Att leva ett liv i ensamhet

Självförtroende kommer och går precis som med känslorna för honom.
Känner också igen det där med att inte bli sedd utan att bli tagen för givet.

Att vara logisk är väldigt svårt.
Lätt att säga till andra, men när känslor är inblandade själv, är det sååå svårt.
Försök att göra roliga saker, stora som små.
Saker att se fram emot.
Tänk på hans negativa sidor som att tex säga att du håller handväskan fel. Låter väldigt konstigt.
Du får be honom att hålla handväskan i nästa relation så att ngn stackars tjej slipper höra det.

Snart ny vecka.
Önskar dig (och alla som läser) en bra start på den.

Styrkekramar :purple_heart:

Jag är nog i precis den fasen du beskriver. Och jag vet att det är fel att tänka så, men nu undrar jag om jag någonsin kan duga för någon annan igen.
När jag var i relation kunde jag inte bry mig mindre om vad andra män tyckte, men nu när självförtroendet är lågt längtar en del av mig efter känslan att duga igen.

Men jag är ju äldre nu. Börjar se mina första gråa hårstrån i tinningarna. Känner mig redo för graven typ, fast jag fortfarande alltid får visa leg på systemet.

Och blir samtidigt förbannad på mig själv för att en annan persons agerande har sådan makt över mitt mående och syn på mig själv.

1 gillning

Tack, det där fick mig att äntligen skratta:slight_smile:

Och kramar tillbaka för allt ditt stöd och alla dina kloka ord :heart:

1 gillning

@onedaymore Har tänkt på det du skrev, att det skulle vara lättare för att den man en gång var tillsammans med redan var borta vid uppbrottet. Jag har lämnat pga personlighetsförändring beroende på psykisk ohälsa. Så den jag gifte mig med var en helt annan person än den jag skilde mig ifrån.

För mig har det dock varit allt annat än lätt. Sorgen över mannen, relationen och familjen är betungande. Jag har / har haft relativt tuffa stressproblem med bland annat hjärtrusningar.

Jag har även svårt att engagera mig i min nya, en snäll och vänlig man jag träffade för dryga halvåret sen. Så fort det är något med exet så är det som om den nya upphört existera. Allt som liksom får “plats” i huvudet är exet och oro över hans hälsa.

Samtidigt går livet vidare. Med barn, nya huset, nya rutiner. Och ibland känns det bra att träffa nya.

Många gånger har jag tänkt att det varit lättare om han dött från mig. Nu försvann han som person men finns kvar ändå som människa, fast en annan människa. Det är en jättemärklig sorg, väldigt närvarande.

Jag har haft svårt att acceptera. Men timmar, timmar, timmar i terapi har ändå hjälpt till stor del.

2 gillningar

Jag är glad om jag kan hjälpa dig på vägen. :purple_heart:

Att skratta är balsam för själen. :sweat_smile:

1 gillning

Det är nog lite individuellt, och jag förstår att det kanske inte känns likadant för dig. Men för mig innebar det att jag egentligen påbörjat sorgeprocessen tidigare, eftersom jag fortfarande i förhållandet sörjde den man jag älskat men som sedan bara bitvis fanns kvar.
Och att jag känt mig mer trygg i mitt beslut att göra slut, eftersom det inte var den älskade mannen jag lämnade, utan någon annan.
Men sorgen är vansinnig ändå, smärtan och ensamheten total.

Jag tror att jag förstår lite hur du menar, för det låter väldigt likt min situation i mitt förra förhållande. Även där berodde våra problem på psykisk ohälsa. På något sätt gjorde det hela processen mycket jobbigare, eftersom det kändes som om jag svek honom om jag lämnade. Oron var stark, och jag förnekade mig själv för att allt jag tänkte på var hans mående.

Men där var skillnaden att jag kunde “förklara” förändringen i just hans svårigheter och depressioner. Jag förstod inte från början att han till viss del (rätt stor del) använde det som ursäkter för hänsynslöst och egocentriskt beteende. Säger dock inte att det var likadant med ditt ex.
Medan i andra fallet fanns inga andra synbara anledningar än just en negativ personlighetsutveckling, och därför var jag inte lika hoppfull om att förändringen inte skulle vara permanent.

Vet inte om jag lyckades förklara så bra vad jag menade, men det var intressant det du skrev och en viktig aspekt

2 gillningar

Jodå jag förstår @onedaymore Sorgeprocessen börjar långt innan separationen, visst är det så. Människan man gifte sig med försvann och man sörjer den människan.

Jag håller med dig i allt. Utom i att det skulle vara lättare att gå vidare. Jag har en ny, men när exet är risig så klarar jag knappt av att träffa min nya. Jag är väldigt emotionellt fast på ett sätt som jag inte upplever att andra skilda är. Det är en blandning av oro och sorg, mixat med kärleken till den han en gång var.

Det är svårt att förklara. I mina tidigare relationer har jag kommit vidare efter ett par år men det här är annorlunda (över fyra år sedan nu).

Det är också stigmatiserat att lämna någon som inte är 100% frisk. Men allt har en gräns, och för mig gick den vid aggressivitet och våld.

