Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva ett liv i ensamhet

Det var en bra liknelse, plattan i mattan utan att fundera. Kraschen kommer att bli massiv.

Jag hoppas att jag kan sätta mig själv lite mer i framkant o ta den plats jag förtjänar, men barnen kommer jag att skämma bort ändå så mycket jag kan.
Men i en ev ny relation ska jag vara vaksam så jag inte trillar tillbaka i gamla hjulapår.

2 gillningar

Jag kommer att tänka på en grej jag läste på Pinterest, av alla ställen.

May you attract someone who speaks your language so you don’t have to spend a lifetime translating your soul.

Ja, det vore en nåd att stilla bedja om.

2 gillningar

Tänkvärda ord!

Fantastisk citat, och så sanna ord.

Njaaaee…definitivt 50% rätt…och det var att han inte ens frågade mig.
Jag tror nog att hans svar “Tid” stämde bra…och att han uppskattade att jag såg till att ge honom det. Men det är ju också en sak att jag ger honom tid…han måste ju också ge mig det?
För det hänger väl ändå ihop…att det som är mitt språk också är det som jag tänker att den andre vill ha?
Alltså innan man har läst in sig på Kärlekens Fem Språk :grinning:

Men det värsta är ändå att han inte frågade mig. Berodde det på ren tanklöshet eller att han verkligen inte brydde sig? Eller så var han så övertygad om att vad han än gav mig, så var det just det jag ville ha?

Ibland önskar jag verkligen att jag kunde dra tillbaka klockan och så börja om från början. Ställa de där följdfrågorna som jag nu vet måste ställas eller iallafall tas med i beaktande.

  • OK, du tycker också det är viktigt med sex? Vad bra, det gör jag också. Och exakt vad tycker du är viktigt?
  • OK, du tycker också det är viktigt med kommunikation? Kanon, det gör jag också. Fast…exakt hur menar du med kommunikation?

Det här betyder ju att jag aldrig kommer att komma vidare i en relation eftersom mitt flödeschema blir oändligt :crazy_face:

Word :heart:

JA, vi är överens!

Förlåt sent svar=) men mer än någonsin kan jag skriva under på detta!

Tack alla ni därute som hjälpt mig igenom mina tuff perioder och tankar. Ni har hjälpt mig att återigen hitta min inre styrka och min jävlar annamma som gör att jag verkligen, med varje cell, känner att det är nog nu. Inga fler halvfabrikat. Inga fler mansbebisar. Inga fler kvarstenar.
Mycket hellre lyckan i ett bra singelliv än olyckan i ett destruktivt förhållande

6 gillningar

Idag borde vara en dålig dag.
Jag såg mitt ex för första gången sedan uppbrottet. Visserligen bara bakifrån, men ingen tvekan att det var honom jag såg
Visst känns det lite konstigt. Vi möttes ofta upp efter våra jobb i stan förut, men då åkte vi alltid hem tillsammans. Skulle ljuga om jag så att det inte kändes lite tomt att låsa upp nyckeln själv, men ändå klarar jag det bra. Inga tårar och ingen smärta i hjärtat . Bara lite tomhet.

Jag tänker mig ofta livet som en väg som hela tiden bränns upp bakom oss när vi tagit nästa steg framåt. Det är därför det är så svårt att vända och gå tillbaka samma väg, för den vägen finns inte mer. Det är därför den enda vägen som finns måste leda framåt. Vore det mot all förmodan fel väg jag valt måste jag ändå göra den vägen rätt, för det går inte att backa bandet och göra något ogjort.
Och det är så med mitt ex också. Att se honom väcker naturligtvis minnen från ett tidigare liv, men det livet finns inte mer. Dörren är stängd bakom oss, vägen är uppbränd.

Men jag kan ju fortfarande gå framåt. Och det tänker jag göra. Inte genom att söka efter någon ny den här gången, utan genom att bygga upp mig själv igen.

Min största dröm just nu är inte ett nytt förhållande, utan att få vara så stark, lycklig och trygg som jag en gång har varit. Som jag var innan jag började bjuda in andra till mitt liv som mest förstörde, rev ner och sög ut energi, trygghet och glädje.

