Att bli lämnad
Det var en stor överraskning för mig. Sambon kommer hem på fredagen i väldig fart. Sedan vill hon prata. Jag trodde det gällde något vi skulle göra i helgen. Det var det inte. Hon får till slut ur sig att hon vill separera efter 23år tillsammans. Hon kände inte att jag gav henne de känslorna som man bör få av en som man är sambo med. Jag var hennes bästa vän istället. Mitt huvud bara snurrar, vad händer, hur? Har massvis med tankar. Hur länge har hon känt så här?
Vi satt förra veckan o gjorde planer för sommarsemestern. Och ett par saker vi skulle göra i påsk. Hon såg framemot det. Men tydligen gjorde hon inte det för senare visar det sig att hon redan bestämt sig 2 veckor innan.
Vi han prata lite fram och åter i 40min innan jag måste hämta vår son på sin skola. Helt borta när jag körde dit. Hämtande honom och spelade så normal som möjligt.
Vill ju att sambon och jag skall kunna ta tid och prata med varandra om oss, och hur vi säger det till barnen.
Kom hem och öppnade dörren möts av min sambo. Hon hade känt sig tvungen att berätta för vår andra son när han kom hem från skolan. Så ena sonen får veta det utan att jag får vara där, andra i hallen innan vi ens hunnit in. Det var som hon skulle med tåget. När vi samlas i vardagsrummet sitter min yngsta son o stirrar rakt ut. Sedan är vi tre stycken som inte vet riktigt hur eller vad man ska säga. Det jag och sambo säger är att det inte är deras fel, vi älskar dom, och så vidare.
Det gick ett par dagar. Jag gick som i chock hemma. Vi började prata för jag hade frågor tankar.
Hon sa att hon måste hitta sig själv, och då börjat prata med en kompis, det var före jul. Sedan fick vi Covid hela familjen. Då menar hon att hon fick dödsångest. Vi var inte speciellt sjuka och hon har ju gått runt o sagt att influensan hon hade för några år sedan var mycket värre. Men nu var det dödsångest och hon funderade över oss.
Då prata hon med kompisen och hon funderade hur hon kände för mig. I början mars bestämde sig för att separera. Jag undrar varför inte hon sagt något, vi hade kunnat ta hjälp. Vad som helst om jag vetat något. Men hon menar att det var här hon måste vara egoistisk och göra det själv. Jag förstår inte det, och hon menar att det är nog manligt o kvinnligt, vad vet jag.
Hon påstår att det inte är någon annan men jag synar det. Hon gömmer mobilen, kommer jag nära vinklar hon bort den. Kommer jag in i köket när hon sitter med den klickar hon bort messenger och stänger locket. Ändrat helt vanor. Hon brukar sova rätt tidigt. Nu är det mobil och då messenger ibland till 02.00 fast hon skall upp o jobba. En natt frågade jag henne, vem i hela friden pratar du med nu? Hon säger en kompis namn.
Vad hon inte vet är att jag har kompisen på messenger, kunde se att hon inte var online. 2dagar efter hade hon lagt mobilen på laddning och går för och duscha. Vet att det är lågt och fel men jag kollade. Inte var det kompisen hon pratat med för tiderna där var helt normala. När hon duschat klart tog upp att kunde hon inte bara visa tiden när hon och kompisen pratat. För det stämmer inte. Hon reagerade med stress o aggression, jag fick inte komma nära hennes mobil, det var bara hennes och hon vill inte visa för hon hade skrivit med sin kompis om mig, vilket jag vet inte stämmer. Aldrig sett henne så stressad.
Var tvungen att ge mig av till jobbet, då jag får ett meddelande av sambon att nu kan jag höra av mig till kompisen för bekräfta att de pratat. Det gjorde jag aldrig.
Vet att det inte spelar någon roll i långa loppet men lite ärlighet förtjänar jag.
Tur att man har familj och bra kompisar som ställer upp. Så jag kan arbeta vidare för mina barn, Att de skall få det bästa möjliga.
Vet att det är rörigt i texten men mitt huvud är rörigt…
