten över min tid och mitt liv. För hur många gånger har inte jag väntar på samma sätt som du? Och planerat mitt liv och mina aktiviteter och min semester, inte sällan förgäves. Var exempelvis långledig i två månader när jag bytte jobb i somras. Tror du jag såg röken av honom? Inte särskilt mycket, det mesta av den tiden fick jag spendera helt själv.

Jag kanske borde vara mer krävande. Jag har mest tänkt att självklart behöver jag inte komma i första hand jämnt, men åtminstone ibland. Och inte bara för att han då inte råkar ha något bättre för sig. Men även det var för mycket begärt.
Men jag hade ju faktiskt mått bättre ifall jag kunde fått känna mig viktigare. Men då kommer ju ett dilemma, nämligen att jag vill att han ska vilja prioritera mig. Inte att jag måste kräva det genom bråk och tjat.

Varför måste jag alltid slåss för att slippa bli en dörrnatta för inbilska karlfanskap? Är det fel på dem eller fel på mig?!

1 gillning

Vad tror du om att fundera ett varv till på varför du egentligen inleder relationer med den sortens män som du hittills har gjort?

I en annan tråd tog du den siste i försvar, trots allt… varför gjorde du egentligen det undrar jag?

Jag skrattade faktiskt högt åt det här fenomenet nyss tillsammans med dottern - att jag är så rädd att sticka ut, att ta plats, att vilja vara märkvärdig…

När jag hängde upp julbelysningen på balkongen igår hängde jag upp den lite extravagant. Vet inte varför. Det kändes lite trist att bara dra den där slingan längs räcket, så jag tog ut svängarna lite. Nu när jag och dottern promenerade i kvarteret i vintermörkret och tittade på allas adventspynt syntes vår balkong lång väg. Vi började gapskratta! Jag kände mig plötsligt himla nöjd med att just min balkong drar blickarna till sig!

En fullständig bagatell för 99% procent av befolkningen, inser jag. De flesta oroar sig naturligtvis inte över grannarnas åsikter om julbelysningen. Men jag har ju alltid oroat mig över precis allt som andra kan tänkas reagera på. Så för mig var det en nästan ny känsla! Lite samma som att jag vågade fräsa ifrån på jobbet, utan att få ett dugg dåligt samvete efteråt. Jag känner inte riktigt igen mig.

Detta med att besvära vännerna härstammar från samma grundproblem. Jag tänker att jag måste hålla låg profil. Att jag inte får synas, höras eller förvänta mig uppmärksamhet. Sånt är liksom för andra. Inte för mig. Men detta är ju förändringarnas höst, så vem vet vad jag får för uppseendeväckande infall framöver! :scream: :grin:

3 gillningar

Exakt så! Jag tänkte på det du har skrivit tidigare, att du vill ha någon att gå på julmarknad med och såna saker. Idag gjorde jag det ensam, helt spontant, och det var toppen! Jag kände att jag valde själv. För att jag fick lust. Och jag kände mig inte ens mer ensam än tidigare, för jag fick ju göra den sortens grejer ensam ändå, även när vi var tillsammans. Frihet!

Både och! :sunglasses:
Det är klart att det är “fel” på oss som accepterar att komma i andra, tredje och femtioelfte hand alldeles för länge. Men det är faktiskt fel på dem också, som går in i en relation trots att de bara tänker göra en helt undermålig insats. De skulle knappast ta ett jobb om ambitionsnivån och engagemanget var lika lågt där, eller hur? Och i så fall skulle de få sparken direkt. Men ett förhållande? Ja, då finns det tydligen ingen lägstanivå.

2 gillningar

Jag vet inte varför. Det är tyvärr inte så de presenterar sig, utan så det blir. Fallgroparna har varit många för mig, och jag får försöka lära mig. Men jag vet inte alltid hur jag ska kunna genomskåda precis allt från första dejten, så jag går fortfarande på nitar=( och ironiskt nog verkar de inte alltid känna sig själva så bra att de medvetet döljer något heller, utan har träffat många som själva inte tycker att de har precis de felen som de senare visar sig ha

Ja, jag är arg ibland och känner ibland oerhörd bitterhet också gentemot min senaste pojkvän. Men kruxet är ju att ändå kunna vara lite rättvis, för allt är inte svart eller vitt. Han var en bra person på många sätt och var i grunden en god person. Men det var också mycket som inte var bra, och många gånger som han fick mig att må dåligt. Mao, det var åt båda hållen, och det kan vara lite svårt att ge en rättvis bild här, speciellt som jag mest skriver här när jag är arg eller ledsen.

