Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva ett liv i ensamhet

Kunde inte sagt det bättre själv. Att vara i ett förhållande är ju inte bara att vara förälskad, känna kärlek eller i värsta fall bara känna lust…det handlar om att vara nyfiken, empatiskt, samarbetsvillig osv osv osv.
Redan sisådär 9 månader innan det blev slut kände jag tydligt att jag inte mådde bra i förhållandet…för jag fick inte det som jag behövde. Ändå tragglade jag på.
Var det för att jag ville vara i ett förhållande no matter what?
Kan också vara att jag trodde att han skulle förändras tillbaka till den han var när vi träffades…men som vi redan kommit överens om här a la @trassel…“Hejdå halvfabrikat och gör-det-själv-lösningar”

Detta är direkt smärtsamt i all sin igenkänning.

Visst tvivlade även jag tidigare. Det var ju väldigt uppenbart att jag och exet var oerhört olika beträffande det intellektuella intresset, eller vad man ska kalla det. Men jag tonade ner det. Det kändes för högmodigt och snobbigt att betrakta den skillnaden som en dealbreaker, tror jag. Istället försökte jag lägga det på olikheterna-attraherar-varandra-kontot.

Och jag vågade heller inte tänka tanken att jag kanske förtjänade någon som matchade mig bättre. Någon som var på samma nivå, för att uttrycka det krasst. Det var - och är - en förbjuden tanke. En av de få tankar som jag inte har vågat ventilera med terapeuten.

Jag har inga problem att tänka att dessa mer matchande män ska gilla mig som kompis eller respektera mig som kollega. Det märker jag ju att de gör. Men någon sorts romantiskt intresse - då blir det kortslutning i min hjärna. Jag ryggar för tanken, flyr från själva idén. Hur skulle fula, tråkiga jag, det gamla mobboffret, den grå musen, få en empatisk, vuxen, självgående, emotionellt mogen och intellektuell snubbe med normala värderingar? Jag är ju inte värd det.

Vem har fått oss att tro att vi inte är värd en jämbördig partner?

Jag tänker att en vacker dag har jag kanske fått ordning på min uppfuckade hjärna och alla mina nojor, så att jag kan träffa den riktige drömprinsen. Det vore ju en bonus. Men i vilket fall ser jag till att ha mitt fabulösa liv varenda jäkla dag. Helt mansfritt om så krävs.

Jag har en bra jobbperiod nu. Jag ger järnet, och jäklar vad bra jag mår av det! Jag är som Karl-Bertil. Ett väl utfört arbete skänker en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Jag tränar, är ute i naturen, läser bra litteratur som får mig att tänka nya tankar, jag vårdar mina familje- och vänskapsrelationer och jag utmanar mig själv med upplevelser som exet definitivt skulle ha rynkat på näsan åt. Jag tänjer dessutom på mina invanda beteenden hela tiden. Komfortzonen rämnar i fogarna. Omgivningen tänker nog att jag har en 50-årskris några år i förväg. Gärna för mig. :sunglasses:

Så just nu ser jag på framtiden med nyfikenhet. Någon man ser jag inte där, och det är lika bra, för just nu skulle han bara ha skymt den fria sikten ändå.

2 gillningar

Ja, varför har vi tragglat? Jag tror inte att det i första hand är för att man absolut vill vara i ett förhållande. Åtminstone funkar inte jag så. Jag trivs på många sätt med att vara singel. Men jag har alltid känt ett motstånd med att ge upp det jag har kämpat för.

Jag är sjukt envis och ska till varje pris hitta lösningar. Det kan gälla ett matteproblem, det kan gälla mina egna destruktiva tankar och det kan gälla bekymmer i relationen. Det löser man, punkt slut. Man försöker alltid en gång till.

Och det är först under det senare året som jag har ändrat mig vad gäller relationer. Jag har börjat tycka att nej, man ska INTE kämpa för sin relation!

