Det går bara runt runt och vi är åter där igen. Vi har varit gifta lång tid och har två fina barn tillsammans.
I mitt huvud började det för ca 10 år sedan. Jag upplevde att hon började skjuta mig längre och längre bort. Helt ointresserad av mig som person. Som om jag inte fanns där. Jag tog mig mod och berättade och vi kom överens om att fortsätta försöka. Gnistan tändes hos mig igen.
Det blev inte långvarigt
Hon och jag har pratat om sexlivet, närhet och sånt varje år. Ett år gick jag så långt att jag blev arg och bad henne tänka till på hur ofta hon kunde tänka sig ha sex med mig. Jag drömde om ett svar, 2-3 ggr/månad. Men jag fick svaret 2-3ggr/vecka. Wow tänkte jag. Men så har det inte blivit. Jag upplever att jag tvingar henne till nakenhet och sex och det är för mig absolut värsta jag vet.
Nu orkar jag inte ens försöka ta upp ämnet, det har gått 13 månader sedan vi senast tog i varandra på ett intimt sätt. Det är som ett skruvstäd över bröstet nästan varje dag hemma. Jag blir påmind hur mycket jag vill ha den närheten men hennes ointresse stoppar mig.
Både hon och jag är rädda för att såra den andra. Det gör ju inte saken bättre.
Nu har det iaf gått så långt att jag börjar fundera på om vi ska skilja oss, men vill helst av allt ha ett fungerande äktenskap.
Förstår att mitt inlägg är osammanhängande men jag är frustrerad och ledsen. Hoppas någon förstår mig. Jag har ingen jag känner att jag kan prata med detta om.
Jag tror jag har kraschat två förhållanden av samma anledning. Ni måste hitta roten till problemet om ni ska få det att funka. Varför vill hon inte? Det är nyckeln till allt.
Jag känner verkligen igen mig i din situation! Jag har känt mig så himla ensam trots att jag sov bredvid någon varje natt. På något vis försvann både närhet och sex på vägen genom åren. Nästan så man glömde hur härligt det är mellan gångerna. När jag tog upp det så var det nog redan för sent för oss men jag vill inte leva utan det i framtiden. Nu går vi skilda vägar men någon gång kanske jag får uppleva det igen, hoppas jag.
Men det behöver inte vara för sent för er! Sök hjälp hos en terapeut som kan stötta i kommunikationen. Närma er varandra med små steg, behöver inte bli sex direkt, bara närhet i soffan, hålla handen, pussas, kyssas, intressera er för varandra. Närhet skapar ofta en längtan efter sex tycker jag även om det inte behöver ske direkt. Hur har ni det i övrigt? Är det annat som ställer till det?
Som andra har skrivit så gäller det ju att du tar reda på varför. Jag vill inte heller vara intim med min partner längre, och det är inte för att jag saknar sexlust eller inte gillar sex, det är för att jag är djävligt missnöjd i förhållande och så pass arg och besviken på min partner att jag inte klarar av det.
Säger inte att det är så för er, men det måste ju liksom inte vara så att hon bara inte vill utan egentlig orsak. Det kan ju finnas en orsak, som kanske går att lösa.
Hur intresserad är du av henne? Utanför sängen? Lyssnar du? Bekräftar du henne i vardagen? Delar ni på ansvar? Eller är ni båda i era skal, längre o längre ifrån varandra. För mig är sex en konsekvens av att jag känner närhet o närvaro på andra plan, andra (kanske du) ser att sex är förutsättningen för att känna närhet. Eller det är en växelverkan mellan dessa förstås men ni måste hitta en balans i hur Ni ska hitta tillbaks. Nu är ni i den onda cirkeln att båda känner sig avvisade gissar jag och det är svårt att bryta själva.
Få personer är asexuella, är övertygad om att hon känner sig lika avvisad som du, men kanske på det emotionella planet. Jag tror de flesta vill ha ett sexliv med sin partner om förhållandet är sunt. Hon kanske inte ens kan ge dig skälet till varför, man blir blind i vardagen för vad man saknar, man bara vet att sex inte är speciellt intressant o prioriterat. Andra saker tar ens kraft. Om du kan vända detta. Lyssna, avlasta, bekräfta, utan krav på sex, kanske ni kan börja känna närhet igen och på sikt lösa detta stillestånd.