För att kanske förtydliga lite.

Jag har på känn att jag och @Trassel hade lite liknande problem
Nämligen ex som inte var några onda psykopater, utan mer aningslösa egocentriker som inte fattade så mycket på egen hand som faktiskt krävs för att få en relation att funka och kanske heller inte nått så långt i personlig utveckling som man kunde förvänta

Jag tror uppriktigt inte att öht någon kan genomskåda allt på första dejten, för det krävs en kristallkula som minimum.

Men med det sagt så tror jag inte heller att just frånvaron av kristallkula är det grundläggande problemet i alla, eller ens de flesta, fall.

“Felet” som du och jag gör/gjort är däremot att efter tid, av olika (eller lika) anledningar, bortse från de fragment som allt eftersom sipprar fram. Tänka att det kan vara allt från en tillfällighet till en temporär svacka/kris eller what ever. Vådan att prioritera både relationen och partnern högre än sig själv kort sagt. Lägg sedan till en egen “fixar-personlighet” kombinerad med överdrivet omhändertagande, ansvarstagande och skuldsökning hos sig själv och resultatet är ett faktum. Men tyvärr inte direkt för det ser den egna personligheten till att maskera, utan tyvärr långt därefter.

De renodlade “onda psykopaterna” är nog inte så överdrivet många även om man skulle kunna tro det mtp. devalveringen av begreppet. De allra flesta gånger tror iaf jag att personerna inte kvalificerar sig för någon sådan diagnos utan är iaf. hyggligt “vanliga” själviska/självupptagna/självcentrerade personer med nedsättning i funktion/förmåga att egentligen någonsin se utanför sig själv, men i synnerhet när det börjar gå lite tyngre.

Jag tror att man måste bli långt mer uppmärksam på vilka tecken som ska både nagelfaras och genomskådas och ffa. hur de tecknen påverkar en själv. Att framgångsrikt detektera alla sådana funktionsnedsatta personer på första dejten är dömt att misslyckas. Så första dejten kan man glömma. Det är första tiden därefter som är cruisal och ffa. hur mkt känslomässigt engagemang som man själv lägger ner för tidigt och kanske av fel anledningar. För när engagemanget väl är lagt är det svårt för personer som mig, och kanske även dig, att bryta i tid.

Så att lära känna sig själv, lära känna sina triggers, lära känna sitt eget emotionella engagemangsmönster är kanske nyckeln till mer funktionella relationer. Men fram för allt, att värdera sig själv högst initialt och sluta ursäkta allt och alla hela tiden. Sluta söka förklaringar och bortförklaringar i övrig familj etc. Det är som det är i vilket fall som helst och går inte att fixas och lagas till och borde inte ens försökas. Det enda som en uttalad dysfunktionalitet i ursprungsfamiljen kan hinta om är ett liknande framtidsscenario i den egna relationen och därmed är det en enda stor varningsklocka att lyssna aktivt till. Tyvärr så brukar det där egna tycka-synd-om-filtret redan ha hunnit före (och det sitter i för evigt nästan) och så blir personen ännu mer ursäktad, när hen istället borde blivit lämnad där och då.

Så att försöka lära sig att detektera exakt alla dysfunktionaliteter vid första anblicken är inte den huvudsakliga grejen tror jag, däremot att lära känna sig själv och vad som triggar ens eget emotionella engagemang. Oavsett om det sedan är överdrivet omhändertagande, behov att vara behövd, fixar-mentalitet, ensamhetsrädsla, (tids)desperation eller what ever :bulb: :muscle: :v:

3 gillningar

Jag har visserligen hyggligt enkelt att analysera mig själv i stunden, men jag lyckas inte lägga hela pusslet. Jag tycker jag är logisk och konsekvent många gånger, men slutresultatet blir ändå något helt annat.

Och så har jag ett stort aber: Jag vet inte vad man kan begära i en relation!

Jo, vissa saker. Min grundsjälvkänsla har jag aldrig ruckat en millimeter på. Så jag har ju en förmåga att sätta gränser, att stå upp för mig själv och att hellre gå på stört än att stanna och ta skit. Jag har t ex aldrig accepterat att bli kallad fula saker eller att känna mig rädd. Har jag fått minsta vibb åt det hållet när jag börjat lära känna någon, har den gryende relationen inte ens lyft från marken.

