Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Att bryta som den andra kvinnan

Hej!
Moralpredikan undanbedes, alla vet att det jag gjort är fel, även jag. Detta skriver jag för att få stöd från andra som eventuellt varit i liknande situation.

För några dagar sedan så bröt jag med vad jag känner är min stora kärlek. Jag har varit den andra kvinnan i mer än ett halvår och det har tärt på mig något så otroligt. Jag samlade kraft och genomförde brytningen. Men hur tar man sig vidare nu? Han är gift, har 3 barn och är 10 år äldre. Och jag är fullkomligt galen i honom! Men att vänta på att den andra ska bryta, att det hela tiden skjuts upp, att leva på smulor och timmar här och där, det är så förnedrande… men stunderna är ju så underbara! Just nu känner jag en så stor sorg, har knappt kunnat jobba, äta eller sova.

Hur har ni andra tagit er vidare? Finns det någon i samma situation? Jag behöver all råd och stöd jag kan få.

/ Maja

1 gillning

Jag har ingen aning alls hur man går. Men du måste lägga in en Romeo och Julia effekt i tanken. Man blir mer besatt av det som man inte kan få och är förbjudet.

3 gillningar

För det första: skitbra att du dumpade honom! Du möjliggjorde att han fick det bästa från två världar. Trygga och stabila kärnfamiljen hemma och bekräftelse, spänning och sex med unga älskarinnan.

Han hade säkerligen velat fortsätta med detta upplägget i flera år tills frun kom på er och krävde skilsmässa. Sen hade hon suttit här och skrivit om sitt krossade liv och om den sviniga mannen. En man som han, hur underbar han än är, är tämligen feg och lögnaktig.

Hans tanke var nog inte att lämna frun…nånsin. Hon sköter kanske all markservice, tar huvudansvaret för barnen = bekvämt liv för honom. Saker han sa åt det hållet, att han skulle lämna henne, var säkerligen för att lugna dig och få ha kvar dig som the side chick.

Glad att du stod upp för dig själv och lämnade. För det ÄR förnedrande att behandlas så.

Det svåra är att du älskar honom och det tar tid att komma över. Men det måste få lov att ta tid. Jag blev dumpad, jag var helt förkrossad. Jag bearbetade, gick i terapi, grät floder, fungerade inte. Men efter ca ett år var jag ändå på banan igen. Jag blev förbannad över hur illa behandlad jag blev och arg på mig själv för att jag lät mig behandlas så illa.

Utvecklades enormt mycket, fördjupade min självkännedom och kände mer och mer respekt för mig själv. Lärde mig sätta gränser. Hittade mig själv igen bit för bit.

Må piss, låt tiden gå. Bli arg och hitta dig själv igen.

Sen kommer det skönaste - likgiltigheten. Jag är idag totalt likgiltig inför mitt ex. Känner inget, berörs av inget som har med honom att göra.

Du kommer klara detta. Du hade styrkan att lämna någon du älskar, stod upp för dig själv, hade respekten för dig själv att inte utsätta dig för en tärande situation längre❣️

3 gillningar

Tack för ditt svar!
Jag håller med dig om vad du skriver och känns skönt att någon annan skriver det till än trots att det egentligen inte är nyheter.
Men hur dödar man hoppet? Just nu kan jag inte släppa tanken på att han ska ta tag i det här, att han ska lämna henne. Att tänka att jag inte betyder tillräckligt mycket för honom är så jäkla svårt att ta in!

Jag är arg också, är så jäkla arg på honom och hur patetisk han är. Jag varvar den känslan med att störtgråta och vara ledsen.

Vill inte göra något. Vill vara instängd i min lägenhet och inte prata med någon eller göra något alls. Bara tanken på att ta en promenad är helt förlamande. Fattar inte hur jag ska kunna ta mig till jobbet på måndag…

1 gillning

Vad har han sagt innan, har han sagt att han ska lämna? Hur bröt du upp? Har varit i samma sits och det är riktigt För jäkligt, hoppet är ju det sista som lämnar ävenom hjärnan vet att det är det rätta för alla.

Fast att köra parallellt i ett halvår och upprätthålla en familj…. Då vet du vad han är kapabel till…. Jag kan förstå om man bryter upp om man träffar en ny kärlek, inte bra och inte snyggt mot familjen, men sådant kan hända.

Då tar man konsekvenserna och bryter sin nuvarande relation och ev satsar på det nya. Men att köra parallellt i ett halvår, äta kakan och ha den kvar, vad säger det om en människa?

