Han gick för 8 veckor sedan och allt är så jävla jobbigt. Jag håller på och packar mina saker och skulle sälja en byrå idag. När köparen kom så berättade jag att det var lite stökigt på grund av att jag höll på att packa och att det var en skillsmässa. Hon bara ”jaha”. Sen frågade hon om jag sålde mitt skrivbord också. Och jag blev så arg. Nej! Sluta behandla mina saker som en loppis tänkte jag. Sen började hon berätta att hon och hennes man hade köpt ett nytt hus så dom behövde fler möbler. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det kändes så fruktansvärt okänsligt. Om sex dagar går flyttlasset. Jag förstår inte hur jag ska orka det här.
1 gillning
Det kanske bara blev kortslutning i hjärnan hos den som skulle köpa byrån. Du presenterade känslig information, vederbörande kanske märkte att du vad ledsen och blev rådvill - vad ska man säga för att trösta en främling? Vissa finner sig snabbt, andra tappar förmågan att tänka och väljer att helt stänga av känslorna.
Jag förstår att det är tungt. När livet inte blir som man har tänkt känner man sig handfallen. Att bli lämnad av någon som man själv älskar och dessutom blir tvungen att lämna ett hem man trivs i, det är med all säkerhet vidrigt. Man tappar förmodligen markkontakten, känner sig som om man inte har någon fast punkt. Så kände jag när jag blev lämnad i ett tidigare förhållande. Och så kanske mitt senaste ex kände i början när jag lämnade honom.
Men du, det blir bättre. Det BLIR bättre.
Hur ser din boendesituation ut? Flyttar du till en lägenhet? Bor du kvar i samma stad eller flyttar du?
Kram!
Kanske inte var helt nödvändigt att säga i just det läget att man behövde möblerna för att man ska flytta till hus med sin man.
Men många är så inne i sina bubblor att de inte riktigt ser eller hör något annat.
Sista gången jag såg mitt ex (skulle lämna över lite grejer) skulle jag direkt fika med en bekant efteråt. Var ledsen och påverkad så klart, men hon sa inte sa mycket mer än “jaha, vad tråkigt” och berättade sedan hur underbar hennes kille var mot henne och hur mycket positiv energi han gav hennes liv. Av just den anledningen kunde hon inte stanna så länge heller, utan skulle hem till honom.
Inte myck till stöd direkt, men hon var i sin bubbla och där finns inte plats för andras sorg.
Förstår så väl dina känslor men jag tror det är svårt för andra att sätta sig in i hur man tänker och känner i din situation.
När min x-make vilje skiljas var två mäklare och värderade huset inför att jag skulle köpa ut honom. Båda visste situationen. Den ena ( som tidigare sålt/köpt lgh åt oss) var lugn och kliniskt professionell. Tur det, jag hade brutit ihop av vänliga ord. Den andra gick runt och log och berömde vårt fina hus och bla, bla, bla. Jag kände mig nästan hatisk för att hon gick runt och låtsades som att något var positivt i den vidriga situationen där värderingen bara var ett nödvändigt ont som skulle klaras av. Jag tyckte att hon var otroligt korkad och omogen. I efterhand förstår jag ju att jag inte kunde kräva att hon förstod vad som rörde sig i mitt huvud. Har man inte varit med om det är det nog svårt att förstå hur känsliga olika saker kan vara.
Kram till dig!
Varit där, allt var till salu… Rea kom och köp! Dubbla personliga visningar, med yngre lyckligt par som köper första boendet. Jorå…jamen visst här har jag jobbat dygnet runt och renoverat för att vår familj skulle bo här resten av livet. Ingen fusk…promise 
visst är det fint? I mitt huvud: “Jag vill ju inte att ni köper det”. Ett tag hade jag 30 annonser på blocket ute, inte fan fick man nån hjälp…men pengarna va välkomna. Och ja, paret köpte gården. Klarade inte att sitta ner med dem och skriva kontrakt. Viker ner blicken på ICA när våra vägar korsas.
Men fy fasiken, så vidrigt det måste ha känts. Jag som tyckte den glättiga mäklaren var precis vad jag klarade av. Jag hade nog kräkts om det kommit ett lyckligt par.
Ibland kommer situationer som så tydligt sätter fokus på livets ytterligheter och bräcklighet.