Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att bli lämnad efter 23år

Att bli lämnad

Det var en stor överraskning för mig. Sambon kommer hem på fredagen i väldig fart. Sedan vill hon prata. Jag trodde det gällde något vi skulle göra i helgen. Det var det inte. Hon får till slut ur sig att hon vill separera efter 23år tillsammans. Hon kände inte att jag gav henne de känslorna som man bör få av en som man är sambo med. Jag var hennes bästa vän istället. Mitt huvud bara snurrar, vad händer, hur? Har massvis med tankar. Hur länge har hon känt så här?

Vi satt förra veckan o gjorde planer för sommarsemestern. Och ett par saker vi skulle göra i påsk. Hon såg framemot det. Men tydligen gjorde hon inte det för senare visar det sig att hon redan bestämt sig 2 veckor innan.
Vi han prata lite fram och åter i 40min innan jag måste hämta vår son på sin skola. Helt borta när jag körde dit. Hämtande honom och spelade så normal som möjligt.

Vill ju att sambon och jag skall kunna ta tid och prata med varandra om oss, och hur vi säger det till barnen.
Kom hem och öppnade dörren möts av min sambo. Hon hade känt sig tvungen att berätta för vår andra son när han kom hem från skolan. Så ena sonen får veta det utan att jag får vara där, andra i hallen innan vi ens hunnit in. Det var som hon skulle med tåget. När vi samlas i vardagsrummet sitter min yngsta son o stirrar rakt ut. Sedan är vi tre stycken som inte vet riktigt hur eller vad man ska säga. Det jag och sambo säger är att det inte är deras fel, vi älskar dom, och så vidare.

Det gick ett par dagar. Jag gick som i chock hemma. Vi började prata för jag hade frågor tankar.
Hon sa att hon måste hitta sig själv, och då börjat prata med en kompis, det var före jul. Sedan fick vi Covid hela familjen. Då menar hon att hon fick dödsångest. Vi var inte speciellt sjuka och hon har ju gått runt o sagt att influensan hon hade för några år sedan var mycket värre. Men nu var det dödsångest och hon funderade över oss.

Då prata hon med kompisen och hon funderade hur hon kände för mig. I början mars bestämde sig för att separera. Jag undrar varför inte hon sagt något, vi hade kunnat ta hjälp. Vad som helst om jag vetat något. Men hon menar att det var här hon måste vara egoistisk och göra det själv. Jag förstår inte det, och hon menar att det är nog manligt o kvinnligt, vad vet jag.

Hon påstår att det inte är någon annan men jag synar det. Hon gömmer mobilen, kommer jag nära vinklar hon bort den. Kommer jag in i köket när hon sitter med den klickar hon bort messenger och stänger locket. Ändrat helt vanor. Hon brukar sova rätt tidigt. Nu är det mobil och då messenger ibland till 02.00 fast hon skall upp o jobba. En natt frågade jag henne, vem i hela friden pratar du med nu? Hon säger en kompis namn.

Vad hon inte vet är att jag har kompisen på messenger, kunde se att hon inte var online. 2dagar efter hade hon lagt mobilen på laddning och går för och duscha. Vet att det är lågt och fel men jag kollade. Inte var det kompisen hon pratat med för tiderna där var helt normala. När hon duschat klart tog upp att kunde hon inte bara visa tiden när hon och kompisen pratat. För det stämmer inte. Hon reagerade med stress o aggression, jag fick inte komma nära hennes mobil, det var bara hennes och hon vill inte visa för hon hade skrivit med sin kompis om mig, vilket jag vet inte stämmer. Aldrig sett henne så stressad.
Var tvungen att ge mig av till jobbet, då jag får ett meddelande av sambon att nu kan jag höra av mig till kompisen för bekräfta att de pratat. Det gjorde jag aldrig.

Vet att det inte spelar någon roll i långa loppet men lite ärlighet förtjänar jag.
Tur att man har familj och bra kompisar som ställer upp. Så jag kan arbeta vidare för mina barn, Att de skall få det bästa möjliga.
Vet att det är rörigt i texten men mitt huvud är rörigt…

6 gillningar

@Larr Beklagar sorgen. Verkligen. Gjorde samma-ish resa för 3,5 år sedan.
Medlem här sedan dess, skriver ganska lite nuförtiden.