Jag skulle aldrig våga lita på en sådan man/kvinna. Troligt är väl att du kan bli behandlad precis likadant. Om det ni hade var så superspeciellt som jag gissar att han hävdat då hade han rimligen brutit med frugan relativt snabbt eller?
Du är värd bättre.

1 gillning

Ja han har sagt att han är i ”princip helt säker”, nästan där osv osv. Vet att han har lyft hur han mår och känner med frun, hon vill absolut inte skiljas till något pris.

Jag bröt upp genom att säga att vi aldrig någonsin kommer ses eller prata igen. Att ingen av oss ska höra av oss. Att jag måste fått vidare med mitt liv. Var helt förstörd och grät som en bebis hela samtalet.
Som tur är har jag precis bytt jobb så jag slipper träffa honom.

Varför är det så svårt för män att lämna? Jag vet att han inte älskar henne eller är kär i henne. Förvisso är yngsta barnet 3 men han är ju inte lycklig i sin relation och har inte varit på länge, långt innan vi började ses.

2 gillningar

Jag håller med i allt du säger.
Det är skönt att få läsa exakt sånt här då man tenderar att hitta förklaringar och ursäkter.

Det klart det hade varit svårt att lita på honom, eller jag intalar mig väl att det inte varit något problem för det vi hade var så ”speciellt”…. Men fattar att alla tänker ju exakt så.

Ingen idé att argumentera om, för du är sårad och är inte på topp, men detta kan du omöjligen veta. Det är ju inte en direkt ovanlig kommentar från en man som inte är trogen….

Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker många verkar ”dra vidare” ganska lättvindigt….

Absolut, så är det alltid… :heart:

Sedan är det lätt att vara förnuftig när man inte själv är inblandad :upside_down_face: det är inte konstigt om man vill lita/tro på någon man älskar/tycker mycket om.

3 gillningar

Tack!! Det är exakt sånt här jag behöver läsa!! Det kanske är för tidigt för mig att på riktigt ta in vad ni alla skriver till 100% men jag kommer fortsätta läsa i denna tråd och läsa era inlägg om och om igen.

2 gillningar

Det gör så fruktansvärt ont för att du älskade fullt ut, ville ge allt, du hade ingen annan vid sidan om, du älskade och gav allt. Så det river i en när det försvinner, när man sakta men säkert börjar förstå att det är kört. Jag vet, det gör enormt ont. Man faller, allting faller, allt man trodde på, allt man stod för, allt man hoppades på.

Hoppet är svårt att bli av med. Försök se på er med “nyktra” ögon. Ställ dig utanför och titta in. Betrakta er relation som om du vore någon annan. Försök se det för vad det var. Var inte hård mot dig själv, kärleken är ju underbar.

Du betyder säkerligen mycket för honom. De flesta människor gör oss inte medvetet ont, men många är otillräckliga och brister i mycket.

Försök undvika dessa människor i framtiden, de som är oförmögna att möta dig och ge lika mycket tillbaka.

Angående måndag, du kan alltid sjuka dig några dagar/hela veckan.
Sen är det också så, låter som en klyscha, men man klarar alltid lite mer än man först trodde.

2 gillningar

Jag vet du vill inte höra detta men har någon person som är otrogen sagt till älskaren/älskarinnan att det är kanonbra på hemmaplan? Och väcker det inte en fråga om varför han inte gjort något åt det? Och tycker du verkligen det är attraktivt med en vuxen gift man som har 3 st små barn hemma men väljer att knulla bakom ryggen på sin fru?
Ja jag kanske inte borde skriva i din tråd men det triggar mig nåt enormt att läsa din text och att du tycker att du har det så jobbigt. Du skulle bara veta hur jobbigt det är för frun när hon får veta och står där och inser att hennes barn har en farsa som är en jävla skitstövel som hon dessutom måste ha någon form av kontakt med tills sista barnet är myndigt. Du drog ju vinstlotten här, du behöver aldrig mer ha kontakt med honom.

6 gillningar

Du får gärna skriva här! Det är sånt här jag måste få läsa också. Jag håller med om det du skriver, men kärleken är ju blind.

Intressant att du skriver att jag dragit vinstlotten, så har jag aldrig sett det förut. Men det är väl för att man intalar sig att det vi hade var så speciellt så otroget och sånt inte skulle drabba oss. Att våran relation är så stark att den legitimerar omoraliskt beteende.

Tror dock aldrig frun kommer få reda på det här. Våran relation är komplett vattentätt.

Till min ursprungsfråga, har du några tips på hur jag kan gå vidare från detta? Just nu gör ju hjärtat så ont! Synd om mig tycker jag visst det är, jag är olyckligt kär och är singel, jag är inte den som varit otrogen.

