Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva ett liv i ensamhet

@onedaymore om du tänker på sista dagen du och ditt ex var tillsammans, skulle du då vilja ha honom tillbaka? Ibland måste man dra tillbaka sig själv från den där ”varförfrågan”. För vart leder den? Byt ut varför mot hur.

Varför är jag inte älskad? Byt ut mot:
Hur vill jag bli älskad?

Varför får jag inte vara lycklig? Byt ut mot:
Hur kan jag bli lycklig?

Att skicka ut ett varför till ja, vem? Det skapar bara sorgsenhet och ensamhet. Med ett hur, på vilket sätt, när, ger man sig själv makten att jobba framåt mot ett mål.

Men jag förstår känslan, absolut! Det är med värme jag säger detta. Det är en balansgång, är det inte, att sukta efter tröst och förklaring och även ibland behöva en varm guidande röst som med kärlek säger ryck upp dig, framåt, ett steg i taget, le åt din spegelbild, ge dig själv en mental spark i ändan.

Jag jobbar lite så med mig själv. :heartpulse:

2 Likes

:heart:

Får nästan en tår i ögat av ditt meddelande. Det var så skönt att få höra några varma och vänliga ord. Någon som tror på en när man inte orkar göra det själv.

Det här forumet är rent guld för mig. Hade aldrig orkat ta mig igenom allting utan ert stöd och kloka råd.

Kramar :rose:

2 Likes

Tyvärr blir det precis så som min hjärna lägger ihop situationen. Han slutade älska mig. Tidigare partners har slutat älska mig. Inte ens min pappa kunde älska mig. Och min mamma “försvann” (nu i efterhand förstod jag att det var mer utmattning/utbrändhet som gjorde att hon bara var ett skal och inte mentalt närvarande under en del år i min uppväxt). Och vänner utnyttjar och försvinner.

I min hjärna har jag ju plussat ihop allting och dragit slutsatser att just jag är inte värd någon människas aktning, vänlighet eller kärlek. Jag kan inte räkna hur många timmar jag spenderat under många år med att försöka räkna ut varför. Hur jag har försökt att vända på varenda sten och rannsakat varenda millimeter av mig för att se vad jag gör för fel. På sätt och vis har det nog hjälpt mig att bli mer medveten om mig själv och därmed bli en bättre människa, men på många andra sätt blir det också ett sätt att älta negativa tankemönster och hålla självförtroendet nere.

Men jag längtar så mycket efter den dagen då jag återigen kan känna en frid i mitt inre och njuta av att kunna slappna av utan att behöva kämpa i livet.

Jag hade en sådan “moment” under gymnasietiden, och det hör till mina livs lyckligaste stunder. Då var jag fri från gamla skolan och mobbare och jag hade sagt upp kontakten med min pappa (som varit en väldigt destruktiv del i mitt liv).
Det bara sköljde över mig en känsla av frihet. Jag behövde inte bli nedtryckt längre. Jag behövde inte kämpa mer. Jag var bara så otroligt, ofattbart lycklig!
Sedan kom verkligheten tillbaka med full kraft några år senare, men det är en annan historia.

Idag är mitt liv på många sätt bra. Jag har ett tak över huvudet, vilket är en stor sak ifall man tidigare har varit bostadslös och aldrig haft någon känsla av hem. Jag har en bra inkomst, vilket också är en stor sak när man tidigare har fått kämpa ekonomiskt och jobbat ihjäl sig på dåliga och otrygga jobb. Jag behöver inte längre gå på antidepressiv medicin och skulle inte ens klassa mig som deprimerad längre.

Men jag upplever tyvärr dippar med självförtroendet. Mycket av den gamla känslan av att ha en stämpel i pannan som “icke älskbar” letar sig tillbaka. Jag får kämpa dagligen med att försöka hålla de negativa rösterna i schack. För att bita ihop, hålla huvudet högt och försöka se framåt. Men i svaga stunder letar de sig tillbaka, och då känns det som att vara på ruta ett igen.

2 Likes

Du har helt rätt.

Kanske borde jag börja dokumentera bättre hur jag mår under dagarna. Kanske kan det bli en liten skjuts framåt mentalt om jag svart på vitt ser att jag faktiskt de flesta dagar och de flesta stunder håller mig på benen. Visserligen har jag dippar ibland när det känns som det gjorde precis i början av uppbrottet, men man får påminna sig om att dessa stunder ändå är rätt få i jämförelse med vad man har åstadkommit och lyckats med när det gäller att ta sig vidare.