Man ska absolut anstränga sig, men det är en annan sak. Att anstränga sig handlar om att se den andre, att ta lagom hänsyn, att sätta sig in hans perspektiv, att göra småsaker för varandra dagligen, att ge upp vissa egna intressen för något gemensamt etc.

Men man ska inte behöva kämpa. Då är det redan något som är fruktansvärt fel. Antingen med den egna självkänslan, eller med hans engagemang.

Jag kommer aldrig mer kämpa för någons uppmärksamhet. Jag kommer inte på några villkor kämpa för att bli förstådd, respekterad eller sedd. Jag kommer absolut inte kämpa för att bli prioriterad. Jag kommer inte ens tänka tanken att kämpa för att få en basic kommunikation att fungera. Det ska fan bara fungera ändå, för att han bryr sig av sig själv.

Krävs det att jag kämpar för dessa grundläggande faktorer i en kärleksrelation, då är det buh-bye. Ha ett kul liv, darling. Utan mig.

Jag önskar att någon hade sagt det till mig för 30 år sedan, men jag missade tydligen den där kursen i livskunskap som tycks vara nödvändig för att fixa en normal relation. Men hallelujah, det är aldrig försent för nya insikter! :hugs:

4 gillningar

@Buttan

Jag kan verkligen inte svara på det. Det är en del av mig jag inte lyckats lista ut ännu.

Kanske för kämparandan
Kanske för att inte vara ensam
Kanske för att inte ha misslyckats
Kanske av ren vana
Kanske för att vi rent kemiskt var beroende, på samma sätt som man blir beroende av andra substanser
Kanske för det som @Trassel beskriver, nämligen att jag inte ville framstå som högfärdig eller krävande.
Eller för att jag inte är van vid att ha det bra, och därför nöjer mig

Det enda jag vet är att jag svek mig själv under hela den tiden. Och kanske även honom.

Däremot har jag börjat förstå en del annat. Det är lite som om de senaste veckorna har fått polletten att trilla ner och plötsligt fattar jag mer än vad jag gjort på tio år eller så.

Nu börjar jag fatta subtila mönster.

Nu börjar jag fatta dilemmat.

Nu börjat jag fatta att jag kommer att hamna i samma fälla även fortsättningsvis, för att det nästan är oundvikligt såsom jag fungerar och andra personer fungerar.

Kanske kommer jag ändå tycka att det ät värt det någon gång framöver, men då får jag först fylla på mina energidepåer på egen hand.

Och det är förbaskat skönt!

Ja, tveklöst har du rätt i det.

Och det blir man nog vackert fostrad till av hela samhällets gemensamma krafter.

Jag fick lära mig tidigt att aldrig prata om det som intresserade mig, för då blev det obekväm tystnad, himlande ögon eller rent ut sagt kommentarer såsom “Du tror att du är så jäkla smart”
Det var ju förkrossande att mötas av, så jag har hållit käft och istället lärt mig att lyssna till allt mellan himmel och jord som intresserar mainstream. Även om jag dör av tristess på insidan.

Inte konstigt då att man lär sig att intellektuella diskussioner är ett tecken på ondskan själv. Så vem vågar kräva det?

Ah, vad jag känner igen mig i detta! Jag har hanterat skillnaden mellan mig och maken genom att dels hylla att olikheter kompletterar varandra, dels att relationen inte behöver vara mitt allt. Att jag får den intellektuella utbytet via jobb och vänner, t ex. Och att jag får andra saker av kärleksrelationen. Men kanske framför allt att vi bildat familj och att det absolut inte fanns anledning att splittra familjen så länge man har det trivsamt, tryggt, bekvämt. Avsaknad av problem, så att säga.

