Ja, det är klart, man måste ju vara rätt säker på att man tar sig upp från sorgeträsket också. Det funkar ju inte om man bara sjunker djupare och djupare.
Men hur länge handlar det om? Att det inte räcker med ett par timmar för att återhämta sig är ju förståeligt. Du kanske kan stanna hemma och bryta ihop några dagar, och sen komma igen med ny styrka? Eller blir det början på en ohanterlig nedåtspiral?
Nu vill jag inte vara pessimist, men detta att stuva undan en massa känslor för att man är rädd för vart det ska barka hän, det brukar inte funka i längden. Har man otur landar det i långtidssjukskrivning och annat trist.
Önskar jag hade något bra och konkret råd. Men jag känner spontant att du biter ihop omänskligt hårt.
Jag körde bejaka-känslor-och-sörj-taktiken i mitt första uppbrott. Minns inte exakt hur länge jag fastnade, men minns att jag fick omlägga min semester för att jag inte fungerade på jobbet. EllerJag fungerade alls. Bara grät. Dygnet runt. Ända tills jag fick tid på vårdcentralen och grät lite till framför en doktor. Sedan jag gick därifrån med antidepressiva och då stängdes så småningom tårflödet. Problemet för mig var att allting genom livet kommer tillbaka när jag gläntar på sorg-dörren, och då blir det för mycket för mig att bära.
Just nu fokuserar jag mer på att hitta vägen framåt och försöka röra mig, ett steg i taget. Det är inte optimalt att inte våga sörja helt, men är rädd för att jag aldrig kommer framåt annars. Utan återigen får ett psykbryt och måste knappra piller för att överleva.
Lite doomed if you do and doomed if you don’t. Men försöker att göra det som hjälper mig framåt mest. Men jag vet att du ändå har rätt, det är inte alltid bra att stänga in för mycket
Oj vad det är lätt att känna igen sig i det ni skriver. Det här ni skriver om en hatstund och fuck you fick mig faktiskt att skratta! Så himla rimligt att hata lite en stund per dag efter allt man varit med om… Jag har på riktigt funderat på att köpa ett set med pilar och göra egna måltavlor, kanske vore något för dig onedaymore? Om du är rädd att drunkna i sorgen så kanske du iaf kan få leva ut ilskan som säkert finns under ytan nånstans…
Jo tack, dåligt. Själv då, hur har du det ikväll? Mitt ex har varit med sin nya i helgen och jag mår inte bra av det precis… konstigt att något kan äta sig under skinnet på en på det här viset. Vet du, när jag läste ditt första inlägg i den här tråden, då tänkte jag att du är nog en stark person, som ställer sig upp igen och igen fastän det är jobbigt. Jag förstår att du har mycket jobbigt i bagaget, men jag tror att du är en sådan som förmår att se nya chanser gång på gång.
Nej, en sådan situation som du beskriver kräver betydligt mer än ett “fuck you”. Kanske mer än en måltavla också. Måste vara bland det mest plågsamma man kan gå igenom =(
Tack för dina fina ord, jag blev väldigt rörd av det Det är en evig kamp att försöka se framåt och tro på nya chanser, och det är en kamp jag delar med många här. Och en kamp som hade varit oändligt mycket svårare utan ert stöd!
Jag vaknade väl okej, men när jag passerade NK och såg deras julskyltning sved det till. Inte för att julskyltningen i sig var så mycket att bli exalterad över, men det väckte ett minne om hur vi en kall decemberdag mitt i julstöket gick förbi NK och spontant gick in. Väl där köpte han en liten sak till mig som jag tyckte så mycket om.
Det var bara en sån fin dag och vi hade så roligt tillsammans. Jag var lycklig.
Ibland kan så små saker sätta igång minnen och saknad. För visst saknar jag honom till och från. Men samtidigt - om han stod utanför min dörr igen och bad om ett försök till, hur skulle det bli då? Skulle jag verkligen kunna öppna mitt hjärta igen?
Nej, jag har ändå kommit så pass långt att jag inte skulle kunna gå tillbaka. Men tyvärr inte så pass långt ännu att smärtan och saknaden är borta.
Antar att man får spara de fina minnen man har och vara glad för dom. Kommer nya fina minnen garanterat. Bra att du vet vad du vill och inte vill ha av en relation! Känns som att du kommit långt.