I så fall kan det kan bli lättare att se att man är starkare än vad man kanske tror och att kampen mot de mentala demonerna i de flesta fall är framgångsrik. De river och sliter i mig, de “röster” som hela tiden säger att “titta här, nu ser du igen att du alltid blir lämnad. När ska du förstå att det är så det alltid kommer att vara och sluta försöka hoppas på annat?”. Jag tror inte att den delen av mig helt kommer att försvinna, men för mig handlar det mest om att försöka hindra dem från att få makt över mig. Och även kämpa för att hitta andra, mer positiva röster inom mig, som kan ge lite hopp och lugn.

Vilka var omständigheterna under den perioden? Alltså, vad är det som gör att du inte är där idag också, långt senare? Handlar det om det som du har skrivit tidigare, om vänner som har glidit iväg? Jag tänker att om du har varit med om en sån period så har du ju alla möjligheter att hamna där igen. Då vet du att du har kapacitet, eller vad man ska säga. Fel ord, men…

Du vet att du kan ingå i sammanhang där du är helt accepterad och känner dig hemma och trygg. Det är inget fel på dig. Du är en person som andra tycker om och vill umgås med. För du har varit med om det. Och du har ju inte bytt personlighet sedan dess.

Vilken förkrossande känsla att inte vara önskad av sin egen pappa. Det måste påverka massor? Jag tänker att våra fäder spelar så stor roll i våra liv. De präglar oss, till och med om de är dåliga förebilder eller helt frånvarande.

Själv hade jag en pappa som var min största supporter. I hans ögon var jag snudd på felfri. :smile: Det är förstås en otrolig trygghet att ha med sig det i bagaget, men banne mig om inte även det krånglar till det för mig… Det är lite svårt att leva upp till. Jag förlorade min far för några år sedan men fortfarande styrs jag i mångt och mycket av hans värderingar och moral och kämpar för att behålla hans respekt. För att leva upp till hans ideal.

Så otroligt olika erfarenheter man kan ha. :heart:

@Trassel
Du har rätt i att det är en tröst att veta att jag KAN vara lycklig. Även fast jag har haft depressioner är det alltså ingen kemisk obalans som ligger bakom psykisk ohälsa, utan måendet har varit kopplat till praktiska situationer.

Att tappa vänner och känna sig ensam bidrog nog, men när jag tänker tillbaka var det mycket annat också.
Jag är visserligen högutbildad, men i en bransch som kraschade ungefär lagom till examen, vilket lett till svårt att få jobb och dålig ekonomi. Vilket i sin tur lett till bostadslös och många osäkra andrahand och tredjehand. Så dålig ekonomi, utan hem och rätt otrygg tillvaro bidrog också till sämre mående. En destruktiv relation gjorde också sitt för att sänka lyckan, liksom en utmattning. Och en trasslig relation till familjen tillt och från.

Så om man vänder på det: jag hade helt enkelt ingen aspekt av mitt liv där jag kunde känna att jag lyckats nå lugn och glädje. Varken vänner, familj, relationer, jobb, bostad eller pengar.

Sen finns även en annan aspekt som nog bidrog mer än vad jag kanske gillar att erkänna. Under några år kom jag att ideellt engagera mig i sexbrottsfrågor och med sexbrottsoffer. Jag kom in på det av en slump, men det var något som förändrade mig i grunden. Eftersom jag kanske inte direkt haft någon Bullerbyn-uppväxt trodde jag att jag var rätt illusionslös som person, men när det gäller sexbrott tror jag att i princip alla lever i en rosaskimrande illusion gällande omfattning och allvar.
Jag hade nog inte heller varit beredd på den omfattning och bredd av hat och hot som jag skulle möta från många, många män i samband med det heller. Och det är klart att år av hot och hat kan slita i längden, men det som faktiskt påverkade mig mest var att jag aldrig kunnat se på samhället och människor på samma sätt igen.

Idag har jag landat i bostad och bra ekonomi, vilket jag är djupt tacksam över. Även om jag inte direkt gillar mitt jobb har jag åtminstone en fast anställning. Så på många sätt är mitt liv bättre, och mitt mående också.

Det låter väldigt jobbigt! Som du säger - om man har åtminstone ett par välfungerande områden i livet så kan man acceptera de som inte funkar lika bra.

Men jag tolkar dig som att det som gör dig nedstämd inte är din egen situation, utan att du delvis tappat tilltron till livet. Som att du under stora delar mest sett det negativa, trots att du i grunden är positiv, och att du därför inte längre riktigt vågar tro på de ljusare delarna.

Det verkar nästan som om du drabbats av en sorts PTSD-liknande reaktion på det ideella arbetet? Fick du någon hjälp att bearbeta händelserna? Ett sånt jobb kräver ju regelbunden briefing, tänker jag! Det handlar ju om så tunga saker! Förväntades du bara hantera alltihop ensam?