Men nu efter 7 månader separerade, så… jisses vad skillnaderna framstår som oerhört tydliga och faktiskt ganska omfattande. nu funderar jag på att en relation kanske skulle kunna ge mer. Som du skrev @Trassel Jag kommer aldrig mer kämpa för någons uppmärksamhet. Jag kommer inte på några villkor kämpa för att bli förstådd, respekterad eller sedd. Jag kommer absolut inte kämpa för att bli prioriterad. Jag kommer inte ens tänka tanken att kämpa för att få en basic kommunikation att fungera. Det ska fan bara fungera ändå, för att han bryr sig av sig själv.

Jag har varit alldeles för envis, alltid hitta lösningar, att man når sitt mål till sist bara man är uthållig. Jag skulle inte ha varit så envis då som ung 20-åring, och bara liiite mindre stolt, lite mindre ansvarstagande, mindre lösningsfokuserad och bara sagt nej, det här tänker jag inte lösa. Jag släpper den här relationen. För alla dessa hinder som jag såg till att vi övervann. Nej, så ska det inte vara. Och att viljan måste vara lika stark hos den andre, inte bar till ord utan också till handling.

Det här är en fantastisk tråd, så fint att få hänga här med er @Buttan, @onedaymore och @Trassel lite vid sidan om.:orange_heart:

3 gillningar

Jag ska verkligen också se till att leva efter dessa fina, kloka och SJÄLVKLARA tankar! Anstränga mig…JA…kämpa…NEJ!

Befarar tyvärr också att det ändå kanske blir så som du tänker @onedaymore…att jag kan trilla dit igen…just för att det är sådan jag är. Men ju mer jag kan boosta mig själv, desto större chans och mindre risk att jag gör det.

Heja oss :slight_smile:

Inget är vid sidan om här :slightly_smiling_face:

Jag hör gärna mer om din (ex)relationer och tankar kring det. Att få lyssna, skriva och ta del av andras erfarenheter har hjälpt mig enormt!

1 gillning

Precis, och jag har nog börjat begripa varför det är så oundvikligt.

Jag tror att det hänger ihop med det som jag skrivit lite om tidigare, nämligen det där om ledarskap/icke ledarskap och stark/mindre stark.

Jag har nämligen börjat inse paradoxen att de som behöver hjälp sällan får hjälp aldrig. Medan de som behöver stöd och hjälp oftare nästan alltid kan lita på sin omgivning.

Kruxet ligger lite i att jag normalt sett är en stark och självständig person. Inte sällan utan problem stark för två. Och därför ter det sig naturligt att jag ofta stöttar och hjälper andra istället. Det blir lite av en vanesak.
Och föga förvånande är det alltså den synen folk omkring mig har på mig. Och mina svaga stunder är de inte vana att se eller ens titta efter. De passar obemärkt, och vilket leder till att jag känner mig ensam. Och om jag till slut säger det rakt ut på enklast möjliga svenska kommer nästa problem, nämligen att de inte vet hur de ska reagera. De blir osäkra. Antingen drar de sig tillbaka, eller drar till med några halvhjärtade klyschor som aldrig hjälpt någon, allra minst mig. Vilket skapar besvikelse från min sida och ny osäkerhet från deras sida.

Det som objektivt borde vara en självklar rättvisa, nämligen att om jag hjälper dig tio gånger är det inte för mycket begärt att du hjälper mig en gång, rimmar nog illa med hur rollfördelningar normalt sett ser ut i praktiken och de inbördes relationer som därmed uppstår.
Med resultat att jag ofta känner mig ensam och sviken i tuffa stunder.

Och inte minst som resultat att alla mina nära relationer, även till vänner, nästan alltid blir ojämna.

Med mitt ex blev det kanske ännu tydligare, eftersom vi hade en ytterligare aspekt mellan oss som jag inte riktigt tänkte på då.
Jag sökte själv ingen ledare, och jag förstod inte att mitt ex sökte en ledare. Och jag förstod därför inte heller att vår relation på många sätt gjorde honom mer osäker och vilsen när jag inte alltid tog den rollen för honom. Tvärtom, jag trodde ju att jag genom att komma med stöd och bekräftelse kunde få honom säkrare! Så långt ifrån vad han egentligen sökte…
För honom blev osäkerheten dubbel när jag sviktade och plötsligt vände mig till honom för stöd.

