Ja, var ska man börja… Det har varit 6 månaders kaos. Nästan 3 månader som separerade/4 månader sen vi flyttade isär… Orkar inte ens dra allt som hänt men började med otrohet förra sommaren med en kollega. Fick veta detta i september o då hållt på sen maj (4-5ggr) och min värld rasade. Han är inte en person som ”är otrogen”, aldrig varit innan o han har vart i långt förhållande innan mig och han har själv blivit utsatt för det. Försvarar inte att det är ok att va otrogen men jag har förståelse för varför vi hamnade där. Vi hade tappat varandra totalt. Jag behandlade även honom illa osv. Som sagt är det ändå inte ok att va otrogen men jag kan förstå att när hon dök upp där, blev kär i honom o visade uppmärksamhet så föll han… Hade han varit en sån som vart det gång på gång innan eller där man misstänkt något liknande förr hade jag aldrig förlåtit. Men jag förlät. Han avbröt kontakten med henne då - väldigt säker på det då jag höll koll men hösten bara rasade sakta men säkert. Vi sålde huset. Flyttade isär som särbo men 3v senare gjorde han slut. Fick i helgen veta att han träffat den här kvinnan igen nu som singel. Kan dock inte säga något om det. Han är singel. Men klart det sved. Där och då bestämde jag mig för att släppa honom… Jag har varit såååååå på. Han har liksom varit dryg för att jag ska släppa honom, velat jag går vidare osv. Men jag har känt att vi inte är klara o inte kunna släppa honom. Men kände då i helgen att nu får det va nog.
Och pang! Under veckan har han sakta men säkert förändrats… Tillbaka till den person jag vet att han egentligen är. Igår va han hit en stund - inte känt sån kärlek från honom på läääänge. Sen pratade vi i telefon i 3-4h till kl 2 inatt. Om ALLT. Han har kommit till insikt. Och visst är det bara ord så jag ropar inte hej än men motför hur han vart innan när han velat ha kakan kvar och äta den har han gett mig små hopp men inte på det här sättet. Det här va äkta. Han sa att han älskar mig fortfarande, det har jag inte hört på 3 månader. Jag tror verkligen han är ärlig. Han har avslutat med den tjejen och jag förklarade att han då får visa mig deras konversation kring det om jag ska lita på honom. Men tror verkligen han menade det han sa att det bara va tillfälligt, frågan har inte varit mig eller hon utan mig eller ingen alls… På grund av att vi haft det dåligt o kaos sen sista barnet föddes juni 2018.
Jag är rädd men hoppfull och känner att jag måste ge det chansen. Han vill försöka igen… Men han vet att det krävs EXTREMT mycket jobb för att bygga tillit hos mig igen. Och vi kommer behöva parterapi. Börja om i små steg på nytt och starta ett helt nytt liv. Känns svårt när man redan känner varann så väl o har barn o allt men det ska ju gå på något sätt att ”börja om”. Han är villig att kämpa för mig och han har inte kunnat släppa mig för det funnits något där men vet inte själv varför han betett sig som han gjort. Men han är medveten om att ord betyder ingenting utan han får VISA att han menar allvar. Springer inte in i något. Kommer inte flytta in nu liksom. Och han vill inte heller springa in i något då det är extremt viktigt för oss båda att inte ge barnen falska förhoppningar. Så visar han oss inför barnen - då vet jag att det är allvar på riktigt från hans håll. Han är beredd att jobba på sina brister o har dragit upp dom själv osv. Trodde han va inkapabel till självinsikt pga han förändrats så mycket sen han träffade henne i maj. Men nu är den människa jag älskade o som älskade mig i 5 år tillbaka och jag HOPPAS!
Utifrån kanske man är skeptisk efter allt som varit och hur han betett sig. Men jag känner honom och vet när han bara spelar och när han faktiskt menar… Men kommer som sagt ta det lugnt då jag inte vill hamna här igen! Han har mycket arbete att göra… Ska ta upp parterapi ikväll.
