Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva ett liv i ensamhet

Precis, och jag har nog börjat begripa varför det är så oundvikligt.

Jag tror att det hänger ihop med det som jag skrivit lite om tidigare, nämligen det där om ledarskap/icke ledarskap och stark/mindre stark.

Jag har nämligen börjat inse paradoxen att de som behöver hjälp sällan får hjälp aldrig. Medan de som behöver stöd och hjälp oftare nästan alltid kan lita på sin omgivning.

Kruxet ligger lite i att jag normalt sett är en stark och självständig person. Inte sällan utan problem stark för två. Och därför ter det sig naturligt att jag ofta stöttar och hjälper andra istället. Det blir lite av en vanesak.
Och föga förvånande är det alltså den synen folk omkring mig har på mig. Och mina svaga stunder är de inte vana att se eller ens titta efter. De passar obemärkt, och vilket leder till att jag känner mig ensam. Och om jag till slut säger det rakt ut på enklast möjliga svenska kommer nästa problem, nämligen att de inte vet hur de ska reagera. De blir osäkra. Antingen drar de sig tillbaka, eller drar till med några halvhjärtade klyschor som aldrig hjälpt någon, allra minst mig. Vilket skapar besvikelse från min sida och ny osäkerhet från deras sida.

Det som objektivt borde vara en självklar rättvisa, nämligen att om jag hjälper dig tio gånger är det inte för mycket begärt att du hjälper mig en gång, rimmar nog illa med hur rollfördelningar normalt sett ser ut i praktiken och de inbördes relationer som därmed uppstår.
Med resultat att jag ofta känner mig ensam och sviken i tuffa stunder.

Och inte minst som resultat att alla mina nära relationer, även till vänner, nästan alltid blir ojämna.

Med mitt ex blev det kanske ännu tydligare, eftersom vi hade en ytterligare aspekt mellan oss som jag inte riktigt tänkte på då.
Jag sökte själv ingen ledare, och jag förstod inte att mitt ex sökte en ledare. Och jag förstod därför inte heller att vår relation på många sätt gjorde honom mer osäker och vilsen när jag inte alltid tog den rollen för honom. Tvärtom, jag trodde ju att jag genom att komma med stöd och bekräftelse kunde få honom säkrare! Så långt ifrån vad han egentligen sökte…
För honom blev osäkerheten dubbel när jag sviktade och plötsligt vände mig till honom för stöd.

Så, eftersom jag inte gärna kan göra mig mindre självständig eller stark än vad egentligen är lär jag nog komma i denna situation gång efter annan.
Den absolut enda möjlighet jag ser är att hitta någon som är min like på dessa plan. Någon som är jämnstark och jämställd, utan att söka leda själv eller förlita sig på mig som ledare. Någon som inte ser mig som deras klippa, och därför inte heller bli nervösa ifall klippan skakar lite ibland.
Men att hitta detta är lättare sagt om gjort. Många, många personer står under en och många står över en.
Men ytterst få är på samma nivå. Det är som att leta efter ett guldkorn på en sandstrand, och rent realistiskt hänger jag inte upp mig på den sannolikheten heller.
utan nöjer sig med någon annan som kanske har andra bra egenskaper istället

För mig innebär det alltså att jag troligen alltid kommer att hamna i ojämna relationer. Det som är bra är att jag har tillräckligt i mig för att klara det, om det inte går för långt.
Det som är dåligt är att många av dessa relationer blir lite av en snöboll i rullning, precis som en båt som börjar ta in vatten. Först är det ingen fara om det blir lite slagsida. Men ofta eskalerar det sakta men säkert, och slagsidan blir större och större tills båten kapsejsar.

Däri ligger alltså min utmaning.

Och det kräver att jag måste tänka i lite nya banor, istället för bara bli ledsen och besviken i min känsla av svek och ensamhet.

Så det är ungefär i dessa nya banor som jag nu måste ägna min tankeverksamhet åt :thinking:

1 gillning

Precis så.

Många har försökt lära mig att det som intresserar mig är oviktigt och ointressant. Det har jag kunnat förhålla mig till någorlunda, eftersom intressen trots allt varierar. Jag kan ju inte kräva att andra ska tycka att mina specialintressen är lika fängslande som jag tycker.