1 gillning

Visst är det både svårare och mer stigmatiserande att lämna någon som lider av ohälsa, men det låter ändå som om du har försökt att hjälpa honom på alla sätt du kan väldigt länge.

Känner du att det är svårt att släppa för att du känner någon form av “ansvar” över honom? Dvs. att någon måste se till så att han fortfarande lever och kan ha det bra, och att den lotten har fallit på dig?

Låter ju väldigt synd om din nya partner ska behöva stå tillbaka för exet, men förstår att det måste vara en svår situation.

känner igen mig i beskrivningen av dig själv. Men det är kanske därför man blir så himla sårig när det tar slut?
Jag har stort behov av emotionell trygghet och pålitlighet och så, för jag hat också omedvetet lite en borg omkring mig. Ett inåtsug som tyvärr gör mig till en lite undvikande person , svårt lita på att nån gillar en osv. undviker saker pga vill inte uppleva avvisande eller svek

Därför var det en sån lättnad o glädje när hon och jag träffades . Det var som om allt öppnades upp för vi passade så bra ihop , för hon gillade dom små sakerna i livet, som jag gillade , man kändes helt avkopplade och självklara ihop , jag tvivlade aldrig nånsin på henne , hon gav inte dubbla budskap eller verkade ha behov av ”spel” eller att man skulle vara nån annan än man är, och hon var typ min bästa vän.Hon var som jag på många vis!. Faktum är att jag inte behövde så många andra människor när vi väl hade vårt hem . Det var roligt även att göra saker ensam bara för att hon fanns. Det gav mig syre liksom, genom att finnas i mitt liv .

Jag vet att man ska vara ”trygg i sig själv” O ”man måste älska sig själv innan man…” osv men det är ju lätt att säga. Man ska inte hänga upp sitt liv på nån annan… ja kom igen, hur många nu medelålders personer med familj o stuga o allt hade inte gått under om de slitits loss från allt de håller kärt !? Det är inte bara en person, det är miljöer och framtid och bilden av ålderdomen och ens egen bild av allt möjligt som måste startas om från början

Och jag vet inte. Det kanske blir svårare om man har det där inåtsuget i sig själv . Jag själv sökte terapeut när jag hade akut stressreaktion efter separationen men fick ingen. Vem vet, jag kanske har nån sorts mild autism eller nåt - för folk verkar inte förstå hur djupt det sitter , de verkar tycka att en relation är nåt som ligger som grädden på moset o som inte borde påverka en djupt.
Men det beror väl på. Har man många vänner och starka nätverk kanske det är lättare. Men om man passar ihop med få människor och mister en sådsn ovanlig människa som man håller av och som är udda nog att fungera med en . Ja gud det är tungt .

Hoppas det blir bättre för dig så småningom o att du inte fastnar som jag iaf. Lycka till!

5 gillningar

Ja, de av oss som har haft en borg kring vårt hjärta och vårt innersta tror jag blir såriga väldigt länge efter en relation. Sår på ett ärrat område läker sämre.

Det känns som om allting rivs upp på nytt vid varje separation för mig. Barndomens dyrköpta läxa att aldrig lita på någon människa och aldrig komma någon nära blir aktuellt igen. Varje svek jag har utstått som vuxen skriker barnet fortfarande i mig.

Jag tror att alla hänger upp sig på andra i viss mån. Troligen i rätt stor mån. Vi är ju i grunden flockdjur och gjorda för att bygga olika former av relationer. Självklart blir det traumatiskt ifall man förlorar någon som står en riktigt nära.
Men jag läste nu när jag googlade runt en massa på råd kring separationer att personer som har varit otrygga/ensamma som barn tenderar att bli mer pessimistiska vid uppbrott. De har svårare att släppta taget och hitta tillbaka till sig själva. En separation är svår för alla, men de som har haft en grundtrygghet som ung tenderar att bli bättre på att se framåt och lita på att det kommer att ordna sig till slut.

Men tack för ditt stöd och dina fina ord. Får hoppas att det löser sig för både dig och mig och alla i vår situation. I natt har det varit tårar för mig, men jag kämpar hårt för att försöka gå vidare.

3 gillningar

Fortsätt att kämpa.
Det blir bättre!

Hade en ganska djup dipp häromdagen, men det går över och det blir lättare/mindre jobbigt med tiden att ta sig ur och vidare.

Styrkekramar till er!

1 gillning

Tack fina!

Hur länge sen var din separation?
Är ledsen för ditt dipp, det är hårt att det svarta hålet ska fortsätta att gripa efter en. Ändå verkar du hantera detta såär fantastiskt bra!

Kramar tillbaka

1 gillning

Hon tog initiativet i slutet på november förra året.
Vi Meddelande barnen i mellandagarna och jag flyttade ut i slutet på januari. Var en tuff vår, men jag kom till insikten i april-maj att det hjälper inte att jag gräver mig allt djupare ner. Bara jag själv kan och ska påverka/förändra min situation.
Sedan träffade jag en tjej i slutet på sommaren som fick mig att vakna upp ordentligt. Tyvärr så var det för bra för att vara sant så det tog slut innan det riktigt hann börja.
Men man lever bara en gång!

