Du kommer att komma dit! 
”Din tid kommer” - Håkan Hellström
Ta hand om dig.
Kram
2 gillningar
Det svåraste för mig är tron på Framtiden. Det saknar jag. Jag har trott och drömt i princip hela livet att det kommer att lösa sig och bli bättre sen, men hur jag än kämpat är jag alltid tillbaka på ruta ett igen. Tider av lycka har varit få och långt emellan. Och jag har börjat svagt att inse att detta kanske är så det kommer att förbli. Att för vissa kanske det helt enkelt inte blir bättre. Livet slutar ju inte lyckligt för alla.
Jag är exempelvis rädd för att aldrig mer få höra “jag älskar dig” från någon.
Vi säger aldrig sånt i vår familj, och min förra pojkvän sa aldrig sånt heller. Den man jag nu förlorat är den enda som har låtit mig få höra de orden. I ungefär två år, åtminstone. Men det är mina två år på 36 år.
Jag saknar det verkligen.
3 gillningar
Vet hur det känns. Har också haft ett liv kantat med motgångar och verkligen tänkt positivt och tagit mig igenom denna gång känns det lite som att jag gett upp. Orkar faktiskt inte kämpa mer. Just nu lever jag i stunden och tar dag för dag och timme för timme. Det finns faktiskt rätt många fina stunder också 
har alltid fått höra att jag är älskad som barn och även från min ex man förutom de sista åren d å det kändes som att det var något han slängde ur sig för att det förväntades.
1 gillning
Kanske är det så man borde resonera istället?
För mig har idealet och drömmen alltid varit en liv som i grund och botten är bra, även om jag räknar med (och ser nödvändigheten i) inslag av sorg och motgångar.
Men kanske borde jag tänka om. Kanske borde jag se ett liv som i grund och botten är ledsamt och kämpigt som rätt okej, och istället glädjas av de avbrott av glädje som kan ske som fullt tillräckligt?
Jag vet inte… Men alla människor tror ju att just deras liv ska sluta lyckligt. Kanske lurar man sig själv på det sättet, och glömmer därför att se solen den få gånger den tittar fram bland de mörka molnen.
Jag fick två år som mestadels bestod av kärlek från min dåvarande pojkvän. Jag var alltid djupt tacksam för det, även om andra aspekter av mitt liv (dåligt och destruktivt jobb och ekonomi) var uselt då. Idag har jag nytt jobb och bra ekonomi, men i gengäld blev jag av med kärlek.
1 gillning
Jag ritade en livslinje på en femgradig skala för en tid sedan. Som en kurva med toppar och dalar.
Från födelsen till idag, från vänster till höger. De perioder när jag mådde toppen löpte linjen uppe på nivå 5. Under tyngre perioder ritade jag den nere på 1 eller 2.
Och voilà - en berg- och dalbana! Men det slog mig att de svåraste perioderna faktiskt har passerat någorlunda fort. Som längst ett år kanske. Medan flera av de bra perioderna har varit i flera år på raken. Det var rätt intressant att se en helhetsbild. Testa!
2 gillningar
jag tycker att du inte skall resonera så, drömmar är inte fel, drömmar om kärlek och att bli älskad är bra!
jag tänker att det är skit och förbannad lögn att du tänker att du skall acceptera att livet är skit med inslag av sol. nej, det finns mer för dig, det måste vi alla tro inkl du.
Det var faktiskt en bra idé. Det kanske gör det lite lättare att förstå sin process. Jag ska göra en när jag är hemma från resan imorgon och har papper och penna så att jag får det konkret =)
Det där var ord och inga visor, och det var kanske vad jag behövde 
Du har rätt i att jag faktiskt inte ska sluta kämpa. Jag var en bra flickvän, det var jag faktiskt. Kanske någon gång att jag träffar en man som kan uppskatta det
2 gillningar
Det är så svårt att gå igenom allting själv. Det här forumet är enda stället där jag kan skriva av mig.
För ikväll är ingen bra kväll. Jag tycker att jag håller ihop det hjälpligt de flesta av dygnets timmar, men ikväll hatar jag allt.
Hatar mitt ex
Hatar mina bekanta
Hatar min familj
Hatar dem alla för att ingen finns för mig. Den här tuffa perioden har jag fått gå igenom helt själv. De jag känner har vetat om att jag mått dåligt, för det har jag varit öppen med, men inte en enda av dem har en enda gång hört av sig och frågat hur jag mår. Inte en enda av dem har velat ställa upp när jag verkligen bad om hjälp. Inte en enda av dem har initierat något för att hjälpa mig komma ut ur huset. Tvärtom. Saker jag har försökt att styra upp eller planera har jag nu fått två återbud på. Inga vettiga orsaker, bara att de inte kände för det eller att något roligare dök upp.
Att gå igenom separationer är tufft. Att göra det helt ensam är tuffare.
7 gillningar
En rättelse. Min mamma har faktiskt frågat mig ett par gånger hur jag mår. Men där tar det stopp.
Det var tråkigt att höra.
Det är väldigt ensamt ibland.
Iaf bra att du hittade hit och kan skriva av dig.
Det blir bättre!
Styrkekramar
1 gillning
Du är underbar, ett så fint stöd i tuffa stunder!