Får lite panikkänsla av att läsa din text. Kan leva mig in i det du nu måste igenom.
Det dina barn måste igenom och att ni sannolikt inte kommer att ha någon hjälp av sambon.
Hon är redan på väg. Kanske redan borta med vinden?

Så det blir handfasta råd:
Bodela, separera era konton.
Snacka om vad som ska säljas vad vem har rätt till och om det finns gemensamma tillgångar som egentligen borde vara enskilda och hur ni ska göra med dem.
Vem flyttar och hur tänker hon sig den processen?

Var beredd på att hon inte kommer att tycka något är några som helst problem med en skilsmässa eller att hon flyttar ihop med den nye om mindre än en månad.

Var lyhörd, kanske är det inte helt kört???
Men gör dig inga fantasier, övertolka inte orden döm bara efter hennes agerande.

Så fort det är uppenbart att ni ska gå isär:
Blocka henne på sociala medier, ta allt hon säger med ett tjog nypor salt.
Lägg ihop ett och ett, hitta det du behöver för att inse att hon är historia.

Gråt, ät, motionera, älta med de vänner som du har.
Snacka inte ner henne inför barnen. Men höj henne för tusan inte heller.
Om du får för dig, som sprungen ur vodkabältet, ta en fylla och fundera på saken så
slå inte på telefonen och kommunicera inte på sociala medier om något.
Det kommer bara surt efter.
Håll allt som måste ut IRL mellan fyra ögon isåfall.

Ta inte på dig någon skuld i hennes otrohet, för det föreligger otrohet var så säker.
Möjligen, möjligen att hon tänker sig att hoppa i säng med den näste inom jättekort och därför “gjorde slut innan” men det är förbajjat ovanligt.

När det är så bråttom som det är nu för henne har det pågått en tid.
Då har allt förnuft farit genom fönstret och risken är att du möter en jätteglad och peppig madame inom kort.
Som dessutom ska börja träna sent, hänga med kompisar och sova borta efter AW.
En pina värre än medeltida prygel.

Se till att ni slipper umgås så snart det bara går.
Du kommer att dö lite varje gång ni ses.
Tänka tankar du inte vill tänka och fastna i banor du inte vill.

Men du, det kommer att gå över.
Men det kommer att ta tid.
Ska ta tid.

Du har verkligen fått en svimsmäll och kommer att behöva gå igenom en relationell hjärntrappa samtidigt som du ska fungera och skapa dig och barnen en ny tillvaro.
Ingen lek.

Många får sömnsvårigheter, många fixar piller att sova på.
Många behöver samtalsstöd.
Ta all hjälp du anser att du behöver.

Själv skötte jag barnen, promenerade och började träna som tusan. Tog mig ett glas rött lite nu och då när det behövdes och så snart det gick började göra saker som gjorde att jag hittade tillbaka till mig själv igen. Vem nu det var efter nästan 30 år i relation i mitt fall?

En sådan separation som du ska gå igenom är kanske den största utmaning man kan tänka sig som i övrigt frisk människa?

Men du, vi kommer igenom!
Det blir bra, det blir annorlunda, men det blir bra!

Och precis, välkommen hit till forat ingen vill vara på! :heart:

16 gillningar

Hej tack för svar…

Jo det är riktigt tufft just nu. Tror inte jag gråtit sedan mina barn föddes, ca 13år sedan. Nu rensas kanalerna friskt. Jag kommer inte någonsin tala illa om mina barns mamma. Inte för dom inte för andra. Det blir bara mer skit av det längre fram misstänker jag.

Men blir paff av att en person man litat/ älskat på i 23år, byter person.
Hon pratar massor om att vi skall sälja vårt radhus. Det är halvt omöjligt att få något där vi bor. Jag stressar sönder av tanken på var skall jag bo. Vill ha ett mål att jobba mot. Där jag och barnen kan bo.

Hon glider på som det är lugnt. Hon drog hem till sina föräldrar ett par dagar. Hör av sig på messenger, glad för nu skall hon köpa bil för en 100000kr.

Jag tror att stegräknaren snart brinner upp. Ute och går. Först med ena barnet sedan andra. Pratar funderar försöker få dem att slippa ha saker liggande i sig.

Fick veta av en bekant som hörde att hon skickat till olika av sina kompisar och några gemensam att hon fick då uppleva en iskyla från 3st här hemma. Nja snarare 2st barn som tassar på tå. Vet inte hur de skall behandla oss. Pratade med barnen och förklarade att vi är vuxna och vi klara att lösa detta. De skall köra på och vara så gott det går som vanligt. De får tjafsa med oss och vara sina vanliga jag.