6 gillningar

Jag känner igen känslan du beskriver och hos mig är det sorgsenhet över det som varit. Vackra fina minnen, små egendomliga vanor hos den andra, stunder av skratt och lycka. De finns förstås kvar och när man påminns om dem, sticker det till i hjärtat.

Att möta sitt ex är kommer alltid väcka något, åtminstone hos mig. Sedan kan jag vara mer eller mindre sårbar eller känslosam.

Stark du var och är :heart:

1 gillning

Det kan aldrig vara fel att välja en väg som går bort ifrån de där energikrävande och lustdödande relationerna. Det kan förstås finnas många tänkbara vägar, men vad som helst är bättre än det.

I dagsläget tänker jag att män tillför mest i mitt liv på vänskapsbasis. Jag har många bra män omkring mig som jag gärna umgås med. Men när det gäller romantiska relationer har det inte blivit bra. Vad det beror på har jag ännu inte räknat ut, och just nu kvittar det.

Men både mina två långvariga relationer och mina kortare dejt-förhållanden har lett till att mitt mansförakt har ökat temporärt. Det är inget jag vill. Då håller jag mig hellre till kompisrelationer som faktiskt fungerar och ger mig energi istället för att dränera mig.

3 gillningar

Ja, man vore av sten om det inte skulle väcka något. Jag har älskat, och en del av mig älskar nog fortfarande, och priset man betalar blir just detta vemod och denna svåra väg fram.

Vi måste därför vara starka. Vad har vi för val? Låt oss åtminstone vara stolta över det :grinning:

(Och tack för dina fina ord)

2 gillningar

Jag tror att både du och jag är personer som egentligen har rätt höga ideal, men av olika anledningar mest ser till att leva upp till dem själva - inte att våra partnerns också gör det.

Jag kommer troligen aldrig att träffa min drömman. Jag är alldeles för realistisk för att gå på romantiskt snack om att med rätt inställning och rätt tro finns min själsfrände där ute i kulisserna någonstans och väntar på att bli upptäckta.

Jag har istället försökt att träffa någon så bra som möjligt efter premisserna, men sanningen är att jag kände mig mer och mer tom redan innan han förändrades gentemot mot mig.
Jag var tom, för att vi rent krasst inte matchade rent intellektuellt. Våra samtal var få och intetsägande. Likaså det vi gjorde tillsammans, om jag nu mot förmodan kunde få honom att lämna soffhörnet. Att diskutera intressanta ämnen var lönlöst. Lika lönlöst som att försöka få honom att bry sig ett iota om det som hände i mitt liv, min värld eller min insida. Jag var, om sanningen ska fram, gruvligt uttråkad och många gånger rätt besviken på hans mer och mer ytliga sinne.

Jag tvivlade faktiskt tidigare än vad jag själv vill inse. Men jag tog det bästa jag kunde, eftersom jag inte tror eller förväntar mig att hitta någon som ska passa mig bättre.

Och ärligt talat är det lite av ett mönster. Jag tar det bästa som tycks erbjudas, men lämnar med besvikelse. Är det deras fel? Eller mitt?

Och jag vet ärligt talat inte hur jag ska se på framtiden.
För vad kan alternativen rimligen vara?

Kunde inte sagt det bättre själv. Att vara i ett förhållande är ju inte bara att vara förälskad, känna kärlek eller i värsta fall bara känna lust…det handlar om att vara nyfiken, empatiskt, samarbetsvillig osv osv osv.
Redan sisådär 9 månader innan det blev slut kände jag tydligt att jag inte mådde bra i förhållandet…för jag fick inte det som jag behövde. Ändå tragglade jag på.
Var det för att jag ville vara i ett förhållande no matter what?
Kan också vara att jag trodde att han skulle förändras tillbaka till den han var när vi träffades…men som vi redan kommit överens om här a la @trassel…“Hejdå halvfabrikat och gör-det-själv-lösningar”

Detta är direkt smärtsamt i all sin igenkänning.

Visst tvivlade även jag tidigare. Det var ju väldigt uppenbart att jag och exet var oerhört olika beträffande det intellektuella intresset, eller vad man ska kalla det. Men jag tonade ner det. Det kändes för högmodigt och snobbigt att betrakta den skillnaden som en dealbreaker, tror jag. Istället försökte jag lägga det på olikheterna-attraherar-varandra-kontot.