Men de där nålsticken om att jag försöker briljera eller spela smart… De är så fruktansvärt kränkande. De angriper ju hela min personlighet. Då är det inte mitt specialintresse som är för smalt och kufiskt, utan då är hela jag fel. Man kan inte svara på dem heller. Kanske ett Skalman-svar kunde funka?
“Du tror att du är så jäkla smart!”
“Jag tror inte, jag vet.”

Det ska jag testa någon gång. Men hittills har jag inte varit tillräckligt kaxig. Mitt enda alternativ för att duga har varit att visa upp en fejkad fasad.

Och ofta går jag ju med den känslan än idag. Att ingen man kan gilla mig för den jag är. Att mitt rätta jag inte förtjänar en bra partner. Att jag inte ska inbilla mig att min nördiga hjärna är värd något.

Jag tror det är därför jag känner en sån frihetskänsla just nu, för att jag har bestämt att jag hundra gånger hellre lever ensam än att försöka duga inför någon annan. Det jag ville tro var normala anpassningar i en relation var ju i själva verket ett kroniskt förnekande av mig själv och mina behov.

Nu kan jag vara hur jäkla smartass jag vill. De som inte gillar det kan umgås med någon annan. Som tur är råder det ingen generell brist på människor som vill ha seriösa och betydelsefulla samtal. Men när man är ständigt upptagen med att hålla sig själv tillbaka hittar man dem inte riktigt i sin omgivning.

2 gillningar

Jag instämmer helt med @onedaymore, här är alla inkluderade! Sen är vi kanske vissa som tar mer plats (kan inte fatta att min egen tråd är över tusen inlägg!) men jag har ju lovat mig själv att sluta be om ursäkt för det. :grin:

1 gillning

Ja, kanske är vi sådana av naturen, och så har vi dessutom lärt oss att vara på ett visst sätt. Och som de duktiga flickor vi är så gör vi som vi har lärt oss. Jag tror vi måste lära om på somliga områden.

1 gillning

Ja, ni är verkligen inte exkluderande! Jag blir bara lite tagen av era kloka resonemang. Jag har ETT förhållande bakom mig. Träffade min (snart) exmake när jag var 19, blev ihop när jag var 21, han begärde skilsmässa i somras, när jag var nästan 45. Det är väl klart att jag är tacksam över att faktiskt inte kunna se ett mönster i ”alla mina tidigare relationer”, på sätt och vis. Men jag är också någon slags novis. så mycket av det ni alla tre beskriver känner jag igen mig i, att nöja sig med mindre, att det finns ett avstånd i relationen, med mera… Att vara stark och upppfattas som ledare, men ändå inte kräva mer för egen del.

Det som ni resonerar kring, vrider och vänder på, har fått mig att inse att en annan slags relation är möjlig. För mig! Och att 45-årsåldern är perfekt! Träffar jag någon nu, så är det inte tal om att driva ngt familjeprojekt! Antingen funkar det, eller så avslutar man! Det är en sån befrielse, en sån lättnad! Snart ex-maken har två barn sedan tidigare, då bara 4 och 6 år gamla, som bott med honom och därmed mig hela tiden, utom två turbulenta år för det ena barnet, och enstaka lovveckor. Så jag blev bonusmamma med en gång. Sedan två egna barn när bonusbarnen kom upp i tonåren. Ansvarsdelen har liksom alltid varit mycket stor i relationen.

Det är som ett slags paradigmskifte, inte bara ett nytt perspektiv, utan ett helt nytt sätt att uppfatta världen. Ja, nu låter jag väl helt ”nyfrälst” men… jag blir liksom lite tagen av vilken värld ni visar mig. Bara genom att resonera om relationer.
Och ett litet tillägg: i min egen tråd oroas jag ju mest över min lilla tonårsdotter. Nu är hon här hos mig, lugn och glad. En välbehövlig paus från konflikter.

4 gillningar

Måste ju bara påpeka igen att jag snodde nr 1000 :stuck_out_tongue_winking_eye:

Du har så rätt i det här! Precis så har jag tänkt också…vi har varken barn eller ekonomi ihop…så därför är vi tillsammans precis så länge som vi vill vara det. Nu hade jag väl inte tänkt att det skulle vara “Tack och hej, nästa tjej” (ööööh, kille) för det…men jag har ju fått brottas med annat efter mitt sista förhållande…tankar och klump i magen som jag aldrig ens kunnat fantisera skulle drabba mig.
Och jag hade ju inte heller i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli en sådan mespotta i ett förhållande som jag av olika anledningar blev här…så då kanske det finns någon slags logik i att de jobbiga tankarna har haft mig i ett alltför stadigt grepp?