3 gillningar

Ja, man lever bara en gång och du verkar hantera upp- och nedgångar på ett väldigt bra sätt. Så håller alla tummar för att det löser sig för dig.

Och du har rätt i att man får klamra sig fast och försöka tro på framtiden. Eller åtminstone lura sig själv att man gör det.

För mig är livet bara något som ska levas med en dåres envishet. Ungefär som när man borrar ned huvudet och går igenom en snöstorm. För att man måste ta sig vidare. Kan inte stanna och frysa fast. Men jag skulle ljuga som jag sa att jag känner särskilt stor glädje i det, eller någon vidare förhoppning att man kommer fram till något fint.
Men det är ju min önskan, och hoppet är det sista som överger människan. För jag har haft fina stunder i livet, och vet därför att när smärtan inte bor i mig har jag förmåga att vara lycklig och tacksam som få. Har jag turen att träffa en fin och snäll man någon gång ska jag göra mitt bästa för att skapa ett så bra förhållande som möjligt. Resten är inte upp till mig, och där kan jag bara hoppas att kommande partner vill ta sin del av ansvaret.

1 gillning

All respekt till alla människor här som har gått igenom separationers alla kval. Var stolta över er styrka och beslutsamhet.
Kärlek till alla som har gått igenom de besvikelser och svek som ofta är förknippade med uppbrott, och som har lyckats omdefiniera era liv och hittat nya vägar i livet.

Och framförallt stor beundran till er som till och med lyckas vara optimistiska för framtiden.

Jag försöker lära från er, och har fått mycket styrka från era erfarenheter.

6 gillningar

Tack, man kan inte mer än att göra sitt bästa för stunden.
Du verkar tackla livet bra själv.
Carpe Diem!
Captis Vita!

Att kämpa sig igenom ett uppbrott är som att gå en lång och tung utbildning i livskunskap. Med åtskilliga praktiska övningar längs vägen.

Jag vill se det som att vi lär oss massor, även om det inte var ett frivilligt val. :+1:

6 gillningar

Jag hoppas att jag kan se det så en vacker dag =)

Att jag kan se detta som ytterligare en skärseld som hjälper mig att bli en bättre människa. Men det är en process dit, för just nu är jag en sämre människa med misstro och ilska på människor och livet.

Men jag vill inte ge upp än

Tack för ditt stöd :heart:

1 gillning

En vacker dag hoppas jag att mitt bästa kan vara gott nog.

Kram på dig!

1 gillning

Tidig morgon, vaknade för ett par timmar sen och mådde fruktansvärt. Önskar att jag någon gång framöver kan börja ett inlägg på annat sätt.
Men tårarna rann och sorgen blev mig övermäktig ett tag. Kan inte somna om, fast jag är ledig och till och med åkt bort på semester.

Men den vanliga glädjen och förväntan som jag nästan alltid får när jag reser är borta. Jag tvingar mig lite till det här för att bryta mönster och tänka på något annat. Fake it until you make it, typ…

Men det är en kamp, det också. Att orka uppbåda energi till att leva och ta sig igenom aktiviteter. Jag mår ju skitdåligt, det finns inget annat ord för det.

Sörjer dels förhållandet och dels att jag återigen kastats ner i den förhatliga ensamheten. Att jag visst aldrig lyckas ta mig upp ur det träsket. Varje gång man försöker blir man tillbakakastad igen. Obönhörligt.

Kan aldrig låta bli att älta varför jag är så lätt att lämna och tydligen så svår att älska. Varför jag aldrig duger. Varför folk tröttnar på mig. Ingen person jag dejtat har haft något ont att säga om mig. Men ändå blir resultatet alltid detsamma i slutändan.

Önskar att jag kunde känma tro. Tro på framtiden och livet. Tro att det kan finnas något gott framöver. Tro att kampen framåt inte är förgäves. Att livet så småningom kan vara värt att leva.

Samtidigt är jag rädd för att jag börjar bli allt för förstörd. Att jag inte kommer att kunna dölja hur trasig jag är, och att jag därför i nya förhållanden inte kommer att kunna fungera optimalt. Att jag kommer att vara alltför labil, eftersom små saker kommer att trigga starka ångestreaktioner.
Tyvärr vet jag också sedan tidigare att terapi inte kommer att hjälpa mot det, eftersom jag har provat förut. Terapi kan vara skönt för att prata av sig och diskutera olika aspekter, men det kan inte återställa mitt förtroende för människor och rädsla att bli lämnad. Det kan bara andra människor göra. Och där ligger en stor sårbarhet.

En ny lång dag väntar. Jag ska göra mitt bästa för att fylla den och kanske till och med känna glädje. Men i ärlighetens namn är jag rädd för dagen. Jag är rädd för alla timmar, för jag vet att det kommer att vara timmar där smärtan aldrig helt lämnar mig.

Måtte jag hitta styrka att leva ännu en dag

4 gillningar