Man kanske har kommit längre än vad man tror. Man kanske tar de där små, små stegen varje dag utan att man tänker på det.
Jag tänker ju bara på återfallen. Och dömer mig själv då. Jag ser bara mina misstag och mina svaga stunder. Men det kanske är okej ändå.
Idag grät jag exempelvis. Tyvärr fick jag besinna mig rätt snabbt, eftersom jag skulle till jobbet. Men jag kanske få sluta se tårarna som ett tecken på att jag backar i utvecklingen och istället erkänna dem som en del i arbetet framåt.
Jag grät ändå av “rätt” anledningar. Dvs, jag grät inte för att jag saknade honom, utan för att jag var ledsen och arg när jag mindes alla orättvisor i förhållandet och alla gånger som han varit elak mot mig.
Tänker som så att alla känslor ska ut på något sätt och jag tror att man bearbetar saker bättre om man tillåter sig att känna efter. Kan precis som dig börja gråta men egentligen inte över honom utan den jag trodde att han var och den familj som blev förstörd. Idag kommer bli en bra dag det vet jag
Ja, när jag känner saknad och längtan är det just längtan efter en fin och stabil partner som jag har. Och det var inte mitt ex längre. Det är den enkla sanningen. Alltså kan jag per definition inte längta tillbaka ttill vårt förhållande
Och för mig är längtan också abstrakt. Längta efter honom? Det han representerade? Det jag drömde om, men som aldrig var han?
Jag vet bara att när jag går genom ett juldekorerat stockholm där vi har så många minnen och smultronställen värker det verkligen i mig!
Och känner mig ofattbart ensam.
Vill bara dela det med någon. Vill bara återigen någon gång få gå på julmarknad med någon och göra några dumma men gulliga inköp och sedan sätta sig på ett café och prata. För att avsluta kvällen hemma med soffmys. Jag vill bara återigen få känna den nästan barnsliga glädjen i att en vanlig dag känna kärlek och gemenskap.
Det här är för mig den värsta tiden på året att vara ensam.
Igår slog mig ensamheten som en knytnäve i magen. Jag tror att det blir extra starkt denna tid på året. Tycker ju mycket om julen och älskar att ha någon att gå på julmarknad med i stan eller kura ihop under en filt med tända ljus.
Och sen kommer nyår, som var vår speciella dag. Den enda dag på året vi såg till att alltid vara tillsammans, kosta vad det kosta ville. Då vi skålade, sa att vi älskade varandra, tackade för det år som varit och lovade ett nytt år tillsammans. Då vi förnyade löften om en framtid tillsammans.
Och lite efter det kommer födelsedagen. Och det är nästan värst av allt. Har spenderat alldeles för många födelsedagar ensam när familjen inte velat eller kunnat ses. Han brukade åtminstone dyka upp ifall ingen annan kunde. Inte direkt med en massa paket eller firande eller något speciellt. Hade han jobbat tidigare på dagen var han till och med ofta inte ens särskilt mentalt närvarande.
Men jag slapp sitta helt själv.
Och nu kan jag se fram emot många födelsedagar och en hel del nyår där jag sitter ensam.
Usch vilka jobbiga tankar. Det är inte enbart en rolig period vi närmar oss nu i slutet av året, vi som hamnat utanför den idylliska parlyckan…
Försök planera in de där dagarna med nån kompis eller dig själv! Gå på julmarknader, fira nyår, fira din födelsedag! Gör idel roliga saker! Allt som du vill göra!
Det tänker jag göra. Jag har suttit tillräckligt många gånger på nyårsafton och väntat på honom, utan att ens vara säker på att han kommer. Jag har blivit ignorerad en gång för mycket på min födelsedag. Jag har varit ensam vid åtskilliga tillfällen fast det var meningen att han skulle finnas där.
Hädanefter tänker jag planera högtiderna på mitt vis och veta att jag slipper bli besviken. Det känns riktigt skönt!
Det förutsätter dock att man har andra att fira med ifall man vill. På så vis är jag lyckligt lottad. Jag kan välja om jag vill vara ensam i lugn och ro eller omgiven av släkt och vänner, beroende på vad jag känner för.
Jag hoppas du kan göra det bästa av situationen! Att du har några som sluter upp kring dig.