2 gillningar

Hej!

Vad jobbigt att du ska behöva gå igenom det här. Jag väljer att se på situationen lite annorlunda då jag själv varit i den. Både bedragit och varit den vid sidan av. Jag tror definitivt man kan ha känslor för någon annan, lida och bara träffa den ibland samtidigt som man försöker upprätthålla en familj med hus, barn, ekonomi och socialt nätverk. Jag tror också en del kan älska två samtidigt och jag tror en del bara är svin som vill ha lite roligt vid sidan av. Jag har landat i att konstellationen jag var i fanns nog känslor men det var ändå mest något att ha vid sidan av för att täcka upp för bristerna i sin egen relation. Jag har också nu fått göra precis som du, brutit helt och kommer på riktigt aldrig ha kontakt igen. Nu tycker jag också han är som du nämner, ganska jäkla patetisk dessutom. Ta ditt beslut, stanna kvar, men stå då för det. Det har för min del över tid lite självdött och jag skulle aldrig kunna låta honom röra mig igen. Dessvärre är det bara tid eller mer besvikelse som tar dig dit. Nu är jag ute efter någon som kan ge mig det jag behöver, tid och kärlek och att jag är nummer 1. Och som andra nämner, hur skulle vi någonsin kunna lita på varandra? Visst, det hade kanske med tid varit möjligt det också men det har varit för mycket hjärtesorg för att det någonsin skulle kunna gå. Menar, trots det är en sidorelation är det ändå en relation och under hela tiden har han valt någon annan först, detta sätter sår jag tror kommer visa sig mer och mer över tid om han faktiskt lämnade. Du ÄR värd bättre och det finns någon där ute som är rätt för dig, och mig, men ju längre du uppehåller denna relation, desto längre kommer du skjuta fram den där fina personen som faktiskt är rätt.

1 gillning

Jag förstår att du mår dåligt nu, det gör ont med kärlek som går i kras och kommer ta tid att ta sig igenom. Samtidigt hoppas jag du förstår att det inte är helt schysst att fortsätta med en gift man på det sättet…Hur hade du själv sett på det från fruns sida?

Du kommer igenom genom att känna allt det jobbiga och vara ärlig mot dig själ . Det känns inte som att det kommer bli bra men det blir det.
Har du vänner och familj att prata med? Något som är viktigt för dig, nåt intresse som du kan hålla kvar vid?

Det kommer vara svinjobbigt, omöjlig kärlek är ju det värsta. Men försök att hålla det. Skulle han mena allvar så skulle han bryta upp nu och börja handla. Ord är ingenting utan handling. Det du ska göra är att vara den bästa du kan alltid, det har hjälpt mig mycket, ibland är man mindre bra men det är okej, men för sig själv är det bra att veta att man försöker så gått det går, även om det ibland går mindre bra. Och allt är okej, gråt ut och snacka med dina nära. Kram på dig!

1 gillning

Följer denna tråd, då jag är i exakt samma situation. Jag ligger bara en månad före i tiden.

Kan bara säga att det blir lättare med tiden. Första veckan låg jag hemma i soffan och trodde aldrig att jag skulle komma upp igen.

Det blir lättare. Jag börjar mer och mer inse att jag kom undan i tid. Och att jag faktiskt ska vara försiktig med vad jag önskar.

Om man verkligen tänker sig in att den otrogna lämnar sin fru för dig eller mig, tänk vilken extremt dålig start på ett förhållande.

När han kan ljuga och bedra sin fru det sättet, säger det mycket om hans personlighet. Jag skulle aldrig någonsin lita på honom.

Och nu vet inte jag hur mycket och intensivt ni har umgåtts, men att göra varandra lyckliga i några stulna timmar eller dygn, är väldigt lätt.
Frågan är om en vardag med han och tre bonusbarn, blir så rosenskimmrat som man föreställer sig? (Mannen jag träffade har också tre barn). Förmodligen inte.

Den här mannen sa också att han är olycklig och vill loss. Men det tror jag inte alls på längre.
Skulle han vara så olycklig som han säger, så skulle han ha dragit. Och om inte, vad är det för en mesig egenskap? Att stanna i rädsla, för att såra frun.

Nä, den tråkiga sanningen är att han ljög för mig precis lika mycket som för sin fru.

Skulle det ha varit så speciellt med mig, som han sa, då hade vi varit ett par nu. Skulle han känna som jag, så hade han sett till det.

Jag är mest arg på honom, även om jag också vet att det jag gjorde inte är ok, på något sätt.

