Det är självklart att vi alla vill få uppleva en fin kärleksrelation där vi fullt ut duger för den andra personen. Det är inget man behöver skämmas för att längta efter. Man kan ge sig själv mycket kärlek, och terapi kan hjälpa mycket, inte minst för att bearbeta tidigare olyckliga år och kanske ge en ny vinkel på sig själv och på livet. Men det är ju inte samma sak som att känna sig älskad av en annan person på djupet. Båda behövs!
Jag är äldre än du och har gått på flera smällar, och jag är helt övertygad om att du kommer att träffa någon igen. Se det som att du nu förbereder dig för en sådan relation genom att ta hand om dig, läka, sörja och utvecklas. Ju mer du gör det jobbet, ju större chans att du träffar någon som älskar just dig, för då kommer du att visa mer av vem du egentligen är.
Har tappat räkningen på alla gånger jag drömt att vi har varit tillsammans igen och haft det bättre än någonsin. Och jag har mått så bra!
Och så vaknar man till ensamheten där hans plats i sängen är tom och kall. Klump i magen och tårar som bränner.
Hur länge ska jag behöva återuppleva smärtan i en separation varje morgon?
Åh jag känner igen mig så väl i det du skrivit @onedaymore för en blixt sekund när man vaknar så känns det så bra av känslan av att man är tillsammans igen… Men så fort så inser man att det bara var en dröm… Att man istället nu lever i en mardröm…
På nätterna brukar jag krama eller lägga hans kudde nära mig så jag känner att det inte är helt tomt brevid mig… En morgon så trodde jag däremot att han låg där men så insåg man att det bara var kudden…
Tror jag kommer köpa en sån där stor kudde (gravid kudde?) som jag ska kura mig ihop vid. Även om det inte är han i sängen med mig så känns sängen inte lika tom längre då. Sen kanske mina katter kommer att tycka om det ️
Jag tycker att nu för tiden kan jag ha dåliga dagar, men oftast bara en åt gången. Då kommer hela sorgen och besvikelsen tillbaka med nästan full kraft. Och övertygelsen om att man kommer leva i ensamhet och misär för alltid. Det känns som att man inte har kommit ett steg längre.
Men det brukar kännas bättre nästa dag. Det brukar inte hålla i sig.
Vi måste nog hacka i oss de där jobbiga dagarna när allt bara är skit och gör ont och skrämmer en.
Jag vet inte… der har.verkligen varit en svacka. Kanske pendeln som svänger tillbaka nu.
För jag har jobbat så hårt på att vara stark. Inte gräva ner mig som sist. Eftersom min väg till jobbet går utanför hans hus har jag varje dag tvingats möta alla minnen och alla speciella ställen som var våra.
Jag har sett det lite som tuff kbt, ett sätt att möta det svåra och tills det inte längre gör ont, men jag undrar om det inte slår tillbaka till slut ändå.
Styrkan lämnar. På nätterna drömmer jag fortfarande. Jag sörjer och ibland längtar jag tillbaka - kosta vad det kosta vill.
Jag biter ihop och har målet i sikte, nämligen att leva ett bra liv på egen hand utan att se tillbaka. Men insidan är ibland väldigt svag, och minnen och ensamhet kan skölja över mig när jag inte orkar värja mig.
Måtte det finnas ett bättre liv för mig framöver. Jag vill inte alltid leva ett liv där jag måste vara stark. Vilken ynnest att ibland få vara svag! Och att få vara det i trygghet och inte i smärta
Åh. Låter så tungt. Hoppas det vänder snart. Men vi är många som bär på liknande känslor. Och vi kommer att komma ut på andra sidan. Själv är jag nog fortfarande ganska mycket i chockstadiet, så det är väldigt svajigt. Tar en dag i taget och hoppas det börjar lätta snart. Jag saknar mest den där självklara tryggheten som mitt ex var för mig. Mitt ankare i livet.
Det är faktiskt en ynnest att få vara svag. Man kanske inte tänker på det. Men att jämnt känna att man måste vara stark sliter på en.
Ja, i drömmarna kommer allting ikapp. I mitt vakna liv försöker jag kontrollera hur jag ska tänka och hur jag mår. Inte älta, inte gräva ner sig etc. Håll huvudet högt, se framåt och rid ut i stormen.
Men i drömmarna finns relationen alltid kvar. Oftast drömmer jag att vi är tillsammans och allting är bra. Och sen vaknar man till en sorgligare verklighet.
Det är en tröst att veta att jag inte är ensam i det. Och det har lärt mig mycket att se hur andra hanterar situationen.