I vilket fall…på god väg igenom det jobbiga…och vet så mycket mer om mig själv (förmodligen blir jag aldrig full-lärd)…och det står i neonskrift vad jag INTE vill ha.

Och om jag inte fått den jag ville ha…så är det inte för att jag inte var värd honom…utan för att jag är värd någon mycket bättre :heart:

1 gillning

Det var egentligen värt en pampig fanfar! :grin:

Som tur är har jag ju inte skrivit 1000 inlägg själv, utan alla ni andra har bidragit med klokskap som har gjort att jag är en betydligt bättre rustad person idag än för ett år sedan. :heart_eyes:

2 gillningar

För mig har jag numera märkt att mönster inte bara omfattar kärleksrelationer, utan även vänskap och andra former av relationer i stort, så jag vet faktiskt inte om det alltid är så stor skillnad som man kan tro på att ha haft ett eller flera förhållanden. Vad gäller just ex är ironin att jag egentligen valt män som åtminstone initialt verkade vara väldigt olika varandra, och ändå landade jag i samma fälla.
Och jag har börjat förstå att jag även bland vänner kan tendera att få rollen som den självständiga klippan. Och att även de därför varit blinda för att även jag kan behöva stöd och hjälp ibland. Jag har nog länge sett det som bristande omtanke hos dem och bristande värde hos mig själv.
Men det kan lika gärna vara just så att vi människor tenderar att bli bekväma i vissa roller, och därför inte blir så uppmärksamma ifall någon kliver utanför den rollen.

Och där måste även jag tänka till. För hur mycket har säkert inte jag missat, för att jag blivit bekväm i min syn på människor och därför inte varit så uppmärksam på folk omkring mig som jag kanske borde ha varit?

Och sen kanske jag har varit lite för försynt. Vissa människor KRÄVER plats, medan andra lite mer blygsamt ber om det. Vissa människor kan utan problem komma in i ett rum och häva ur sig hur man mår, med tårar och allt, och blir då så klart en given mittpunkt. Medan andra sväljer tårarna och visar mer subtilt att de egentligen mår dåligt, och hoppas att någon ska märka och bry sig.

Det är lite som @Trassel skriver, nämligen att våga säga att “ja, jag ÄR bra” och “ja, jag förtjänar plats”. Och i mitt fall även “ja, jag förtjänar också stöttning och hjälp ibland”.

Haha, det har åtminstone inte jag lyckats visa någon ännu, allra minst mig själv :smiley:

Däremot kan jag lugnt säga att singellivet har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är en skön känsla av frihet att bara kunna resa sig upp och gå från alla energivamypyrer och har levt på att suga ut min energi och glädje. Och det känns också skönt att bara kunna visa upp långfingret till alla därute som just nu väntar på en chans att få bli min nya blodsugare. Till dem kan jag lugnt säga att jag har det bättre på egen hand än med er.
Och vem vet, kanske finns det någonstans någon därute som faktiskt kan matcha mig och leva på lika villkor. Men det blir en senare fråga och inget jag bekymrar mig så mycket om nu, faktiskt.

3 gillningar

@Buttan
Underbart inlägg :smiley:

Hörde i morse på Skäringer&Mannheimer om en undersökning som visar att den allra lyckligaste subgruppen i samhället är…Kvinnor som är ogifta och inte har barn.
Möjligen att de kan påverkas negativt av samhällets norm att man ska gifta sig och skaffa barn, det kan bli ett stigma.

Jag var tvungen att leta upp det här på nätet och det kom från tidningen Femina och källan var The Guardian Health. Nu läste jag inte vidare…men som de sa i podden så beror detta på man styr över sig själv i det mesta här i livet.

