Att avsluta en relation efter 28 år

Jag uppskattar mycket att ta del av personliga berättelser, men om jag ska välja kategori väljer jag Allmänna diskussioner. Är i fas att få dela tankar, insikter och strategier för en ny fas i livet. 28 års relation/äktenskap (sista 13 åren) och 2 barn och hela det paketet - nu är det förändring, BIG TIME som gäller. Pendlar mellan att vara tokorolig för det nya, okända och försöker lugna mig med acceptans. Acceptans att hela livet är en process av förändring. Extra svårt för mig, trygghetsknarkaren. Vårt avslut har tagit tid. Värkat ut. Jäkligt smärtsamt. Många tårar/emellanåt hårda ord/båda känt sig svikna. Just nu bra fas. Vi har ett lugn i våra samtal. Partnern flyttade ut i helgen. 28 år. Lång tid tillsammans. Hur har ni andra, efter lång relation gått vidare?

1 gillning

Håll ut det blir bättre. Var tillsammans med min ex man 18 år och det var sjukt jobbigt när han ville skiljas men idag 8 mån senare mår jag bra och en del av mig tycker faktiskt att det känns skönt. Om man skiljs som vänner betyder det inte att man inte kan ha kontakt bara för att man skiljer sig.

Det blir en rätt jobbig tid på minst ett år men sen mår man man mycket bättre.
Det är ingen underdrift att säga att hela livet och tillvaron förändras. Rutiner och det sociala liv som man hade tidigare försvinner.
Umgängeskretsen förändras. Ekonomin likaså. Man måste hitta nya vänner, sysselsättningar och kanske intressen.
Hur klarar man av ensamheten? Ska man ut på dejtingmarknaden? Kanske inte direkt men när man väl är redo så kan det vara värt att testa…
Jämför separationen med en sorgeprocess - man måste igenom den men när det är klart så är man beredd att ta nya tag.
Men bli framför allt aldrig bitter, inse att det här ändå var det bästa lösningen för det är ingen mening att kasta bort sitt liv i ett olyckligt och dysfunktionellt förhållande och ingen annan än du själv har ansvar för att ditt liv innehåller lycka och eufori. Tänk aldrig på sig själv som ett offer utan det är ens egna beslut som satt en i den här situationen. Se möjligheter och inte svårigheter och lyssna inte på exet längre.

Mina snabbråd så här ett par år efteråt är dessa:
Bryt helt med exet! Ingen kompisrelation, inget hälsa på varandra eller göra saker tillsammans osv. Ska man själv komma vidare måste man klippa helt och detta oavsett om man är/var vänner eller inte. Tänk så här: det finns en anledning till att ni separerat. Gegga då inte fast dig i ert gamla liv, annars kommer du inte vidare med ditt nya. Det är inte ni längre utan numera är det två olika konstellationer och tänk inte ens tanken att fira gemensamma högtider med exet. Enda undantaget: när ni måste dryfta sånt som rör era gemensamma barn.
Skapa och bygg upp egna relationer med barn(en) och låt aldrig ditt ex försöka kila in sig där och prata skit om dig.
Prata och skriv om det som hänt och hur man mår. Anförtro dig åt någon. Att läsa och skriva här är en sån terapeutisk åtgärd som jag har lärt mig mycket av.
Flytta! Det är enklare att starta om om man samtidigt byter bostad.
Njut av friheten att få bestämma allt själv! Man behöver inte kompromissa om saker och ting längre och man behöver inte reta upp sig på exets alla små egenheter som man hade svårt att bemästra.

3 gillningar