Som sagt jag är i omklädningsrummet, hon har sprungit färdigt 100meters loppet.

Tror även att jag inte bör fundera på alkohol nu. Lätt att känslor svämmar över. Inte läge för det nu.

Hur fungerar det nu för dig? Har ni fungerande kontakt?

2 gillningar

Det där med den plötsligt väldigt privata mobilen är ett STORT varningstecken på att det finns ett nytt kärleksintresse väntande i kulisserna, det har vi sett många vittnesmål härinne på forumet om - jag har själv en liknande erfarenhet. Det innebär i praktiken att hon är inne i den rosa bubblan nu, räkna inte med att det går att kommunicera förnuftigt med henne på riktigt länge.

Jag tycker visserligen att du behöver vara medveten om att du förmodligen har mycket praktiskt (bostad, ekonomi och liknande) att lösa framför dig, men du har ju inte bråttom att flytta någonstans, låt henne driva den biten! För att du ska orka fixa med allt det du måste, behöver du börja med dig själv och springa ikapp lite. Du kan behöva ett professionellt samtalsstöd. Det är oerhört värdefullt för att sortera i skallen och sätta igång med den sorgeprocess som uppbrottet innebär. Kolla dina försäkringar, kyrkan, företagshälsan om du kan få hjälp den vägen. Vännerna är också bra. Forumet är bra - öppet 24/7.

3 gillningar

Hon har förmodligen varit otrogen, antigen fysiskt eller känslomässigt. Om du får reda på mer om den eventuella affären så bör du absolut exponera detta för familj och vänner. Sök professionell hjälp om du känner att det behövs. Gentemot henne skall du inte visa några känslor. Separera sovrum redan nu. Gå gärna ut, imån av vad pandemin tillåter, och träffa vänner. Motionera, ät, drick och sov. I motsats till vad någon skrev här innan så bör du helt hålla dig borta från alkohol.

1 gillning

Min svärsons föräldrar, för några år sedan:

Hon kom hem efter jobbet och han hade middagen färdig. Hon sade att hon inte skulle hinna äta, för hon måste packa för flytten. Medan hon packade väskor, så talade hon om att hon tvekat i över ett år, men nu hade hon bestämt sig för att skiljas. Så försvann hon efter att ha sagt att hon skulle hämta resten en annan dag.

Han var i chocktillstånd. Den första månaden gick han ner 10 kg. Under tiden kom och gick hon i huset och plockade med sig saker. En gemensam vän hjälpte henne att ta möbler. Den vännen hade hon haft ett förhållande med i ett år, visade det sig.

När min svärsons pappa hämtat sig från chocken, så upptäckte han att hon tömt bankkontot, tagit bilen och nästan alla möblerna. Han orkade inte bråka om det, utan han tog den förlusten i stället.

Kontakta banken så fort du kan och spärra alla konton som går. Bädda åt din fru i ett annat rum och betrakta er som separerade redan nu. Det är vanligt att de här som “dröjer sig kvar” tar chansen till lite extra sex när lusten faller på, och det tär på självkänslan att bli utnyttjad på det sättet.
Och var beredd på att det antagligen dyker upp en hemlig älskare i kulisserna …

4 gillningar

Fy fan vad tungt. Verkligen tungt. Det är ingen tröst, men har jag gått igenom exakt det du beskriver. Ena veckan görs planer för jul, nästa vecka ska man skilja sig. Blixt från klar himmel. En annan som väntar i kulisserna…

Du har fått bra råd här ovan. Jag har inga tips att ge riktigt. Sju månader in och jag vet ej vad jag gör. Jag famlar i mörkret. Men en sak, din sambo så som du kände henne finns inte längre, tyvärr. Det är jävligt hårt att inse. Tog mig för lång tid att inse det. Positionera dig för att skydda dig och barnen.

1 gillning

Hej om det är något eller om jag bara är nojig men magkänslan säger att jag skall nog ställa in på på att något hänt. Sedan om det varit fysik otrohet eller känslomässig? Har fördelen att kunna få samtal via mitt arbete. Min chef har redan sett till att det är pågång. Man behöver bra hjälp.