Vad jag försöker säga i mitt svammel här, är att du förmodligen ska vara glad att han inte har lämnat sin fru. Hoppas du förstår hur jag menar.

14 gillningar

Hej. Förstår att det gör ont! Det är svårt och tufft med uppbrott. Som ett uppvaknande och sorg på många plan. Inte minst av allt rent fysiskt. Det är förstås en rent fysisk abstinens efter den man älskat eller trott sig älska.
Men vill ändå ge dig lite perspektiv från andra sidan. Från en som blev bedragen i månaders tid. Kärleken är INTE blind. Det är den största klyschan. Lätt att intala sig kanske. Har också resonerat så. Men om det är någon insikt jag vann efter vårt infekterade och svåra uppbrott är det att kärleken är ett val. Det är inget som ”bara händer”. Det finns med allra största sannolikhet en anledning till att du valde att hänge dig till någon som var så otillgänglig. Och en anledning till att han valde att vara otrogen och gå bakom ryggen på sin fru. Möjligt att varken du eller han ser det som ett val utan snarare som något som bara ”hände”.
Kärleken drabbade liksom.
Jag håller med ovanstående. Du har dragit vinstlotten i detta. Om det nu finns någon vinnare i trohetsbrott. Vilket jag inte tror.

4 gillningar

Du får nog hantera det på ungefär samma sätt som vi som blivit dumpade. Jag var fortfarande jättekär i mitt ex när han gjorde slut efter några år.

Men även om det var han som dumpade mig så fattade jag ett omedelbart beslut att bryta kontakten med honom. Jag insåg att det var helt nödvändigt om jag skulle kunna gå vidare. Därför nappade jag inte på exets “vi kan väl vara vänner”-vädjan. Jag valde nollkontakt, fast det gjorde så jäkla ont.

Och nu är du i ungefär samma situation - du måste hålla dig borta från någon som du egentligen inte alls vill hålla dig borta från. Nån som hela kroppen längtar så förtvivlat efter.

När man fortfarande har starka känslor kvar är det ju väldigt frestande att behålla den där livlinan. Kanske hoppas man att han ska ändra sig. Eller också är man helt enkelt beredd att göra vad som helst för att få vara i hans närhet åtminstone ibland. Man börjar kanske förhandla med sig själv om att ifall jag bara ändrar på mig lite grann…

Men man måste låta förnuftet ta kommandot och inte lyssna på känslorna som kommer med rosa fluffsagor om att man är menade för varandra eller att allt kommer bli bättre om vi bara får en nystart. Det är bullshit från hjärtat. Ofta ska vi lyssna på hjärtat, men inte i sådana här sammanhang när vi är i sorg och chock. Då blir vi grundlurade.

Du måste alltså hålla stenhårt i din övertygelse att undvika all kontakt med honom hädanefter. Sätt en tidsgräns om det känns totalt omöjligt att tänka för alltid, det gjorde jag.

Jag bestämde att jag inte skulle ta minsta kontakt med mitt ex på ett halvår. Sen skulle jag utvärdera det. Det gav mig både en tydlighet och en sorts känsla av att det inte behövde vara fullständigt kört för resten av livet. Jag behövde både och just då.

Med ett halvårs perspektiv har man ofta landat tillräckligt stadigt för att se på alltihop med lite klarare ögon.

Jag höll avtalet med mig själv till 95%. Det blev något enstaka undantag där vi hördes, bland annat för att utväxla saker som vi hade hos varandra. Men i stort fungerade det bra. Det var han som började återuppta kontakten igen efter en tid, men fortfarande efter tre år ringer jag aldrig exet. Den gränsen har jag behållit, för att skydda mig själv. Jag kommer aldrig mer söka hans uppmärksamhet.

Vill han prata får han kontakta mig, så svarar jag om det passar mig. My rules. :muscle:

Och i ditt fall gäller alltså att om du nu är hans livs kärlek och inte bara ett litet (hänsynslöst och egoistiskt) äventyr utanför äktenskapet, då kommer han inse det när du dumpar honom helt och hållet, utan livlina. Det kommer i så fall få honom att ta tag i sin livssituation och göra de förändringar som krävs för att kunna välja dig istället.

Om han inte gör det - då har du ditt svar där.

4 gillningar

Tack för ditt svar! Just nu är det ju helt omöjligt att känna så, hoppet finns fortfarande och det gör att det är svårt att ta in det ni skriver. Hur kan man få hoppet att försvinna??? Känns som att det är det som håller mig över ytan men samtidigt det som jag måste få bort för att kunna gå vidare helt.