Hur som helst bjöd han hem mig på dejt ikväll (ja dejt o dejt, med barnen men ) och för första gången på över 4 månader skickade han mig ett hjärta på sms. Ingen stor grej men för mig betyder det något. För han har inte gjort så innan bara för spelet o behålla kakan… Nu visar han verkligen en annan sida och ångrar sig så mycket. Jag vet inte än om det går vägen. Kanske hittar vi inte vägen MEN då har vi i alla fall försökt vilket vi inte gjort innan!
Jag hoppas vi hittar varandra på riktigt denna gång och får det bättre och att detta kaos på något sätt ändå stärkt oss. Jag älskar honom med hela mitt hjärta vilket jag inte visade innan o han inte trodde jag gjorde men han har insett dessa 3 mån av kämpande att jag på riktigt älskar honom! Jag som trodde jag sköt mig själv i foten genom att va sjukligt på med massa sms varje dag nästan. Motsatt vad man ska göra - men kunde inte ge upp honom! Vi hade den där gnistan för varandra hela tiden trots hårda ord. Han sa igår att han är glad jag va så envis. Trodde aldrig det här. Eller en del av mig trodde väl och hoppades ju så! Men ändå känt många ggr att han kommer inte tillbaka… Och så många som sagt att jag måste släppa honom o att han inte kommer tillbaka. Glad jag ändå lyssnade på min magkänsla igen. Många kommer tycka han inte förtjänar mig efter allt han gjort. Kanske. Samtidigt vet dom bara min sida av saken. Jag har vart långt ifrån perfekt. Men hittat mig själv lite under dessa 3 månader. Och jag anser att det är mitt val och om han kan visa mig att det verkligen är mig han vill vara med, bygga upp tillit osv. Så är det värt en andra chans!
Dessutom får han förhoppningsvis byta ort att jobba på på måndag. Dom ville flytta vissa och han sa han gärna kunde byta. Han håller på o byta jobb helt men pausat pga Corona. Så under tiden kommer han förhoppningsvis inte jobba på samma ställe som henne i alla fall. Det är ju i alla fall ett bevis på att han anstränger sig! Får lite pirr i magen inför ”dejten” ikväll…
Men någon med tips inför återföreningen?! Hur man bäst bär sig åt? Behöver inte åsikter som att inte ge honom chansen osv men tar gärna tips som sagt!
Inte behöver du några råd.Tror du själv vet. Prata, prata men älta inte. Stäng dörren (sedan då ni är klara )till det förflutna. Öppna inte den varje gång ni blir i strid. Börja från noll. Älska, glömma och förlåta…
Lycka till, är sååå glad för din skull.
Tack! Ja du har rätt. Bra råd i alla fall där att tänka på! Hoppas jag gör rätt val. Hur som helst är det värt ett försök känner jag. Trodde aldrig den här dagen skulle komma. Så mycket lycka. Men samtidigt rädsla. Så kluven känsla. Men jag hoppas vi kan börja om från noll…
Tror knappast att du behöver få några råd däremot sitter du numera inne med så mycket kunskap att du är väl kvalificerad att ge råd.
Gå på känslan prata och stäng locket till det förflutna. Ni är nu två andra människor än ni var första gången ni träffades. Ni har nya kunskaper och erfarenheter att basera ert nya förhållande på. Dra inte in någon gammal skit och se inte detta som en fortsättning på det gamla utan något nytt som står står på ett nytt och förhoppningsvis stadigare fundament än tidigare förhållande. Lycka till!
Du har nog rätt. Exakt så. Måste börja om dock rädd att hamna i gammalt då man ju känner varandra så bra o bott ihop o allt liksom. Men vi ska nog hitta en väg. Hoppas jag! Fördelen är ju det att jag bor själv, vet vad jag kräver nu för att det ska funka o ger han inte det så är det över för gott. Tack!