Där har jag tillräckligt både med insikt och styrka att ställa rimliga krav - eller helt enkelt gå. Där har jag noll intresse av att försöka “rädda” eller förändra någon. No way.

Men jag har inte lyckats utveckla detta till de mer subtila förväntningarna på en relation. Sånt som att få känna mig lyssnad på, att bli prioriterad och att känna att mina behov är viktiga.

Det är där jag inte vågar tro på att jag är VÄRD att bli lyssnad på. Då sopar jag det under mattan och ursäktar alltihop med att det är jag som är fånig och krävande.

“Äsch, jag förstår att han inte orkar lyssna, det gör ju ingen, jag är så pladdrig”.
“Vad spelar en födelsedag för roll, jag är inte fem år längre”.
“Strunt samma att han inte ville följa med på dopet/bröllopet/begravningen, jag är vuxen och kan gå ensam”.

Men inuti mig gör det ju ont. Även om jag är vuxen.

Det är alltså enkelt för mig att vakta de konkreta, svartvita gränserna. Ingen ska kalla mig något fult. Ingen ska hota mig. Då j-vlar. Men att veta vad som är rimligt att kräva på andra områden? Jättesvårt! Jag kanske bara är barnslig och hollywoodifierat romantisk? Kanske har jag alldeles för högt ställda krav när jag vill ha någon som sätter mig främst och som tycker det är självklart att lyssna på mig? Den känslan slår alltid igenom hos mig.

1 gillning

Enkelt och kortfattat (nåja, blev inte så kort när allt kom omkring :see_no_evil: ) svar.

Om ovanstående är vad du behöver i en relation för att bli lycklig med personen och få relationen att kännas tillfredsställande för dig så är det ju just DET som du noga ska checka av att du får. Både initialt (iof osäkrare för vem gör inte det i början) men även kontinuerligt och fortlöpande… och såklart själv ger, sagt bara för ordningens skull.

Om du inte klarar av att värna dina egna behov behov så är det först och främst och snudd på enbart dig själv som du behöver arbeta med. Att som autonom vuxenperson lägga ner möda på att arbeta på att förändra en annan vuxenperson för att få hen att förstå ngt som hen av olika anledningar inte klarar av, dvs. så grundläggande relationsparametrar (oxå för ordningens skull, finns barn med i bilden så blir ju såklart en partner med automatik sekundär till barnens behov men det tror jag att alla fattar) är ju helt bakvänt.

Fattar inte personen det själv och den som lägger krutet på att lära en annan vuxenperson basala saker inte heller förstår det bakvända i den dynamiken så är det ju två dysfunktionaliteter som möts och där båda passar den andra som hand i handske.

Mitt bekymmer är ju inte att jag tror att jag kan förändra någon - det gav jag nog upp redan i 20-årsåldern - utan att jag har svårt att avgöra vad som är dessa grundläggande relationsparametrar.

Å ena sidan är det enkelt att konstatera att det här behöver jag. Där har jag ganska bra självkännedom. Till exempel att jag vill bli lyssnad på, och att jag inte kommer i femte hand. Å andra sidan är det svårt för mig att veta dels hur snart jag kan börja förvänta mig vissa saker i en relation, dels hur mycket jag kan förvänta mig.

En person som jag nyss har börjat träffa kan ju rimligtvis inte sätta mig främst. Men sedan? Det är ju en sån där smygande parameter som tydligen är en riskfaktor för mig. Det verkar inte bättre än att jag hädanefter aktivt måste leta bevis på att en tänkbar partner prioriterar mig. Uppenbarligen funkar det inte automatiskt, i takt med att man blir mer och mer seriösa med förhållandet. Så som jag själv gör. För mig är det självklart att flytta upp min partner allt högre på viktigt-listan.

Och var går gränsen mellan att uttrycka sina behov, och att undervisa en partner i grundläggande relationskunskap? Jag menar, ingen är ju tankeläsare. Men samtidigt anser jag ju att man inte ska behöva berätta för en vuxen människa att någon form av uppmärksamhet på födelsedagen är kutym.

Eller är hemligheten helt enkelt att hitta någon som redan funkar precis likadant som man själv gör? Det må låta som otroligt infantila frågor - men jag har misslyckats så många gånger med sånt som bara tycks flyta på för alla andra. Jag begriper inte om jag gör usla val i början, om jag värderar fel saker i förhållandet eller om jag skickar ut konstiga signaler som gör att jag blir ignorerad och överkörd. Eller alltihop samtidigt.

Sorry för trådkapning, @onedaymore ! :grimacing:

3 gillningar