Det finns en tråd här som heter ”Dåligt sex” och jag tror alla tips där applicerar på ditt problem också.
Jag tror att ni behöver professionell hjälp/rådgivning, mönstret/cirkeln är svår att bryta själva. Jag är ganska övertygad om att en sådan kommer att leda till att ni inser att problemet egentligen ligger någon helt annanstans än där ni börjar nysta.
Jag tror det fanns ett boktips i nyss nämnda tråd. Något ni kan läsa tillsammans kanske?
Hans Mebius har skrivit ett par bra artiklar, ska leta upp länkarna. Läs gärna kommentarerna under artiklarna också. Kvinnors frustration över oförstående män som säger typ: om jag fick detta av min man skulle jag inte kunna hålla händerna ifrån honom. Uppmärksamhet/intresse på rätt sätt från en man är attraktivt.
Det besvarade faktiskt min egen situation till stor del. Både varför jag har lämnat män jag älskat, men också varför jag i de flesta relationer upplevt att min från början höga sexlust stendör efter ett tag
För mig börjar det så efter våra samtal. Jag ser henne i vardagen, vi delar på uppgifter och så vidare. Jag lägger manken till om jag så säger. Sedan går det en tid och min upplevelse är att jag blir ignorerad. Även jag har behov av att blir sedd och bekräftad. Vi är ju två i äktenskapet.
När det händer försöker jag in i det längsta tänka bort det och anta att hon är trött eller bara inte har lust. Efter en längre tid försöker jag påtala att vi är på väg tillbaka in i gamla gängor igen. Även då upplever jag att det inte blir någon respons som om vi inte är viktiga.
Till sist börjar jag stänga av. I mitt huvud är det då endast jag som vill att vi fungerar. Tyvärr stänger jag även då av mina åtagande och cirkeln blir komplett. Jag finner ingen ork till att hjälpa till, ta ansvar för gemensamma sysslor och så vidare. Jag blir ledsen och frustrerad att jag inte når fram.
Jag försöker absolut inte skylla ifrån mig. Jag bär stor del i varför vi hamnar här åter igen.
Det är förmodligen så att det är JAG som är problemet. Min känsla är att det är JAG som sänker henne. Jag borde kanske vara den som flyttar på mig?
Jag ska försöka få till att vi båda tar hjälp gemensamt. Kanske lyckas vi då? Jag vill mest att vi ska fungera tillsammans och att båda mår bra.
Känner igen scenariot. Problemet är att ni båda måste prata med varandra direkt om vad ni tänker och känner annars hamnar ni i samma cirklar om och om igen. Inte vänta!
Ok men det låter ju som att du verkligen har försökt. Kan tänka mig att hon kanske egentligen inte har de rätta känslorna för dig längre, men inte vågar erkänna det för sig själv eller stannar av praktiska skäl. Eller så lyckas ni inte nå varandra trots terapi och många försök, då är ni kanske inkompatibla till att någonsin göra det.
Jag tycker du låter sund och att du tröttnar efter försök är inte konstigt och som sagt cirkeln blir komplett… och rullar på… åt fel håll. Ofta så har man ju på något vis hamnat på olika frekvenser och budskapet når inte fram. Inte varken åt ena eller andra hållet. Jag tror dock detta mer är symptom på andra problem. Men sedan även blir ett problem i sig själv också.
Finns det perioder när ni fungerar bättre? Du skriver att det började för 10 år sedan men har det varit så här sedan dess eller varierat över tid?
Pratar ni om det? Eller vill man bara att den andra parten ska förstå utan att säga något?
Lite pratas det i alla fall, du vet att hon vill ligga betydligt oftare men det händer inte… det prioriteras inte.
Jag tyckte mig förstå att ni egentligen vill vara med varandra, är det så? Eller vill ni bara inte vara själva, det finns ju en skillnad i det. Kan ni inte vända er till familjerådgivning, jag tror att det är svårt att vända detta. Vad vill du själv? Vill du ge upp? Vad vill hon? Vill hon ge upp?
Att ” kräva” sex o närhet är väldigt laddat och inte något man vill göra och det är väldigt avtändande också för den partner som blir krävd på sex, det blir ju bara värre av att dessutom känna krav på sex.
Är ni båda utsvultna på närhet men också bittra på att ni inte får det, så är det svårt att vända det själva. Sök hjälp.