1 Like

Intressant!
Jag vet inte om det var så jag företrädelsevis menade, men det var ändå väldigt träffande. Kanske något jag förmedlar utan att tänka på.

Det stämmer att jag saknar tro på framtiden. Jag är ärligt talat livrädd för framtiden. Jag är rädd för att det inte kan bjuda på så mycket mer än sorg, svek och brist på kärlek. Och jag är rädd för vad som händer när jag inte längre orkar bära det. Och jag är rädd för att jag kommer att vara så otrygg med människor att jag inte längre kommer att klara av att ha relationer. Framöver kanske det blir jag och inte de som sabbar allt.

Fortfarande kan jag klistra på leendet varje gång jag går utanför dörren. Jag kan ta på mig den där allt-kommer-att-gå-bra-inställningen på morgonen.

Men sen när jag kommer hem igen och stänger dörren bakom mig ser jag bara en oerhört nedbruten, ensam och rädd människa i spegeln. Jag kan ljuga för världen, men inte för mig själv.

Och jag är rädd för vad som kommer att hända när jag inte ens klarar det.

1 Like

Känner igen mig i detta. Att man i yngre år hade massor av vänner. Sedan kom familjelivet o andra prioriteringar. O nu när man är lämnad så är det inte så många kvar. O de flesta lever i relationer.
Men man får väl försöka odla de som finns.

Känner igen din rädsla för framtiden. Jag har alltid haft en vision av att leva som familj med någon som älskar en och så vidare nu raserades det och det kommer inte se ut så. Jag vill inte rädd för att lita på någon och att jag aldrig kommer känna mig 100 % trygg igen. För att inte stanna i känslan av rädsla så gick jag med i en dejtingsida innan jul. Nu känner jag mig som fejk för det tar så emot att jag inte vågat svara någon. Flopp kan man säga antar att psyket säger ifrån och att jag inte är redo än. Glöm inte att du är ung och har många år framöver.

1 Like

@Studenten

Jag är fast i längtan att gå vidare och känslan av att jag inte kommer att klara det än.
Efter min förra separation slängde jag mig ut i dejtingen direkt. Jag var inte i närheten av redo för det, men jag ville bedöva sorgen och dessutom ta revansch för ett destruktivt förhållande. I synnerhet som det exet hade en ny så fort att jag misstänker att de startat sin relation även innan vår tog slut.
Resultat blev bara att jag mådde sämre och dessutom fick såra en väldigt fin person på ett sätt som jag fortfarande skäms över.

Jag är dessutom rädd för att jag inte ska klara ett till uppbrott. Inte bara är jag inte redo för kärlek, jag är heller inte redo för krossad kärlek

2 Likes

Amen!

Man ska nog inte ge sig in i den djungeln förrän man känner att man kan hantera motgångarna som kanske kommer som följd. Det känns som det är rätt långt kvar än. :face_with_raised_eyebrow:

Ja håller med går faktiskt panik bara jag tänker på det. Kommer aldrig att lita på någon på samma sätt igen. Har insett att jag måste bearbeta detta fullt ut först sen om några år kanske men då är jag för gammal tyvärr. Livet är fullt av trevligheter utan kärlek dock aw med jobbet ikväll och det var toppen :grinning::+1:

Amen och amen :grinning:

1 Like

Idag kom de förbjudna tankarna. Nämligen hur han mår och tänker i allt det här?

Jag har ju av en anledning brutit all kontakt och vet inte ens om han lever eller är död idag. Än mindre hur han har tagit uppbrottet.
Spontant finns det tre alternativ, såsom jag ser det

  1. lättnad över att ett krav och ett dåligt samvete är över. Nu behöver han inte se eller känna alla gånger han gör mig besviken. Och han slipper det förhatliga ordet "kompromiss "

  2. ledsen över att förlora sin pelare och favoritleksak. Vem ska nu ta hand om alla hans önskningar, fylla hans behov och på alla sätt finnas för honom? Han har förlorat sin bästa vän och största stöd.

  3. man saknar inte kom förrän båset är tomt, och kanske märker han att han ändå älskade mer än vad han trodde.