(Jo, man kunde visst bli lite lycklig av att ha barn…när de flyttat hemifrån :slight_smile: )

Och det är klart att det finns någon därute som kan matcha dig och som tillför ditt liv det där lilla extra som förgyller…precis som du kommer att förgylla hans dag. Men det är så skönt att läsa att det inte är något du vill jaga efter eller ens behöver för att känna att du mår bra och att du är himla härlig precis som du är <3

@Buttan
Det där var ett oslagbart pepp :muscle:
Ett underbart härligt inlägg att läsa, för det visar något jag ändå känt men som ändå nästan är lite tabu, nämligen att man kan vara lycklig på egen hand och skapa en mening utifrån sitt eget liv.

Vore kul att lyssna på det avsnittet. Minns du vad det hette?

Och jag är så tacksam för ditt och andra fantastiska personer stöd längs med vägen.

För jag har ändå kommit så långt i bearbetningen att jag ärligt kan säga att det liv jag lever ändå är bra, trots allt. Det kanske inte verkar så mycket värt i omgivningens ögon (åtminstone inte om man tittar alltför mycket på allt det man “ska” ha i livet) men jag är själv i chock över hur mycket energi, styrka och inre glädje jag har, nu när jag kan behålla allt detta för mig själv. Istället för att som tidigare portionera ut det till alla andra (som ändå inte uppskattade det)

2 gillningar

Skulle tro att det är nr 151 som heter Singelkvinnor :slight_smile:

Jag vill ju verkligen komma bort från tvåsamhets-normen…och har kanske blivit alltför uppmärksam på den sedan mitt uppbrott i julas. Kanske t o m så att jag ser den där den inte finns. Jag skulle lätt kunna gå främst i demonstrationståget :slight_smile:
Pratade med en väninna till mig om det och hon känner inte alls att samhället eller människor i gemen tycker att det är konstigt om man är nöjd som singel. Eller att omgivningen förväntar sig att man ska vara i ett förhållande för att räknas som lyckad.
Hon är själv i ett förhållande…kanske det avgör lite också hur hon tänker? Eller så är hon bara en ruggigt klok kvinna? Hon är ju min väninna, så det skulle ju kunna vara så :smiling_face_with_three_hearts:

Så klokt och så sant…tänk all den omtanke och energi vi lagt på människor som inte uppskattade det. Och vi fortsatte. Och fortsatte…för snart, snart, snart så förändras han.
Yeah, right!

Hon är säkert en mycket klok kvinna, och låter som en av dessa som inte dömer andra i första hand genom att fråga sig varför de gör si eller så.

Men även med det sagt tror jag att det är svårt att se den norm man själv tillhör. Det tror jag är ganska allmängiltigt och inkluderar mig själv i många andra sammanhang.

Men jag brukar ändå tänka på normer i termer på vilka typer av frågor en får och vad som skulle hända om man bollade tillbaka frågorna.

Jag har exempelvis flera gånger fått frågor:

  • dejtar du just nu?
  • nej
  • när kommer du att vara redo att dejta igen?
  • jag vill inte dejta
  • nähä, varför då? (Och här kommer ibland frågor eller antagande om att det skulle finnas några specifika orsaker till detta)

Dessa frågor är ju inte på något sätt illa menade, och jag tar inte illa upp.
Men jag tror att få personer skulle komma på idén att ställa samma frågor till någon i en tvåsamhet.

  • är du i ett förhållande just nu?
  • ja
  • Hur länge då? När har du tänkt att göra slut?
  • jag vill vara kvar i förhållandet
  • varför då? Har du kanske svårt för att vara ensam? Hur mår du i övrigt? Du vet, det finns bra självhjälpsböcker och annan hjälp att få i din situation.

Jag tror att om vi lyssnar på hur folk pratar och frågar kring relationer känns det ändå rätt tydligt vad som är en situation som ska fixas och ordnas upp, och vad som är en redan fixad och bra situation.

Ofta märker jag till exempel att människor gärna vill hjälpa och uppmuntra mig att bryta singellivet. Jag har fått höra att “alla män är inte skit”, “om du bara tänker så här istället…” eller rent ut sagt " med den inställningen kommer du aldrig att…"

Jag tror som sagt att välmening ofta ligger till grund. Men också att normbrytande tenderar att göra en del människor osäkra. Speciellt som jag även bryter mot normen på andra sätt, såsom barnfrågan och en del icke-mainstream-intressen etc.

Lite som ett prydligt och välordnat vardagsrum där jag är den där tavlan som envisas med att hänga påfallande snett.
Jag passar inte in i ordning och reda-facket alltid, och det kan vara olika svårt för människor att hantera.