Just tryggheten och att ha ett sammanhang är mycket det jag saknar också. Jag kände mig vilsen och ensam, även fast jag var rätt ensam i relationen också.
Hur mår du annars? Hur länge sedan var det du blev singel?
@onedaymore Ja det här forumet är så fint! Så mycket igenkänning, pepp och tröst.
Ja, ensamheten är verkligen tärande. Fast samma sak för mig… När jag saknar honom som mest försöker jag påminna mig om den han var på slutet. Fast det gör ju lika ont ändå.
Han ”gjorde slut” för ett par månader sen för att få tänka. Nu har det gått 3 veckor sedan han sa att han vill separera och jag tvingades ge upp allt hopp.
Mår jättedåligt. Försöker hitta en identitet utan honom och fokusera på mig själv. Men så svårt att orientera mig när livet som jag hade nu har raserats.
Vissa saker måste man ju vara stark i. Man måste knata iväg till jobbet och man måste ta hand om sina ungar och inte förfalla fullständigt. Ibland krävs det en nästan övermänsklig styrka för att hålla miniminivån på de områden där man inte kan unna sig att vara svag. Den här hösten ville jag bara gråta när jag var tvungen att få på vinterdäcken. Jag har aldrig haft problem att ordna det själv tidigare. I år tyckte jag att det var oöverstigligt och sköt upp det i det längsta och ville bara smita från det.
Men i övrigt måste man kanske inte vara så stark? Säger jag, som inte bara vill vara stark, utan även duktig, effektiv och beundransvärd. Men om “svag” för dig betyder att gräva ner sig, så kan du kanske unna dig det? Frossa lite i självömkan ett tag?
Eller svär ve och förbannelse över ödet att du måste åka förbi hans hus. Du kanske kan strunta i att se den positiva KBT-effekten i det. Passa på att hata lite varje morgon istället. En liten ilsken hatstund före jobbet. Eller om du är en sån som vill gå med högt huvud och inte snacka skit om exet (som jag) så kan du bryta mot det och kläcka ur dig några elaka omogna kommentarer vid väl valt tillfälle, till någon som kan lyssna.
Nej, jag vet inte. Jag har ungefär samma bekymmer. Och ibland har jag känt att jag har mått lite bättre när jag har struntat i att vara duktig inför mig själv. Jag har unnat mig att vara lite taskig, lite bitter och lite hånfullt nedlåtande. För mig är det att vara svag. Jag har kämpat för att inte bli sån, men det har varit skönt att få vara det ändå.
Jag noterar att jag inte har drömt om exet en enda gång. Mina drömmar tycks undvika ämnet.
Hehe. Jag gjorde faktiskt något liknande i veckan. Jobbade kväll och trodde att det var rätt folktomt när jag gick förbi på vägen hem. Sa ett “fuck you”. Men troligen lite högre än jag trott, för märkte försent att det gick en tjej kanske tio meter framför som vände på huvudet. Skämdes som en hund, så lär inte våga göra om det=)
Men jag är också rädd för att sörja för mycket. För att släppa den spärren, liksom. Många klarar av att sörja ett par timmar, känna sig lite lättare därefter och sedan ta tag i resten av dagen. Men jag funkar tyvärr inte så.
Vet sedan tidigare att om jag tillåter mig själv att öppna den dammporten är det som att glida nerför en brant slänt. Jag får inte stopp. Glider ända ner i dyn och tar mig inte upp igen. Så bäst för mig att hålla mig borta från kanten helt.
Men måendet slår bakut ändå, och gnager inom mig. Fast jag vägrar låta tårar komma eller känslorna ta över. Fast jag längtar efter det.
Väldigt bra skrivet! Precis så för mig mes. Jag får påminna mig om att den man jag älskat och tänkt mitt liv tillsammans med var borta långt innan förhållandet tog slut. Sörjer honom som om han är död. Den man jag var med sista tiden kunde jag inte älska eller leva med, för han mådde jag inte bra av. Ändå stannade jag alltför länge, för jag trodde att den fina sidan av honom skulle komma tillbaka. Förgäves.
Ändå var det skrämmande att göra slut. Hade också svårt att orientera mig. Och framförallt skrämde ensamheten mig.
Nu har det gått ca sex veckor. Ibland känns det som om jag kommit en bit på väg, ibland som om jag är tillbaka på ruta ett.
Kram till dig, vi får hjälpa varandra här på forumet
för en blixt sekund när man vaknar så känns det så bra av känslan av att man är tillsammans igen… Men så fort så inser man att det bara var en dröm… Att man istället nu lever i en mardröm…
️