Det går så upp o ner för en. Ont i magen, en klump. Vill som inte ens tänka tanken på att vara utan min sambo. Har älskat henne säkert ett år innan vi blev tillsammans. Såg ju oss tillsammans som gamla.
Vi har gjort upp att låta barnen flytta ut sedan kunde vi flytta var som helst i Sverige och arbeta.
Nu är det bara tomt.

Har riktigt bra vänner som ställer upp till 100%. De är skönt att träffa dem och träna, prata, bara vara.

4 gillningar

Hej 7månader, så här. Jag lider mig dig. Tror själv att jag är i halv förnekelse. Vill inte ens tänka på det. Jo man blir helt paff. Planer och allt bra ena veckan nedskjuten nästa.
Jag arbetar oregelbundna tider. Det gör att nu när jag är på jobbet kan jag inte ta något för att sova. Jäklar vad hjärna jobbar då.

Har en lite fundering på vem det kan vara. En som funnits i kulisserna. Jag har märkt hur han svansat runt sambon tidigare. Men nu blev jag helt plötsligt kontaktad av honom. Vi hörs kanske max en gång per år. Nu hörde han av sig och ville ut o gå.
Vi gjorde det och jag nämnde vi separerat. Ingen reaktion på förvåning eller vad har hänt. Utan det var han välmedveten om. Sedan började han prata om att han kanske skulle lämna sin fru. Men att det var ju så svårt för honom.

Tror att framtiden kommer att utvisa om det stämmer vad jag tror.

1 gillning

@Larr våra kids var äldre.

Alla är myndiga nu. Vi vi har väl setts på en tävlingshelg och en student sen december 2017.
Pratat i telefon 1-2 gånger år om försäkringar eller presenter till barnen.

Så vi har en väl fungerande, dvs i det närmaste obefintlig kommunikation. :slight_smile:

Btw tror bestämt att er gemensamma bekanta gjorde en omvänd grooming med dig igår??
Supersmart plan, så du inte ska tro att något pågått innan de nu träffas av en olycklig slump. :joy:
Visar på hur fluffigt rosa allt är nu i deras egen lilla bubbla.:- :face_vomiting:

4 gillningar

Jo idag är det riktigt tungt, får inte mycket vettigt gjort. En stor klump o känsla av hopplöshet. Fick just veta att det verkar ordna sig för henne. Systern som har mycket pengar verkar kunna ordna handpenningen på lägenhet. Därför hon var så lugn.

Jag ser mig själv i en papplåda bakom coop. Hopplöst läge just nu. Får inte ihop till handpenning och såg på bostadsbolagen att för att få en lägenhet så bör man varit reggad sedan 2013.

Hatar att känna sig så här. Igår hyfsad idag mosad. Mitt huvud sprängs snart. Hur fasen skall man orka ha det så här. Jag är sjuk imponerade över er alla som kunnat gå igenom och vidare.

1 gillning

Åååh, det är så orättvist att svikarna haft ett tag på sig att mentalt (och praktiskt) förbereda sin exit. Hur öppen har du varit mot din omgivning att du (akut) letar ny bostad? Det finns ju andra lösningar än en hyreslägenhet med förstahandskontrakt menar jag. Lokala facebookgrupper där du bor kan också ge napp hos privata hyresvärdar. Det är ju inte så att det behöver vara ditt “forever home”. Även om det känns surt att byta sitt eget hem mot något mindre eller sunkigare, eller en andrahandslösning, så är det ju ändå någonstans att landa.

5 gillningar

Vad du gör så var inte “snäll” i bodelningen, och låt honom inte villa bort dig.

3 gillningar

Jeg føler med deg. I nesten 3 måneder måtte jeg leve i limbo, ante ikke hvor jeg skulle bo, om jeg måtte flytte eller om jeg klarte å kjøpe ut eksen. Det ordnet seg, selv om vi bodde 6 måneder sammen. Nei, du ender ikke opp på en pappkartong bak Ica. Det bare føles sånn akkurat nå. Hold ut, det ordner seg på et vis. Vet det er grusomt nå.
Sender styrkeklemmer :hugs: :hugs:

2 gillningar

Aj aj aj.

Längesen jag skrev här nu även om jag tittar in och följer utvecklingen i nån tråd då och då.
För mig är det ganska exakt 3 år sedan nu och när jag läste din tråd känns det som igår.
Jag gick genom mer eller mindre på pricken det du gör nu.

planering inför sommar, förändrat beteende från lycklig till sur och butter och den fruktansvärda likgiltigheten och förändringen av personligheten när hon till slut erkände. Allt inom nån månad. Allt skulle gå så fort efter det. Ingenting betydde nåt längre… Det är minnen som fortfarande är smärtsamma även om jag nu kan se det från ett helt annat perspektiv.