Sen ska det sägas att det finns oerhört många coola och kloka människor där ute som antingen helt enkelt inte bryr sig eller också stöttar förbehållslöst. :heart:

3 gillningar

Jag finns ju på forat, på grund av en gammal relation, samtidigt som jag är i en relation.
Eftersom rubriken är ett liv i ensamhet så kan man se lite olika angreppsvinklar.

Min omgivning blev alla jätteglada när jag hade ”hittat” någon ny att tycka om.
Då fick jag lite ”ryggatillbaka vibbar” Vad menar ni?

Visst jag har varit lite nere, men vadå, har ni varit oroliga för att jag inte klarar mig själv, inte ska träffa någon, att jag ska bli ensam? Leva ett liv i ensamhet, ett straff i det moderna Sverige?

Där jag absolut tror att jag definieras som en tvåsam CIS-person av min omgivning.

Ja, I min omgivning är alla par, klart att de och även jag ”känner” att normen är parrelationen.
Visst hamnade jag i en relation. Som jag skrivit i min tråd om att jag vill skynda långsamt i.

Det vill jag ännu, omän den är året gammal nu.

Men jag kan ändå inte undslippa mig en liten känsla av att jag nog aldrig trivts så bra med mig själv som när jag var ensam och hade lagt skilsmässan bakom mig??

Den känslan är inte stark, kom igår tror jag, men ibland tänker jag att: Ja, det här är rakt inte vad jag vill men vad jag bör och förväntas göra.
Och den känslan tar energi, sannolikt av båda.
Jag är nog inte enormt bra på att anpassa mig?

Och den svårigheten måste min partner anpassa sig till. Sen är väl spiralen igång?

Vi är alla vuxna så något jämkande runt barnen nu i ”mogen” ålder behöver vi inte göra, men det finns ofta små saker som vi vill och är vana att göra på olika sätt.

Och tiden, egentiden den försvinner mer och mer för varje dag som går?
Vi prioriterar olika, kan prioritera olika. Ska man anpassa sig eller hålla på sin linje?

Min fundering i tråden, helst med tanke på sista tidens vridning, är om jag hjälper er att utmana normen eller om jag tvärtom fyller relationsnormen för karlslokar som ni vill undvika? :wink:

1 gillning

Vilken underbar tanke - att börja fråga folk hur länge de har tänkt stanna i sin relation! :smiley: Inte bara från ingenstans naturligtvis, men om de börjar fråga mig när jag ska börja dejta, då kommer jag banne mig vända på steken.

Jag har helt klart en liten livskris just nu. Inte angående exet längre, utan angående vad jag vill i framtiden. Jag har ju alltid sett mig själv som en parhäst. Som någon som vill ingå i en tvåsamhet. Det har varit en självklarhet för mig.

Men på sistone har jag börjat ifrågasätta det idealet hos mig själv. Jag kanske inte alls vill det? Jag kanske har lurat mig själv? Eller utvecklats åt ett annat håll?

Andra sidan av det myntet är kanske en surt-sa-räven-undanflykt. Tänk om jag innerst inne visst vill ha en livskamrat, men jag försöker intala mig själv att jag nog inte vill det, eftersom jag inte tycks vara så framgångsrik på den punkten. Som den naturbegåvning till optimist jag är, finns det en viss risk att jag förtränger det som bekymrar mig och bara fokuserar på det positiva.

Jag vet faktiskt inte hur det ligger till. Men jag vet att det inte är någon som helst brådska att ta reda på det. Jag tänker bara se tiden an just nu, njuta av mitt liv som jag har ordnat på mitt eget sätt, ha kul med mina barn, släkt och vänner och släppa taget om allt vad relationer heter ett bra tag framöver.

Sen får jag se om det dyker upp nån insikt eller övertygelse åt något håll. Det får visa sig.

Absolut - så är det definitivt!

:slight_smile: :slight_smile: Så härligt att vända på steken! Ska ha de här frågorna i bakhuvudet att plocka fram om jag får dejting-frågorna :slight_smile: Alldeles underbara!

Klokt och sunt tänkt :heart:
Man måste ju inte alltid veta exakt var man har sig själv.
Men det är inte lätt att låta tiden och livet ha sin gång alla dagar, långt ifrån.