Under många år skrev en person som kallade sig för @AbsolutIngenIdiot här på forumet. En otroligt klok och sympatisk person. Hon kallade sig själv för ”försökare” och beskrev många gånger det hon själv upplevt och det hon vaskat fram om vad som krävs för att bygga tillbaka tillit, kärlek och förtroende igen efter en otrohet.
Här är ett av hennes inlägg som bl a innehåller en beskrivning av hennes kamp och en superduperbra länk med råd på saker att jobba med om man försöker igen om man har varit otrogen.
Ps! Var rädd om dig! Det ditt ”ex?” uttryckt och gjort nu liknar väldigt mycket det mitt ex sa och gjorde, innan han velade tillbaka igen. Jag förstår att du vill föröka, men kolla av med ditt ”ex?” om han är beredd att ta sig an alla de utmaningar som nämns i länken. Kanske till och med låta honom läsa den texten? Orden han säger låter ju bra och bådar ju gott, men låt honom också agera riktigt…länge.
Absolut. Det kan ändras. Men verkar som något på riktigt hänt… Han skickade mig en print på hur han avslutade med den andra tjejen nu och jag ska få se det + ev svar live ikväll. Jag vill tro men tar det lugnt och hoppas han inte spelar. Men gör han det inför barnen är det allvar. För dem ger han inte hopp i onödan. Så mycket vet jag!
Men känner parallellt tyvärr igen även den sortens kommunikation med ”bevis” för att göra rätt, hjärtan i sms osv, komma och hjälpa till med allt praktiskt och lovorda underbara och fantastiska mig och massor av ånger. Sedan räckte det att jag fick ångest när han gick på aw eller liknande för att han inte skulle orka mer… Vet ju att han bevisade för ”henne” också på motsvarande sätt. Fram och tillbaka! Jag skriver som jag gör för att det fick mig att trasas sönder.
Släng inte in hjärtat igen för tidigt i det här är mitt tips! Låt honom visa även när det blåser att han orkar.
@AbsolutIngenIdiot s tips är så himla bra. För henne och hennes man tog det ca 2,5 år innan de hade tagit sig igenom otroheten och hade det bra igen.
Sant. Lite så va det innan vi separerade. Men han beter sig helt annorlunda nu och känns genuin. Men kan ju bara ge honom chansen att visa. Han kan ju inte annat än att säga saker nu heller… Det är så nytt. Sett fall där det gått åt skogen men även där det gått bra så kan omöjligt veta utan att testa. Han är medveten om att det inte blir nån mer AW så länge han är kvar på det jobbet. Innan sket han i det han lovade efter otroheten i september o gick ändå. Men känns som han fattat nu vad han förlorade… Så hoppas bara! Fick i alla fall se att han skrivit till henne o avslutat helt nu.
Tre frågor:
På vilket sätt tappade ni varandra?
På vilket sätt behandlade du honom illa?
Kommer det inte att hända igen?
Det som har varit har varit.
Det kommer ni aldrig att få tillbaka.
Ni måste börja från början där ni befinner er nu.
Jagar ni drömmen om det som en gång var?
Tryggheten?
Om du skulle träffa honom utan att ha känt honom innan, skulle då inleda en relation med honom? Om ja, även om du visste vad han gjort mot dig?
Efter vårt andra barn (gemensamma) tappade vi bort varandra helt + jag hade järnbrist . Va alltid trött. Orkade inget. Gav inte varandra uppmärksamhet (främst jag honom) pratade knappt, typ ryggen mot i sängen, alltid mobilen i handen. Bråk, skrik, osv. Min stora del i det var mitt humör och att jag alltid liksom ”gjort slut” när jag blivit riktigt arg o ledsen utan att mena det och tärt på hans känslor såklart. Och mitt humör. Har sökt hjälp för det för jag vill inte va sån som nästan tappar fattningen och skriker o blir så arg. Inte en ursäkt att va otrogen men vet att det drev honom dit… Sen hade han sina issues men det hängde liksom ihop med mitt o vi triggade varandra till ett destruktivt förhållande. Vi båda har jobbat o ska fortsätta jobba på oss själva för att inte hamna där igen. Vi måste ju som jag också skrev börja om helt på nytt och ge allt. Han är villig att göra det så han får en chans att bevisa… Parterapi känns som en bra start utöver min egna terapi, för hur vi ska hantera allt.