Och jag vågade heller inte tänka tanken att jag kanske förtjänade någon som matchade mig bättre. Någon som var på samma nivå, för att uttrycka det krasst. Det var - och är - en förbjuden tanke. En av de få tankar som jag inte har vågat ventilera med terapeuten.

Jag har inga problem att tänka att dessa mer matchande män ska gilla mig som kompis eller respektera mig som kollega. Det märker jag ju att de gör. Men någon sorts romantiskt intresse - då blir det kortslutning i min hjärna. Jag ryggar för tanken, flyr från själva idén. Hur skulle fula, tråkiga jag, det gamla mobboffret, den grå musen, få en empatisk, vuxen, självgående, emotionellt mogen och intellektuell snubbe med normala värderingar? Jag är ju inte värd det.

Vem har fått oss att tro att vi inte är värd en jämbördig partner?

Jag tänker att en vacker dag har jag kanske fått ordning på min uppfuckade hjärna och alla mina nojor, så att jag kan träffa den riktige drömprinsen. Det vore ju en bonus. Men i vilket fall ser jag till att ha mitt fabulösa liv varenda jäkla dag. Helt mansfritt om så krävs.

Jag har en bra jobbperiod nu. Jag ger järnet, och jäklar vad bra jag mår av det! Jag är som Karl-Bertil. Ett väl utfört arbete skänker en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Jag tränar, är ute i naturen, läser bra litteratur som får mig att tänka nya tankar, jag vårdar mina familje- och vänskapsrelationer och jag utmanar mig själv med upplevelser som exet definitivt skulle ha rynkat på näsan åt. Jag tänjer dessutom på mina invanda beteenden hela tiden. Komfortzonen rämnar i fogarna. Omgivningen tänker nog att jag har en 50-årskris några år i förväg. Gärna för mig. :sunglasses:

Så just nu ser jag på framtiden med nyfikenhet. Någon man ser jag inte där, och det är lika bra, för just nu skulle han bara ha skymt den fria sikten ändå.

2 gillningar

Ja, varför har vi tragglat? Jag tror inte att det i första hand är för att man absolut vill vara i ett förhållande. Åtminstone funkar inte jag så. Jag trivs på många sätt med att vara singel. Men jag har alltid känt ett motstånd med att ge upp det jag har kämpat för.

Jag är sjukt envis och ska till varje pris hitta lösningar. Det kan gälla ett matteproblem, det kan gälla mina egna destruktiva tankar och det kan gälla bekymmer i relationen. Det löser man, punkt slut. Man försöker alltid en gång till.

Och det är först under det senare året som jag har ändrat mig vad gäller relationer. Jag har börjat tycka att nej, man ska INTE kämpa för sin relation!

Man ska absolut anstränga sig, men det är en annan sak. Att anstränga sig handlar om att se den andre, att ta lagom hänsyn, att sätta sig in hans perspektiv, att göra småsaker för varandra dagligen, att ge upp vissa egna intressen för något gemensamt etc.

Men man ska inte behöva kämpa. Då är det redan något som är fruktansvärt fel. Antingen med den egna självkänslan, eller med hans engagemang.

Jag kommer aldrig mer kämpa för någons uppmärksamhet. Jag kommer inte på några villkor kämpa för att bli förstådd, respekterad eller sedd. Jag kommer absolut inte kämpa för att bli prioriterad. Jag kommer inte ens tänka tanken att kämpa för att få en basic kommunikation att fungera. Det ska fan bara fungera ändå, för att han bryr sig av sig själv.

Krävs det att jag kämpar för dessa grundläggande faktorer i en kärleksrelation, då är det buh-bye. Ha ett kul liv, darling. Utan mig.

Jag önskar att någon hade sagt det till mig för 30 år sedan, men jag missade tydligen den där kursen i livskunskap som tycks vara nödvändig för att fixa en normal relation. Men hallelujah, det är aldrig försent för nya insikter! :hugs:

4 gillningar

@Buttan

Jag kan verkligen inte svara på det. Det är en del av mig jag inte lyckats lista ut ännu.

