Att hitta varandra igen

I vilket skede började ni kämpa? Hann ni skilja er/flytta isär?
Denhär hade av sig ringarna en gång men sattes på tillbaka då barnen ej ännu vet.
Pappren ej påskrivna, han pratar om dem ibland och frågar om jag är redo. Men sen inte mer. Inge ekonomisk uppdelning fast han skall köpa ut mig ut huset (min nya bostad skall betalas inom 1v).

Jaa ojoj. Det är så himla mycket att orka med.
Kämpa på! Jag vet också att vårt skulle vara värt att kämpa för. Men jag tror att jag måste släppa honom fri för att han själv skall komma till den insikten. Ibland fundersr jag dock, om det varit så som han säger en längre tid, då kommer han ej att sakna något från oss. Han kommer bara att tycka att allt är ett rosa skimmer. Varför kan inte jag komma på en endaste sak vad detta gott kan ge mig?

Vi bor ännu under samma tak (det är snart två månader sedan Kraschen), men han sover i gästrummet. Väntar på att sälja huset (ingen av oss har råd att lösa ut den andre) för att kunna köpa nya bostäder. Har fått skälla en del på att han beter sig som om han bor på hotell, smyger in lagom när maten är klar, lämnar disk och tvätt etc innan han skärpte till sig och istället under en (nu avslutad) period lekte Världens Bästa Pappa, som istället gjorde ALLT hemarbete för att visa sin goda vilja. Det tröttnade han ju på rätt snabbt så nu är vi tillbaka till att jag gör det mesta hemma men han lagar mat ibland och diskar för det mesta.

Värst är att han är så ambivalent. Ena dagen kall som is, andra dagen ska vi promenera och prata om att börja om, nästa dag kall som is igen. Det gör att jag inte tror att han är helt seriös med att hitta tillbaka faktiskt. (Ska ju sägas att jag inte har en aning om vad han tänker på under sina “kall som is”-dagar, han kanske bara går och tänker på hur han ska lyckas vinna mig tillbaka? :joy: )

Nåväl, jag litar inte på honom så jag vågar inte tro honom, det har varit för många lögner och helt otroligt ansvarslöst beteende för någon som är 52 år. Han förtjänar inte mig. Allt det här vet jag. Ändå vill hjärtat inte helt hålla med hjärnan om att det är över. :broken_heart:

1 gillning

Bor vi med samma man?? Det låter banne mig så!
Sova i gästrummet, hör inte ett skavatt vad som sker i huset om nätterna, tvättar sällan (läs: 2 ggr sen vår krasch som oxå är 2mån) osv osv. I början tyckte jag att han kunde visa att han hjälpte till så då flyttade även här världens duktigast in, men det har nu runnit ut i sanden. Så nu har jag den inställningen att ok, vi gör som innan, så känns det mera sen då pass upp (läs: jag) flyttar. Då är det slut på service! Då är det en ögonöppanre att konstatera att oj, barnen behöver mat och då måste man avsluta sina egna projekt i tid… osv… osäker dock på om han kommer tycka det uppvaknande är jobbigt eller om han passar på att njuta så länge som det varar.

Vi pratar inget om sådant som har att göra med att börja om. Men ändå är sättet ett sånt att han avsiktligt el vill såra, säger att jag får ta den tid det behöver innan jag flyttar, han skall hjölpa med renovering innan, ringarna skall tas av gemensamt, han är ej så pigg på att berätta åt barnen, åt nya har han sagt att de ej kan träffad innan jag flyttat ut för att han måste landa (fast det är jag som sagt att jag vill att han visar mig den respekten), vi gör saker tillsammans (ut och cyklar med barnen, äter goda middagsr och dricker vin). Men inget prat om framtid, varken ensamt eller gemensamt. Det vi pratar kan vara någon timme per vecka om framtiden. I början var han mera på och drivande men (nu med corona??) så hålls låg profil.

Min hjärna och mitt hjärta är så långt ifrån varandra i denna process så man kunde tro drt är två skilda kroppar.

1 gillning

Haha, är det där han är när han inte är hemma alltså! Det här är till och med värre än jag trodde! :joy:

Jag har gjort mina år som hushållerska känner jag, och det är sannerligen det jag kommer ta med mig till nästa relation att absolut INTE ta den rollen. Men jag kommer ju inte att skaffa mig fler barn iallafall, inbillar mig att det blir något lättare att leva ett jämställt vuxenliv då.