Vi är väl inte ute efter det som en gång va. Visst va det bra första åren. Men vi har lärt oss av misstagen redan där o vill börja om i ett nytt, bättre, sundare förhållande.
Om jag träffat honom igen utan att känt honom så ja jag hade varit med honom igen. Om jag vetat all smärta o otrohet, ingen hade nog gått in i det om man vetat en sån sak så nej det kan jag ju inte säga. Men känner han är värd chansen nu när det hänt - ja.
Jag tror som @Hej_och_h. Bygg inte för stora förväntningar tidigt. Betrakta honom som en ny bekantskap. Vad skulle du förvänta dig för kommunikation och uppmärksamhet från en ny man för att tycka att han var värd att satsa på?
Acceptera inget mindre nu bara för att du känner honom sedan tidigare. Ni måste bygga upp relationen på ny grund. Inte återanvända den trasiga.
Det är en känslig balansgång när den ene har varit otrogen. Han måste vara beredd på att du är sårad och att du kommer att känna tvivel så fort han dröjer lite för länge på jobbet eller smusslar lite med telefonen. Det måste han hantera och ha tålamod med.
Samtidigt måste du börja våga lita på honom igen. Varken han eller du kommer stå ut med att du är ständigt ängslig i evigheter. Då får ni ingen hållbar relation.
Så någonstans där i mitten måste ni försöka mötas. Hans jobb blir att bevisa att det är dig han vill ha, på allvar. Ditt jobb blir att försöka bygga upp ett nytt förtroende för honom.
Om ni båda är beredda att lägga ner allt det jobbet under en avsevärd tid framöver och har en uppriktig vilja att verkligen hitta tillbaka till varandra, då har ni goda chanser tror jag. Ta all hjälp ni kan få.
Den där länken till sidan som den otrogne borde läsa många gånger är ju jättebra. Jag sparar den för att vidarebefordra till min ångerfulle “make” om det blir aktuellt.
Kloka ord här annars. Själv känner jag mig tyvärr inte benägen att ursäkta ens det minsta lilla… Värnar tryggheten mest av allt. För egen del hade jag vågat utsätta mig för större risk, men inte mina barn. Nix.
Så roligt att få läsa att någon (kanske) hitta tillbaka till varandra. Få förunnat!
Du skriver att du är glad att du var envis, på och inte gav dig. Vilka var sakerna du gjorde? Hur var du till sättet?
Jag är i liknande situation, mannen otrogen efter 18år, och vill skiljas. Han vill satsa på att se om han och kollegan han var otrogen med kan få till det. De båds vill satsa på varandra. Men jag tror och känner att det skulle kunna finnas möjlighet, men han är bombsäker på att det är rätt beslut. Det är bara det att jag inte tror det.
Jag fundersr många gånger om jag faktiskt känner honom såhär dåligt efter alla dessa år. Vi kan umgås och hitta på saker med barnen. Pratar helt ok om normala saker. Skillsmässa och praktiska saker är inte alls enkelt att prata om. Varje gång jag känner att nee du gubbe, känslor har du kvar, strax därpå puschar han vidare i processen. Då skall nästa steg tas. E d måntro jag som känner fel eller känner han också men för att visa att han har rätt så driver han vidare.
Jag önkar att jag hade kraft att vara glad och sprallig och bara visa honom vad han är påväg att gå misste om. Men nej, tårarna rinner, ilskan gör att jag är arg på honom och typ det mesta han gör (oavsett hur han gör) är fel. Ser jag på mig själv utifrån just nu, så är jag inget att sakna så att säga.