Kanske för kämparandan
Kanske för att inte vara ensam
Kanske för att inte ha misslyckats
Kanske av ren vana
Kanske för att vi rent kemiskt var beroende, på samma sätt som man blir beroende av andra substanser
Kanske för det som @Trassel beskriver, nämligen att jag inte ville framstå som högfärdig eller krävande.
Eller för att jag inte är van vid att ha det bra, och därför nöjer mig

Det enda jag vet är att jag svek mig själv under hela den tiden. Och kanske även honom.

Däremot har jag börjat förstå en del annat. Det är lite som om de senaste veckorna har fått polletten att trilla ner och plötsligt fattar jag mer än vad jag gjort på tio år eller så.

Nu börjar jag fatta subtila mönster.

Nu börjar jag fatta dilemmat.

Nu börjat jag fatta att jag kommer att hamna i samma fälla även fortsättningsvis, för att det nästan är oundvikligt såsom jag fungerar och andra personer fungerar.

Kanske kommer jag ändå tycka att det ät värt det någon gång framöver, men då får jag först fylla på mina energidepåer på egen hand.

Och det är förbaskat skönt!

Ja, tveklöst har du rätt i det.

Och det blir man nog vackert fostrad till av hela samhällets gemensamma krafter.

Jag fick lära mig tidigt att aldrig prata om det som intresserade mig, för då blev det obekväm tystnad, himlande ögon eller rent ut sagt kommentarer såsom “Du tror att du är så jäkla smart”
Det var ju förkrossande att mötas av, så jag har hållit käft och istället lärt mig att lyssna till allt mellan himmel och jord som intresserar mainstream. Även om jag dör av tristess på insidan.

Inte konstigt då att man lär sig att intellektuella diskussioner är ett tecken på ondskan själv. Så vem vågar kräva det?

Ah, vad jag känner igen mig i detta! Jag har hanterat skillnaden mellan mig och maken genom att dels hylla att olikheter kompletterar varandra, dels att relationen inte behöver vara mitt allt. Att jag får den intellektuella utbytet via jobb och vänner, t ex. Och att jag får andra saker av kärleksrelationen. Men kanske framför allt att vi bildat familj och att det absolut inte fanns anledning att splittra familjen så länge man har det trivsamt, tryggt, bekvämt. Avsaknad av problem, så att säga.

Men nu efter 7 månader separerade, så… jisses vad skillnaderna framstår som oerhört tydliga och faktiskt ganska omfattande. nu funderar jag på att en relation kanske skulle kunna ge mer. Som du skrev @Trassel Jag kommer aldrig mer kämpa för någons uppmärksamhet. Jag kommer inte på några villkor kämpa för att bli förstådd, respekterad eller sedd. Jag kommer absolut inte kämpa för att bli prioriterad. Jag kommer inte ens tänka tanken att kämpa för att få en basic kommunikation att fungera. Det ska fan bara fungera ändå, för att han bryr sig av sig själv.

Jag har varit alldeles för envis, alltid hitta lösningar, att man når sitt mål till sist bara man är uthållig. Jag skulle inte ha varit så envis då som ung 20-åring, och bara liiite mindre stolt, lite mindre ansvarstagande, mindre lösningsfokuserad och bara sagt nej, det här tänker jag inte lösa. Jag släpper den här relationen. För alla dessa hinder som jag såg till att vi övervann. Nej, så ska det inte vara. Och att viljan måste vara lika stark hos den andre, inte bar till ord utan också till handling.

Det här är en fantastisk tråd, så fint att få hänga här med er @Buttan, @onedaymore och @Trassel lite vid sidan om.:orange_heart:

3 gillningar

Jag ska verkligen också se till att leva efter dessa fina, kloka och SJÄLVKLARA tankar! Anstränga mig…JA…kämpa…NEJ!

Befarar tyvärr också att det ändå kanske blir så som du tänker @onedaymore…att jag kan trilla dit igen…just för att det är sådan jag är. Men ju mer jag kan boosta mig själv, desto större chans och mindre risk att jag gör det.

Heja oss :slight_smile:

Inget är vid sidan om här :slightly_smiling_face:

Jag hör gärna mer om din (ex)relationer och tankar kring det. Att få lyssna, skriva och ta del av andras erfarenheter har hjälpt mig enormt!

1 gillning