Jag gissar att det är lite en blandning, framförallt av de två första. Jag vet att han blev genuint bestört när han behövde kompromissa och ta hänsyn även till mig, och jag vet att han var trött på att känna min besvikelse.
Men samtidigt ville han inte göra slut. Han blev väldigt ledsen när jag så orden, och undrade hur han kunde gottgöra allt han gjort mot mig. När jag så att det var försent (och jag vet ju att det inte skulle hålla mer än någon vecka) ville han att vi skulle ta en paus åtminstone och inte göra slut för gott direkt.
Han har även under den sista jobbiga tiden ibland blixtrar till och sagt att han ibland glömmer vad jag ändå betyder för honom och visa den gamla fina sidan igen. Och kanske känner han nu att han faktiskt älskade mig, vilket han ibland (när han vaknade upp ur sin slummer) ibland kunde känna

Men ändå tror jag inte att hans kärlek var särskilt djup eller beständig längre. Han älskade mig inte på samma sätt längre, och det måste jag inse. Hur ont det än gjorde.

Jag tror däremot att han fick lite panik. Han hade aldrig trott att jag skulle lämna honom, och han har själv sagt att han tagit mig för given. Han blev förvånad, trots att jag flaggat för ett uppbrott länge. Han tog mig helt enkelt inte på allvar.

Och då stod han plötsligt utan sin vän och sitt stöd. Den han alltid vänt sig till och som alltid har torkat hans tårar eller hjälpt honom. Han ville ju gärna att vi skulle fortsätta vara vänner.

Jag tror alltså att han saknar mig på sitt sätt och har eller har haft lite ångest över att förlora mig. Men jag tror inte att han känner uppbrottet så pass djupt att han gråtit särskilt mycket eller känt den avgrundssmärta som jag och många andra här har känt.

Men jag kommer aldrig få veta. Och inget skulle kunna ändra det som skett heller. Jag önskar honom inget ont, men skulle känna smärta om han redan gått vidare med någon ny

Jag var förloraren i förhållandet, och förloraren i uppbrottet. Men förhoppningsvis kan jag gå vinnande på sikt.

Så fint du beskriver det. Jag tror man går igenom olika faser och detta är en del av din bearbetning dom visar att du kommer långt. Jag har gått igenom många faser och just nu kan jag prata och tänka på exet utan att bli så där ledsen. Har i omgångar låtit mig känna och gråta senast vid jul som rörde upp. Har landat i att hur smärtsamt det än är så älskade han mig inte på det sätt jag ville bli älskad och det har han nog inte gjort på länge. Vi var på för olika plan och avslutet på våra 18 år blev att han svek mig på värsta sätt.

Klart du undrar över exet vilket visar att du bryr dig dock är du klok nog att inte ta kontakt för att läka. När det har lagt sig kanske det ser annorlunda ut och ni kan ha lite sporadisk kontakt

Tack för dina fina ord :heart: @Studenten

Ja, det har både varit min förbannelse och min räddning att inse och formulera för mig själv att jag inte längre är älskad.

Det har varit en förbannelse, för det gör så jäkla ont och skakar om mig i mitt innersta.
Men också en välsignelse, för då behövde jag inte kämpa mer eller älta om jag gjort något fel eller kunnat göra något annorlunda. Då fanns det bara ett val kvar för mig att göra.

Men det är faktiskt lite av en lättnad att höra att även du och andra har dippar. Då känner jag mig mer “normal” och dömer inte mina egna svaga stunder lika hårt.

Jag vet inte än hur jag ser på min framtid. Har jag hopp? Jag vet inte. Saknar jag hopp? Vet inte det heller. Vet inte om jag kommer att klara en relation, eller om jag kommer att klara att vara ensam. Men ovissheten skrämmer inte lika mycket längre. Jag har accepterat att just nu saknar jag riktning och blir inte lika stressad av det.

Resten får framtiden utvisa. Just nu lägger jag mig platt för ödet.

Och det i sig behöver inte alls vara negativt. Att släppa taget och bara hänga med. Det är ju sånt som alla mindfulövningar brukar gå ut på. Det är en svår konst! :slightly_smiling_face:

Just nu kör jag iaf hellre på det än att köpa tio självhjälpsböcker med deras schema för hur man ska “ta tillbaka kontrollen över sitt liv” :+1:

Men det har faktiskt hjälp lite att slappna av och inte stressa över saknad och ensamhet och tanken att träffa någon bättre. Nu har jag till och med känt vid vissa tillfällen att jag mår bra och ändå har det rätt lyxigt. Det är inte så jämnt direkt, men ändå en klar förbättring.

Undra om inte all denna ta kontroll över livet och lyckas med tio enkla steg etc etc bara skapar mer problem och ångest och känsla av misslyckande? För hur tar man kontroll över något så oförutsägbart som framtiden? Som kärlek?
Allt man kan är att göra sitt bästa i livet. Och just nu får det duga, oavsett resultat

1 Like

Nettopp!!

1 Like