Så, eftersom jag inte gärna kan göra mig mindre självständig eller stark än vad egentligen är lär jag nog komma i denna situation gång efter annan.
Den absolut enda möjlighet jag ser är att hitta någon som är min like på dessa plan. Någon som är jämnstark och jämställd, utan att söka leda själv eller förlita sig på mig som ledare. Någon som inte ser mig som deras klippa, och därför inte heller bli nervösa ifall klippan skakar lite ibland.
Men att hitta detta är lättare sagt om gjort. Många, många personer står under en och många står över en.
Men ytterst få är på samma nivå. Det är som att leta efter ett guldkorn på en sandstrand, och rent realistiskt hänger jag inte upp mig på den sannolikheten heller.
utan nöjer sig med någon annan som kanske har andra bra egenskaper istället

För mig innebär det alltså att jag troligen alltid kommer att hamna i ojämna relationer. Det som är bra är att jag har tillräckligt i mig för att klara det, om det inte går för långt.
Det som är dåligt är att många av dessa relationer blir lite av en snöboll i rullning, precis som en båt som börjar ta in vatten. Först är det ingen fara om det blir lite slagsida. Men ofta eskalerar det sakta men säkert, och slagsidan blir större och större tills båten kapsejsar.

Däri ligger alltså min utmaning.

Och det kräver att jag måste tänka i lite nya banor, istället för bara bli ledsen och besviken i min känsla av svek och ensamhet.

Så det är ungefär i dessa nya banor som jag nu måste ägna min tankeverksamhet åt :thinking:

1 gillning

Precis så.

Många har försökt lära mig att det som intresserar mig är oviktigt och ointressant. Det har jag kunnat förhålla mig till någorlunda, eftersom intressen trots allt varierar. Jag kan ju inte kräva att andra ska tycka att mina specialintressen är lika fängslande som jag tycker.

Men de där nålsticken om att jag försöker briljera eller spela smart… De är så fruktansvärt kränkande. De angriper ju hela min personlighet. Då är det inte mitt specialintresse som är för smalt och kufiskt, utan då är hela jag fel. Man kan inte svara på dem heller. Kanske ett Skalman-svar kunde funka?
“Du tror att du är så jäkla smart!”
“Jag tror inte, jag vet.”

Det ska jag testa någon gång. Men hittills har jag inte varit tillräckligt kaxig. Mitt enda alternativ för att duga har varit att visa upp en fejkad fasad.

Och ofta går jag ju med den känslan än idag. Att ingen man kan gilla mig för den jag är. Att mitt rätta jag inte förtjänar en bra partner. Att jag inte ska inbilla mig att min nördiga hjärna är värd något.

Jag tror det är därför jag känner en sån frihetskänsla just nu, för att jag har bestämt att jag hundra gånger hellre lever ensam än att försöka duga inför någon annan. Det jag ville tro var normala anpassningar i en relation var ju i själva verket ett kroniskt förnekande av mig själv och mina behov.

Nu kan jag vara hur jäkla smartass jag vill. De som inte gillar det kan umgås med någon annan. Som tur är råder det ingen generell brist på människor som vill ha seriösa och betydelsefulla samtal. Men när man är ständigt upptagen med att hålla sig själv tillbaka hittar man dem inte riktigt i sin omgivning.

2 gillningar

Jag instämmer helt med @onedaymore, här är alla inkluderade! Sen är vi kanske vissa som tar mer plats (kan inte fatta att min egen tråd är över tusen inlägg!) men jag har ju lovat mig själv att sluta be om ursäkt för det. :grin:

1 gillning

Ja, kanske är vi sådana av naturen, och så har vi dessutom lärt oss att vara på ett visst sätt. Och som de duktiga flickor vi är så gör vi som vi har lärt oss. Jag tror vi måste lära om på somliga områden.