Åååh. Vad jag känner igen mig. Precis så här var det här hemma för bara några veckor sedan, efter 22 år tillsammans. Jag har varit arg på heltid sedan dess! X kunde inte bli fri snabbt nog när han blivit konfronterad med sin otrohet. Jag var inte vatten värd och inte hade han älskat mig på flera år heller. Jag har gråtit, skrikit och ifrågasatt. Hur kan han bara sluta älska mig utan att jag märkte det? Det var som att prata med en vägg! Han fortsatte att träffa sin nya i smyg och ha kontakt med henne (han ljög rätt friskt för henne också) trots att han lovade att pausa förhållandet tills vi flyttat isär. Det var inte förrän han fattade att våra barn mår dåligt pga hans beteende (han prioriterade sin nya relation över precis allting annat) som han vaknade till. (Gissa vem som skrek det åt honom? Rätt - arga frun). Det var verkligen som att han vaknade upp ur någon slags förtrollning då, för efter det har han ju gradvis kommit tillbaka till verkligheten. Kanske lite för mycket, till och med, för nu har han börjat prata om att vi ska försöka igen. Allt detta har utspelats under knappt två månader. Allt går för fort för mig. Jag trodde vi var lyckliga och har inte haft en tanke på att skiljas. Nu vet jag inte längre om JAG vill fortsätta tillsammans.
Det verkar gå väldigt fort hemma hos dig också. Naturligtvis har han känslor kvar för dig, så snabbt försvinner inte 18 års kärlek och minnen. Kom ihåg nu att den nya damen inte har gjort något kap precis - hon bör vara väl medveten om att mannen är kapabel att ljuga och bedra, och inte drar sig för att göra det heller. Han har säkert dragit ett antal valser för den nya om dött äktenskap etc för annars är det väl ingen klok person som satsar på någon som kommer rätt ur en annan relation? Lögner har en tendens att komma ikapp lögnarna. Sitt lugnt i båten du tills dess och gråt och skrik så mycket du vill. Du visar ju iallafall att du har känslor. Han förnekar sina.
Håll ut, bättre tider kommer!
Jaa oj vad jag önskar att denna min man skulle vakna, men icke.
Hans sätt mot mig gör ändå att jag inte tror ett skvatt att han inte har känslor. Men sen samtidigt så tror jag att han pga stoltheten inte skulle ändra sig. Har han påbörjat dethär så skall det igenom. Och så kommer det att bli. Köpet av min nya bostad är om mindre än 1vecka, usch och fy! Och får nycklar om 6veckor. Vill INTE!
Skulle jag veta att han vaknar upp, om någon vecka, någon månad, något år, skulle jag släppa taget genast, men är inte redo ännu. Jag undrar just om han ens själv är redo på förändringarna som kommer att bli. Tvivlar! Vi umgås nu som vanligt inom familjen (äter tillsammans, gör saker tillsammans och man skulle ej märka något). Det som är borta är närheten oss emellan och att vi sover i skilda sovrum och att vi ej planerar framtid. Men tillika säger han att han ej vill kapa all kontakt (sådär utöver barnen) så tror samtidigt att han ej vill missta mig helt. Jag blir så lessen då jag tänker på vad som är framför. Fy fan!
Hur går det för dig/er?
Bor ni skilt eller tillsammans?
) och för första gången på över 4 månader skickade han mig ett hjärta på sms. Ingen stor grej men för mig betyder det något. För han har inte gjort så innan bara för spelet o behålla kakan… Nu visar han verkligen en annan sida och ångrar sig så mycket. Jag vet inte än om det går vägen. Kanske hittar vi inte vägen MEN då har vi i alla fall försökt vilket vi inte gjort innan! 
Hoppas jag gör rätt val. Hur som helst är det värt ett försök känner jag. Trodde aldrig den här dagen skulle komma. Så mycket lycka. Men samtidigt rädsla. Så kluven känsla. Men jag hoppas vi kan börja om från noll…