1 gillning

Visst är det så! Absolut. Vi har alla förutsättningar. Parterapi nästa vecka. Dock svårt att ”börja om” då vi hade ett liv o med barnen o allt vi vill ju va tilmsammans, hjälpas åt osv. Så vet att vi i princip kommer bo ihop. Vi har redan börjat irritera oss på saker men skillnaden nu är att vi kommunicerar o släpper saker vilket vi aldrig gjorde förr… Man borde inte ha bråttom men känns surt att sitta o betala dubbla boenden. Han är heeeelt säker på vad han vill och att han bara vill va med mig. Jag med honom också man är rädd :frowning: Tycker det är så svårt när man inte får fortsätta där man va men svårt att ha separata liv när man känner varann så bra, vart sambos och har barn ihop…

1 gillning

Förstår dig… Bara att jag kan omöjligt se mig med en annan person. Och han ångrar sig, på riktigt, så galet mycket. Han har t o m gråtit (äkta) för att han sårat mig o han gråter aldrig… Känner bara att han menar allvar. Han vill VERKLIGEN vara med mig. Och han är medveten om allt arbete det kommer innebära… Så jag tar chansen

2 gillningar

Han är glad att jag inte gav mig och fortsatte vara envis sa han. Jag va precis som man inte ska va. Typ tusen sms om dagen. Bönade och bad. Vi fortsatte ses lite då han inte ville släppa mig helt. Han betedde sig såååå illa vilket han vet om och står för nu. Kommer dock aldrig bete mig så igen om det blir aktuellt. Ska försöka ha mer självvärde nästa gång! Har brutit mer mig rejält…

Han sa dock aldrig att han ville satsa på henne. Han sa han behövde vara ensam osv. Men sen hade han svårt o avsluta det med henne… Han va ju singel och ville inte såra henne men inte heller mig (därför han inte nämnde han träffade henne fast han v singel o fick göra vad han ville). Så han har vart otrogen men aldrig sagt han ville va med henne. Nu i efterhand säger han dock han tänkte det i somras under vårt förhållande då dom börjat träffas - för han fick uppmärksamheten och vi bara bråkade o hade det dåligt. Men han va aldrig ute efter att fortsätta seriöst med henne nu utan mest ”tidsfördriv” när han va singel. Men ja nu har han avslutat det helt…

Jag ville också visa honom det men kände samma. Va ett vrak bara. Men så förra veckan kände jag nä skitsamma. Hämtade bara barnen kort. Kall men trevlig. Snabbt in och ut med barnen. Och han insåg att han va på väg att förlora mig helt. Han sa att han ju fortsatt hålla sig kvar genom att ringa varje kväll, ringa dolt nummer när jag inte svarat, ibland ringde 10ggr om jag inte svarade, hittade en ursäkt att ringa kring barnen osv. Och det va exakt det jag visste hela tiden! Han underskattar mig :sweat_smile: Jag har fattat allt det för länge sen. Men samtidigt har han sagt åt mig att gå vidare, träffa nån ny osv. Upp och ner. Hörde jag av mig blev han off men hörde jag inte av mig blev han på. Han kunde inte släppa taget… Men samtidigt ville då han ville va ensam o visste vi haft det dåligt. Men nu gick det inte längre :woman_shrugging:t2:

Trodde inte heller min skulle ändra sig nånsin pga stolthet! Men han kom krypande ändå… Chock är bara förnamnet! Trodde aldrig det skulle hända faktiskt… Nu kanske han snackar mycket men verkar som jag funnits mycket i tankarna hela tiden och det har han ju visat genom hur han betett sig samtidigt som han sagt motsatsen för att försöka gå vidare… Sjukt röriga 3 mån o han har mycket jobb att göra! :confused:

1 gillning

Så har det gått 2 månader sen jag skrev sist… Min story är borttagen sen tidigare då jag va rädd han skulle hitta och förstå det handlade om oss… Men en del av er har väl hängt med i att vi separerade i december och skulle bli särbo då pga jag kom på honom i september dagen efter min födelsedag att han var otrogen med en kollega. Hade sett ett sms i maj men som han ej svarat på och trodde honom att det bara var hon som skrivit. I september fick jag som sagt veta att han varit med henne. 3 gånger. Trodde jag. Tills i mars. Han ville ha mig kvar och bad om min förlåtelse. Skulle aldrig gå på någon fest med jobbet igen, leta annat jobb, jag skulle få kolla hans telefon osv. Inget hände. Han fortsatte gå på jobbfest och dumförklarade mig för att vara svartsjuk. Lät mig inte kolla hans telefon men kom sen typ ”nu kan du titta”. Jag har en grym magkänsla. Alltid. MEN jag trodde verkligen inte han fortsatte med henne ändå. Fattar inte hur jag inte kunde se. Vi blev särbo i december o vid nyår ville han ta en paus. Göra slut osv. 3 månader som var helt sjuka! Sån ångest. Han betedde sig så illa osv. Men jag trodde fortfarande inte han träffat nån ny (han låg dessutom med mig varje vecka typ). Men så efter 2,5-3 mån där fick jag veta av en vän som känner ”kollegan” att hon varit borta hos någon varje helg och begärt skilsmässa från sin man… Min värld rasade typ samtidigt som jag kände hon kan inte vart hos honom varje helg då vi setts mycket. Han vägrade erkänna att han fortfarande träffade henne.