1 gillning

Ja, ni är verkligen inte exkluderande! Jag blir bara lite tagen av era kloka resonemang. Jag har ETT förhållande bakom mig. Träffade min (snart) exmake när jag var 19, blev ihop när jag var 21, han begärde skilsmässa i somras, när jag var nästan 45. Det är väl klart att jag är tacksam över att faktiskt inte kunna se ett mönster i ”alla mina tidigare relationer”, på sätt och vis. Men jag är också någon slags novis. så mycket av det ni alla tre beskriver känner jag igen mig i, att nöja sig med mindre, att det finns ett avstånd i relationen, med mera… Att vara stark och upppfattas som ledare, men ändå inte kräva mer för egen del.

Det som ni resonerar kring, vrider och vänder på, har fått mig att inse att en annan slags relation är möjlig. För mig! Och att 45-årsåldern är perfekt! Träffar jag någon nu, så är det inte tal om att driva ngt familjeprojekt! Antingen funkar det, eller så avslutar man! Det är en sån befrielse, en sån lättnad! Snart ex-maken har två barn sedan tidigare, då bara 4 och 6 år gamla, som bott med honom och därmed mig hela tiden, utom två turbulenta år för det ena barnet, och enstaka lovveckor. Så jag blev bonusmamma med en gång. Sedan två egna barn när bonusbarnen kom upp i tonåren. Ansvarsdelen har liksom alltid varit mycket stor i relationen.

Det är som ett slags paradigmskifte, inte bara ett nytt perspektiv, utan ett helt nytt sätt att uppfatta världen. Ja, nu låter jag väl helt ”nyfrälst” men… jag blir liksom lite tagen av vilken värld ni visar mig. Bara genom att resonera om relationer.
Och ett litet tillägg: i min egen tråd oroas jag ju mest över min lilla tonårsdotter. Nu är hon här hos mig, lugn och glad. En välbehövlig paus från konflikter.

4 gillningar

Måste ju bara påpeka igen att jag snodde nr 1000 :stuck_out_tongue_winking_eye:

Du har så rätt i det här! Precis så har jag tänkt också…vi har varken barn eller ekonomi ihop…så därför är vi tillsammans precis så länge som vi vill vara det. Nu hade jag väl inte tänkt att det skulle vara “Tack och hej, nästa tjej” (ööööh, kille) för det…men jag har ju fått brottas med annat efter mitt sista förhållande…tankar och klump i magen som jag aldrig ens kunnat fantisera skulle drabba mig.
Och jag hade ju inte heller i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli en sådan mespotta i ett förhållande som jag av olika anledningar blev här…så då kanske det finns någon slags logik i att de jobbiga tankarna har haft mig i ett alltför stadigt grepp?

I vilket fall…på god väg igenom det jobbiga…och vet så mycket mer om mig själv (förmodligen blir jag aldrig full-lärd)…och det står i neonskrift vad jag INTE vill ha.

Och om jag inte fått den jag ville ha…så är det inte för att jag inte var värd honom…utan för att jag är värd någon mycket bättre :heart:

1 gillning

Det var egentligen värt en pampig fanfar! :grin:

Som tur är har jag ju inte skrivit 1000 inlägg själv, utan alla ni andra har bidragit med klokskap som har gjort att jag är en betydligt bättre rustad person idag än för ett år sedan. :heart_eyes:

2 gillningar

För mig har jag numera märkt att mönster inte bara omfattar kärleksrelationer, utan även vänskap och andra former av relationer i stort, så jag vet faktiskt inte om det alltid är så stor skillnad som man kan tro på att ha haft ett eller flera förhållanden. Vad gäller just ex är ironin att jag egentligen valt män som åtminstone initialt verkade vara väldigt olika varandra, och ändå landade jag i samma fälla.
Och jag har börjat förstå att jag även bland vänner kan tendera att få rollen som den självständiga klippan. Och att även de därför varit blinda för att även jag kan behöva stöd och hjälp ibland. Jag har nog länge sett det som bristande omtanke hos dem och bristande värde hos mig själv.
Men det kan lika gärna vara just så att vi människor tenderar att bli bekväma i vissa roller, och därför inte blir så uppmärksamma ifall någon kliver utanför den rollen.