Du är nu mitt uppe i det värsta och jag förstår att det är svårt att tänka klart men det jag skulle vilja råda dig till är att:

Sök inga svar på hennes beteende eller på saker som hon sagt. Hon är uppe i ett rus nu och det enda som betyder nåt för henne är att vara med den nya. Du kommer endast att få lögner tillbaka, eller kanske ännu värre, brutala elaka sanningar. Allt som passar henne. Hon bryr sig inte… Tro mig.
Det är orden hon sa till mig då som gör att jag fortfarande föraktar henne nu - 3 år senare.

Om du har möjlighet så se till att ni kan bo ifrån varandra nu direkt. Försök minimera er kontakt så mycket som möjligt. Försök hålla er kommunikation i textad form.

Försök stå mot frestelsen att böna och be och hoppas att allt ska bli bättre bara ni får prata igen. Någonstans inom dig så vet du att det aldrig kommer att bli så. Åtminstone inte som det varit förr eftersom hennes lögner förr eller senare kommer att äta upp dig. Tro mig på den också…

Försök att härda ut. Livet är piss ibland och det här är bland det värsta en människa kan gå genom. Försök att vara den större nu. Glöm inte dina barn i din sorg för detta är en minst lika stor sorg för dom även om dom inte visar det på samma sätt.

Kan inte ge nån mer tröst än att säga att jag förstår dig i denna stund. Snart släpper din chock och du kommer in i en annan fas och det kommer kännas lite lättare hoppas jag även om det är jobbigt också.

Det här forumet gav mig en otrolig tröst när det begav sig så använd dig av det och skriv, skriv och skriv. Det är många som är precis där du är nu…

kram på dig och kämpa på…

2 gillningar

Tog mig för lång tid att inse detta. Har förnedrat mig själv genom att försöka förstå. Men det får var slut med det nu. Får bara lögner och ickesvar tillbaka.

2 gillningar

Det går upp och det går ner. Jag känner igen känslan av att det nästan kokade i huvudet vissa dagar.

Jag fixade första månaderna. Det gör du med. Det kommer lugna ner sig, inte som att allt blir bra för det blir det inte bara så där, men det kommer lugna ner sig.

Tackar för alla råd och tankar jag får. Problemet nu är att vi sitter fast i radhuset. Var skall jag ta vägen? Vill inte vara utan mina barn. Kommer aldrig böna o be något. Det hon gjort har sårat mig djup och kommer inte kunna lagas.

Allt som såg så ljust ut. Nu känns det bara nattsvart.

Jag mest bara svamlar, vet inte riktigt hur detta skall gå.
Kompisar försöker att peppa upp en och det är bra, men det är som de riktigt inte förstår att man inte kan eller vill göra massor av saker. Någon pratar om dating appar. Jag tror inte att jag någonsin vill utsätta mig för detta igen. Jag vill ju inte ha någon annan kvinna än just henne. Synd bara att det inte är besvarat.

Nej nu får jag gå och bada. Det känns fortfarande bra :slight_smile:

2 gillningar

Därför är detta forum bra för här förstår alla en. Vänner är guld värda men ingen som inte har gått igenom dethär vet hur det känns.
Jag själv blev lämnad efter 36 år. Otrogenhet och hela paketet. Han gjorde samma för 12 år sedan men då hittade vi tillbaka till varann. Nu är det kört.
Dethar gått 1 år och 3 månader och det är fortfarande tungt. Jag kämpar på, men glädjen i livet är tyvärr ännu borta.
Jag har barn och barnbarn och härliga vänner så är inte helt ensam men…
Det blir ju bättre men det går i myrsteg. Att dejta någon då man sörjer är nog inte att rekommendera. Den tiden kommer kanske. Jag är inte redo för det på länge.
Sköt om dig och låt känslorna komma. Det går mycket upp o ner i början. Lider med dig. Kram.

2 gillningar

Kan du inte säga just det? Att det hon har gjort har sårat dig väldigt djupt och att du behöver att hon flyttar ut, åtminstone lämna dig ifred under en period.
Då kan hon sova på soffan hos en kompis eller sin syster

1 gillning