Kanske stalker-varning men jag ville veta om han fortfarande ljög för mig eller inte. Blivit sååå mind-fucked dessa månader! Vi va inte ett par men vägrar bli ljugen rätt upp i ansiktet. Åkte dit. Ingen öppnade men hörde 2 hundar där inne. Såg i fönstret - en till hund. Min vän bekräftade att det var hennes hund… Min värld rasade åter igen! Kände där och då att nu är det över. Lägger ingen energi på det mer. Åkte hem. En timme senare stod han utanför min dörr o knackade på. Fjäskade. Var en helt annan människa. Jag var bara off. Helt tom! Veckan som kom när vi lämnade och hämtade barn hos varandra (mycket vab därför inte byte på förskolan) var jag helt avstängd. Hade tappat allt för honom i princip… Eller egentligen inte men han dödade mig lite till inombords där. Så jag va bara kort och ”professionell”. Efter en vecka hörde han av sig. Och där kom det - det jag visste fanns där och varför jag inte gav upp - han hade vaknat! Jag kände inte igen honom innan - fattade inte vad som hänt med honom och visste det fanns mer mellan oss så jag fattade INGENTING och kunde inte bara släppa det. Och där hade han vaknat upp ur sin dvala! Och insett att han förlorar mig på riktigt…

Vi pratade halva natten i typ 5h. Han ville jag skulle komma på middag dagen efter. Jag åkte dit. Och stannade. Önskar i efterhand att jag hade varit svårare… Att jag stått emot… Men inte lätt när man inser att där är han - han jag träffade och älskade. Och han ångrar sig DJUPT! När han visar det på alla sätt. Jag önskar som sagt han fått kämpa mer MEN han vet också att jag hade min lägenhet och att jag drar om han inte kämpar så han har ändå fått svettas o kämpa! Även om han haft mig här… Som han gråtit, han som aldrig gråter. Åkta tårar. Som han visat och kämpat. Skänkt halva huset till mig i gåva osv. Så det är inget tillfälligt för han kommer aldrig ha råd att köpa ut mig! Så där visade han vad han vill. Vi rustar och står i. Har det sjukt bra ihop. MEN!

Ett problem att efter vi började träffa igen fick jag veta ALLT. Och allt har varit så mycket mer än jag nånsin trodde. Naiv som trott det hänt 3ggr! För ett år sen 31 maj började allt. På en AW. Sen har dom träffats fram till i mars… När jag hade tjejfest på sommaren o hab skulle med några kollegor till en stuga - åkte han till grannstaden med henne o bodde på hotell. Dom har träffats ute på en skogsväg utanför huset vi hade då lite då och då (plötsligt blir allt så tydligt när han gick ut med hunden själv så länge osv som han aldrig gjorde annars men anade inget då…). Hela hösten efter jag förlät honom träffades dom på jobbet, träffades på nån parkering o låg efter jobbet (samtidigt som han klagade på mig att jag som va ensam hemma med 6 barn o småbarn osv o fixade middag att jag ringde o ”stressade” på honom när han ”behövde jobba över”), dom umgicks på dom där jobbfesterna, julbord mm när han inte svarade varken i telefon eller på sms och va allmänt kall men att dom inte pratade såklart)… Hela sommaren när vi va ute på krogen va hon på samma ställe. Trodde de va en slump då hon är ute mycket. Men i själva verket smsade hon honom hela kvällen om han kunde komma in o kn*lla henne på toan eller om hon skulle komma fram o kyssa honom framför mig. Hon är inte bara otrohen mot sin man o är med min sambo utan dessutom så SJUKT respektlös!!! Med mera…