1 gillning
Ja det är tufft även om.man har stöttning och att vara själv det är ju såklart ännu värre. Tur att forumet finns, har du ngn samtalskontakt att prata med? Känner själv att även om jag har vänner omkring mig och familj så har alla fullt upp, visst är det några som hör av sig men det är mest jag som får höra av mig. Kollegorna på jobbet är dom som får höra mest ,har du någon på jobbet att öppna dig för? Ibland kan det vara människor man inte haft så mycket kontakt med som blir dom som lyssnar bäst. Har två kollegor som vart med om liknande och jag har mest stöd av dessa två faktiskt.
3 gillningar
Åh vad jobbigt. Ofta är människor så rädda att störa och att vara ivägen, så de vågar inte blanda sig i. Vi har ju en sorts kultur av att man kanske vill vara ifred med sin sorg. “Inte ska väl jag komma här och snoka när hon har det så jobbigt!” kan säkert många tänka.
Men man kan ju tycka att släkten och de närmaste vännerna ska känna en bättre än så. Men som @Ledsen84 skriver så är det ibland helt andra människor som blir det bästa stödet i kris. Ibland är familjen för nära på något sätt.
Själv tycker jag att jag har fått bra stöd, förutom att det är rätt genomskinligt i min släkt att de går och småhoppas på en återförening. 
3 gillningar
Tur att jag har det här forumet. Utan ert stöd hade allt varit nattsvart. Att ni vill lyssna och stötta betyder precis allt
3 gillningar
jag håller med @Trassel denna kulturen vi lever vill inte att man skall störa någon i sorg, och det är faktiskt helt fel. meeen vänner och familj borde ha bättre vett än så, jag förstår dig.
jag har fått så mkt mer hjälp här än jag trodde var möjligt. fortsätt här tillsammans med oss!
2 gillningar
Fast vi människor är ju olika. Jag vill vara ifred med min sorg och skulle bli väldigt irriterad om någon kollega skulle komma med privata frågor angående skilsmässan. På jobbet vill jag fokusera på arbetet och kunderna.
Är inte heller överdrivet intresserad av att vända ut och in på mitt privatliv inför vänner heller. För mig är privat just privat och inget jag har någon lust att diskutera.
Skilsmässan och sorgen över den har jag hanterat genom samtal med familjeterapeut och även KBT-terapi. Makens personlighetsförändring var svår för mig att acceptera och jag behövde hjälp med att hantera all min ilska över skilsmässan och det förstörda familjeliv han orsakade.
Men privata frågor uppskattas inte, då tycker jag att folk snokar och då blir jag irriterad.
Så fungerar jag.
1 gillning
Ikväll sviker mig modet.
Modet, som jag kämpar så hårt för att hålla. @Trassel gav ett klokt råd att svart på vitt gå igenom hur jag har mått under Mitt liv på en femgradig skala.
Resultatet blev att av mina 36 år har jag varit lycklig i 16 år (då räknar jag nivå tre och uppåt) och olycklig i tjugo år (nivå 1 & 2).
Jag är fast besluten att inte få fler dåliga år. Att inte behöva må dåligt i ännu större utsträckning. Ensamheten och sorgen efter upobrottet ska inte få vinna. Intw heller ska han få fortsätta att fila ned min självkänsla.
Jag kämpar med näbbar och klor för att hålla mod och humör uppe och fortsätta se framåt.
Men ikväll är en svacka. Ikväll har jag inte ork att vinna den kampen.
Det gör så ont i hjärtat
Ååhh vad tufft det låter! 
Vad jobbigt med så många olyckliga år!
Men man måste ju få ha tillfälliga svackor! Jag tror de behövs! Ingen orkar vara stark hela tiden. Vi är inte skapta så. Jag har också en jäkla uppförsbacke just nu, efter en helt okej höst. Vet inte riktigt varför, men det lär gå över i vilket fall.
Sen kommer man igen med förnyad styrka.
Det ironiska är att egentligen är jag en rätt glad happy-go-lucky-typ.
Jag är således inte en av dem som har en kemisk obalans i hjärnan som leder till mer eller mindre kroniska depressioner, utan jag kan ganska enkelt se konkreta anledningar till varje olycklig stund genom livet. Och utan sådana anledningar är jag en glad, stark och energisk person.
Jag tror att jag kan bli rätt glad som singel igen. Visserligen har jag tröttnat på ensamhet och kärlekslöshet, och jag har kommit förbi den där lyriskt lyckliga, fria singelåren som jag hade när jag var ung och obunden och älskade det mer än något annat.
Men jag tror att jag åtminstone kan tycka att ett liv som singel fortfarande kan vara meningsfullt och ha många fina och bra stunder. Speciellt om jag lyckas hitta några nära vänner och ett sammanhang att ingå i framöver.
Men för att nå dit måste man nog komma till den där berömda disengagement-fasen, där minnen inte längre håller en fast. Där det fortfarande inte kan hugga till så där smärtsamt när man går förbi ett ställe eller känner en doft eller plötsligt får upp något minne. Där jag inte längre funderar så mycket eller känner ett behov av att i tankarna gå igenom allting jag skulle ha velat säga till exet.
Men frågan är om jag någonsin helt kan komma över känslan av att inte duga för en kärleksrelation, om jag faktiskt inte träffar någon som bevisar mig fel. Jag gissar att var och varannan person blir lite provocerad av det, för man måste ju egentligen vara sig själv nog och via terapi hantera alla dessa känslor. MEN ändå - jag tror inte att jag kommer att känna helt och hållet tillfredsställelse i mitt liv om jag inte någon gång under mina levnadsår får känna mig älskad och värderad för den jag är.
1 gillning