Och där måste även jag tänka till. För hur mycket har säkert inte jag missat, för att jag blivit bekväm i min syn på människor och därför inte varit så uppmärksam på folk omkring mig som jag kanske borde ha varit?

Och sen kanske jag har varit lite för försynt. Vissa människor KRÄVER plats, medan andra lite mer blygsamt ber om det. Vissa människor kan utan problem komma in i ett rum och häva ur sig hur man mår, med tårar och allt, och blir då så klart en given mittpunkt. Medan andra sväljer tårarna och visar mer subtilt att de egentligen mår dåligt, och hoppas att någon ska märka och bry sig.

Det är lite som @Trassel skriver, nämligen att våga säga att “ja, jag ÄR bra” och “ja, jag förtjänar plats”. Och i mitt fall även “ja, jag förtjänar också stöttning och hjälp ibland”.

Haha, det har åtminstone inte jag lyckats visa någon ännu, allra minst mig själv :smiley:

Däremot kan jag lugnt säga att singellivet har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är en skön känsla av frihet att bara kunna resa sig upp och gå från alla energivamypyrer och har levt på att suga ut min energi och glädje. Och det känns också skönt att bara kunna visa upp långfingret till alla därute som just nu väntar på en chans att få bli min nya blodsugare. Till dem kan jag lugnt säga att jag har det bättre på egen hand än med er.
Och vem vet, kanske finns det någonstans någon därute som faktiskt kan matcha mig och leva på lika villkor. Men det blir en senare fråga och inget jag bekymrar mig så mycket om nu, faktiskt.

3 gillningar

@Buttan
Underbart inlägg :smiley:

Hörde i morse på Skäringer&Mannheimer om en undersökning som visar att den allra lyckligaste subgruppen i samhället är…Kvinnor som är ogifta och inte har barn.
Möjligen att de kan påverkas negativt av samhällets norm att man ska gifta sig och skaffa barn, det kan bli ett stigma.

Jag var tvungen att leta upp det här på nätet och det kom från tidningen Femina och källan var The Guardian Health. Nu läste jag inte vidare…men som de sa i podden så beror detta på man styr över sig själv i det mesta här i livet.

(Jo, man kunde visst bli lite lycklig av att ha barn…när de flyttat hemifrån :slight_smile: )

Och det är klart att det finns någon därute som kan matcha dig och som tillför ditt liv det där lilla extra som förgyller…precis som du kommer att förgylla hans dag. Men det är så skönt att läsa att det inte är något du vill jaga efter eller ens behöver för att känna att du mår bra och att du är himla härlig precis som du är <3

@Buttan
Det där var ett oslagbart pepp :muscle:
Ett underbart härligt inlägg att läsa, för det visar något jag ändå känt men som ändå nästan är lite tabu, nämligen att man kan vara lycklig på egen hand och skapa en mening utifrån sitt eget liv.

Vore kul att lyssna på det avsnittet. Minns du vad det hette?

Och jag är så tacksam för ditt och andra fantastiska personer stöd längs med vägen.

För jag har ändå kommit så långt i bearbetningen att jag ärligt kan säga att det liv jag lever ändå är bra, trots allt. Det kanske inte verkar så mycket värt i omgivningens ögon (åtminstone inte om man tittar alltför mycket på allt det man “ska” ha i livet) men jag är själv i chock över hur mycket energi, styrka och inre glädje jag har, nu när jag kan behålla allt detta för mig själv. Istället för att som tidigare portionera ut det till alla andra (som ändå inte uppskattade det)

2 gillningar