När jag fick veta allt detta dog jag inombords! Totalt! Död! Visste inte var jag skulle ta vägen. 2 månader sen jag fick veta allt detta och jag tänker på henne och dom varenda dag. Drömmer om det flera dagar i veckan. Jag vet inte hur man ska gå vidare! Jag älskade och älskar honom. Vi har det bra ihop. Bättre än på länge. Livet är helt underbart egentligen! Men på något sätt dog mina känslor på en sekund när jag fick veta han va med henne fortfarande och ang allt som hänt. Dom finns där men inte som innan. Jag vill känna. Det där pirret jag kände för honom innan. Vårt sexliv va så bra. Men nu känner jag knappt den attraktionen. Ibland men inte som innan. Som jag ändå kände även i december t ex fast jag visste han vart otrogen. Men när allt blev så tydligt så tappade jag allt. Enligt parterapeuten (som f ö inte tyckte vi behövde mer hjälp) tar det tid och att det KAN ha fört med sig något positivt ändå. Och jag kan se vad han menar hade det inte hänt hade vi antagligen suttit här o haft det lika dåligt som vi hade det innan. Vi har det mycket bättre och har insett vad som betyder något. Han framför allt. Anstränger sig som bara den. Lyssnar och förstår mer. Engagerar sig. Visar och säger vad han känner - och ångrar sig så sjukt mycket och är så rädd att förlora mig att han inte vet var han ska ta vägen när jag förklarar problemet med känslorna. Han vill bara vara med mig. Han har insett att jag är de enda han nånsin vill leva med. Han avslutade med henne där dagen efter vi pratade i telefon i 5h. Jag fick se allt som skrevs. Dom jobbar fortfarande ihop och det gör ont men han har varit ledig mycket just därför. Han skulle byta jobb men så kom Corona ivägen :confused: Jag tror honom att det inte är något nu. Hon fick bråttom att avbryta sin skilsmässa också med mannen hon hade så mycket dåligt att säga om…

Men HUR hittar man känslorna och attraktionen igen som innan… Jag vet inte :sob: Är så rädd att inte göra det då vi har det så bra annars. Är så ledsen över att han förstörde oss… Även om det fört något bättre med sig kommer vi ingenstans om jag ska fortsätta vara död inombords… :frowning: Men vill inte ge upp än… Vi lever ju typ drömmen nu! Varför kan jag inte bara känna… :sob:

Sorry för lång uppdatering men ville uppdatera mitt liv o ev få lite råd! :smiling_face_with_three_hearts:

4 gillningar

Vilken resa du fått vara med om… Imponerad av dina stalker-färdigheter! :muscle:

Det låter som att han verkligen borde byta jobb, till att börja med. Låt gå för att det kanske inte går precis nu, pga corona, men han borde ändå börja försöka leta nytt om inte annat för att visa dig att han verkligen försöker och har för avsikt att byta. Jobbfester och julbord där hon är med kommer det ju fler av.

Klart du är förvirrad nu. Och ändå är det bara du som kan veta hur du vill göra i framtiden. Och om du någonsin kan lita på honom igen, och om du kan/orkar leva med honom om du inte kan lita på honom…

1 gillning

Verkligen… Bra magkänsla o gemensamma vänner hjälpte till - anade inte ens de va dom :frowning:

Jo han har redan ett jobb på gång sen innan men nu blev det pausat :confused: Så får se hur länge han är fast.

Jag litar ju inte 100% på honom men kanske 80-90 i alla fall och tror verkligen han vill va med mig men jag är ju medveten om att han kan va otrogen o när vi har sämre stunder oroar jag mig han ska hitta nån annan. Det jobbigaste nu är bara hur jag ska få mina känslor att bli samma igen :frowning:

1 gillning

Jag hade inte en aning om att min man bedrog mig heller. Jag fick veta via älskarinnans dåvarande man - är för evigt tacksam.
Då hade det pågått kontakt mellan dem i fyra månader. Aldrig har jag känt mig så lurad, och jag är känd för att vara misstänksam. :roll_eyes:

Åh känner precis som du beskriver. Mina känslor har liksom försvunnit och jag vet inte hur jag ska hantera det. Är det bara chock eller har de dött på riktigt?

Ja det är svårt… Vi har nu vart tillsammans i 5 månader igen. Visst har vi det bättre på en del plan. Han vill verkligen va med mig och visar det. Vi kommunicerar bättre. Men ett av våra största problem sen tidigare är fortfarande ett problem och jag tänker relativt ofta att jag kanske inte borde gått tillbaka… Men samtidigt är det för svårt att lämna nu. Vi bråkar mycket mindre o har bra stunder men jag har svårt att t ex känna den där kärleken jag kände förr - hur det ibland pirrade i magen/hjärtat. Det är som dött. Men samtidigt tänker jag om jag är fast i nån sorts ”depression” efter allt som hänt att det är det som gör det och inte han… :confused: Svår sits… Vi skulle behöva prata med någon om vårt problem som alltid vart ett problem i princip men jag vet inte om det hjälper, han vill liksom inte förstå/kan inte förstå och där kan vi inte kommunicera alls… :frowning:

1 gillning

Svaret var till dig

Har ni planer på att prata med någon?
Vi provade det två gånger. Fick höra att jag skulle prova att vara mer tacksam. Vi gick inte tillbaka så nu är vi båda skeptiska till FRG. Men är ju skönt med en tredje part som kan tolka situationer.
Funderar också på om det är någon liten depression. Men är ju just bara den där sista glädjen och pirret som är borta.
För annat känner jag ju glädje för.
Hoppas verkligen det kommer tillbaka för både dig och mig. Eller om det är borta för alltid att det blir tydligt så vi förstår att det är över.

1 gillning