@skipper Det är ju härligt när omgivningen blir glada när man hittat en ny kärlek. Men det kan ju också bli så…fel på något sätt.
När jag följde med mitt ex till hans vänner första gången och en av dem säger “Åh, vi är så glada att han äntligen har hittat någon”…då fick jag också ryggatillbakavibbar.
Kändes verkligen som om de tyckt synd om honom…och det kändes inget vidare för mig som ny flickvän.
Sen fanns kanske också det där “mycket lättare att umgås när alla är i par”…tillåt mig att spy.
Eller så missförstod jag det helt och det var bara ren omtanke och glädje att deras vän är lycklig.

1 gillning

Var förresten på en date igår…hade börjat prata med en man som verkade både trevlig och rolig i skrift på en dejtingsida och efter ett par telefonsamtal (och då han fortfarande höll måttet :slight_smile: ) bestämde vi oss för att träffas. Jag tog med mig en termos té och han nybakade bullar.
Och jo…trevligt och samtalet flöt på bra. Nu är jag en slow starter och har alltid varit det. Sällan jag svävar på rosa moln direkt med tindrande ögon.
Det tror jag egentligen är bra.
Och en man som tycker att jag är en härlig kvinna kan ju inte vara helt fel? :slight_smile:

Men jag insåg på vägen hem att även om summan av kardemumman var att det var trevliga timmar och goda bullar…så orkar jag inte lägga energin på att lära känna en ny människa med tanken på att gå in i ett förhållande. Har helt enkelt inte intresset.
Vill bara ha det enkelt och tryggt och smidigt.
Ringde en gammal manlig vän på vägen hem…det var som att låta fötterna glida in i ett par väl ingångna tofflor :heart:

Samtidigt nice med uppmärksamhet och uppskattning :slight_smile:

1 gillning

Jag ser egentligen ingenting konstigt i det här.
Ska jag sammanfatta mitt liv har ofta mina singelperioder varit lyckligare, eftersom jag har känt mig friare och mer balanserad. Sen ska sägas att själva uppbrottet och perioden direkt efter troligen alltid är fruktansvärt smärtsam och svår, men i den mån vi ger oss själva tiden (dvs. inte kastar oss in i dejt efter dejt för att häva ensamheten) är nog det naturliga att landa i en inre trygghet där vi kan samla energi genom att för en gångs skull BARA göra det man själv vill och behöver.

Det här tror jag är en bra reflektion.
I ett förhållande MÅSTE man anpassa sig. Annars får ens partner bära den dubbla bördan, och det kommer leda till bitterhet och svårigheter till slut - med all rätt! Och det är just det beteendet som många av oss har ondgjort sig över i våra reflektioner av tidigare förhållanden.
Och frågan är i så fall hur väl man känner sig själv och vad man väljer att prioritera.
Man kan inte både ha kakan och äta den, och går man in i ett förhållande måste man göra det rakryggat med tanken att bära sin del av både det goda och det onda. Om man inte vill göra det, ja, då får man leva ensam och ta det onda med det goda när det gäller singellivet istället.
Är man trött på att anpassa sig lever man ensam. Om man tycker att en relation är värd en viss del av anpassning och uppoffring lever man i relation.

Där jag befinner mig just nu är svaret enkelt. Jag vill ha min egentid och jag njuter av att vara fri från uppoffringar och anpassning till en lat och självcentrerad jäkel.
Därför vägrar jag dejta just nu, även om omgivningen ibland förfasar sig över det.

Troligen kommer jag om något eller några år att ompröva singellivet och känna att det kan vara värt en ny relation. Då har jag förhoppningsvis hunnit fylla på mina depåer av energi och egentid och ha råd att ge upp lite av det för någon annans skull.

Men jag hoppas att jag lärt mig att inte längre bära bördan för någon annan. För det är ingen relation värd!

Sen är det givet att man även i en relation behöver hålla en balans mellan egentid och tillsammans-tid. Jag tror inte att någon blir lycklig över att kompromissa bort sig själv och sina behov, men det bör nog finnas en grundinställning av givande och tagande för att relationen inte ska riskera att bli ojämlik.

Kul notering!
Denna tråd har gått från en desperat, isolerad känsla av ensamhet till en tryggare, lyckligare känsla av ensamhet.

2 gillningar