Äcklig,fet, hora, vidrig, lat, “ett skämt är du”, “jag ångrar våra barn ihop”, White trash, CP, “din lilla äckliga…”, “du ska få se på f*n”, psykopat… KÄRT BARN HAR MÅNGA NAMN ELLER HUR VAR DET?
Det är min vardag. Men så klart såhär var det inte innan. Allt var så fint, kärleksfullt och han tog mig med storm. Han var den jag skulle gifta mig med, vi gifte oss, ensamma utan familj eller vänner. Vi fick barn ihop.
Men där bak fanns alltid det, det hemska… Det där när du känner att du måste “trippa på tårna” för går du för högt eller går du för tyst. Säger du fel, står du fel eller om du råkar försvara fel människa eller ha en annan åsikt. Så brakar h*elvtettet löst… Du är då allt mellan himmel och jord.
Ibland har han blivit aggressiv, knuffat, kommit emot mig hot fullt… Kan inte längre räkna på fingrarna hur många gånger våra kläder flygit ut ur garderoben. Hoten med att kasta ut oss, att sälja våra saker för han anser att vi inte har gemensam ekonomi. Han har ekonomiskt pressat ut mig, tagit allt… Skuldsatt mig… Ja, tom skuldsatt mig.
Iår, har jag äntligen insett eller tagit modet till att våga börja lämna han. Det har tagit mig 4år, 4år att våga börja ta stegen, våga börja ringa de anonyma samtalen…
Punkten kom när han började bli allt mer psykiskt nedlåtande mot barnen när han egentligen är/var arg på mig. Eller när han störde sig på mig… Nu är det även barnen som drabbas av hans j*vla elände…
Att våga börja berätta riktigt till mina nära och kära hur vi egentligen lever… Innan var jag rädd, rädd för att bli ensam, rädd för han, rädd för att “krypa tillbaka” hem där jag är ifrån… Nu har jag modet igen, jag vågar ta steget, jag vågar igen… Någonstans har jag hittat modet igen.
Det jag egentligen vill… Är, finns det fler som går /gått igenom (vet att ni finns, behöver era stöttande ord, att allt kommer bli bra igen, tips på vägen …)
Tack för ni tog er tid att läsa.
