Hej, jag är helt övertygad om att min man lider av arbetsnarkomai. han är egenföretagare som jobbar ca 75-80 h/v som standard. Försakar egen hälsa och relationer/familj samt får verkar få ångest och tycka att dagar som inte ägnats åt arbete är bortkastade och värdelösa. Hur tar man upp detta på ett bra sätt? Är det någon i liknande situation som lyckats nå fram? Skulle gärna ta emot tips och tankar kring detta då jag känner att det här fungerar inte för mig och barnen längre.
1 gillning
Kan till viss del känna igen mig i din man. Det jag tänker på när jag läser din beskrivning är att det är nog inte så att din man jobbar som en galning för att han tycker det är roligt och att han njuter av det. Det är något annat som jagar honom. Och troligen vet han säkert inte exakt vad det är själv heller. Ser jag på mig själv är det en svårighet att säga nej till andra - i fallet arbete så är det kunder. Kan vara annat med - perfektion, rädsla för att inte kunna försörja, etc.
Det är lätt att försaka sig själv, som du skriver. Hälsan tar stryk. Men också de närmsta relationerna. För ens närmsta är liksom en del av en själv och ens liv, och skyddar man inte sig själv skyddar man inte heller dem.
Så han behöver nog ett rejält wake up call om att det han gör skadar inte bara honom utan även er. Att det är en realitet att familjen riskerar att brytas upp om han inte ändrar på något. Var så rak och ärlig som det behövs. Han kommer försvara sitt jobbande med att det är för familjens bästa, eller han inte kan göra annorlunda pga jobbet.
1 gillning
Hur länge har han varit egenföretagare?
Kan också känna igen mig i din man. Har själv diagnosticerat mig som arbetsnarkoman, främst i ett tidigare liv, men kan fortfarande vara “periodare”. Att erkänna för sig själv, och för andra, kan vara ett bra steg - för sig själv. Det hjälper inte nödvändigtvis relationen/familjen/barnen, socialt umgänge, hälsa etc inledningsvis, men kanske över tid, det skapar en medvetenhet. Nu är jag inte egen företagare förvisso, och jag hyser stor respekt för de som är egen företagare.
Jag har bekanta som är egen företagare och somliga jobbar mycket (tidsmässigt). Anledningen kan ju vara många; firman går inte bra, firman går “för bra”, som @nu_ar_allt_bra säger - man har svårt att tacka nej, säga nej. Orolig för vad ett “nej” kan innebära för framtiden, inkomst, försörjning etc etc.
Givet att det påverkar dig, relationen, familjen - då måste det upp på bordet - tids nog. Annars så kommer inget förändras - mer än att du/familjen lider i det tysta och din make “köttar på”, men ni når vägs ände…
Ju mindre konfrontativt och “skuldbeläggande” du kan ta upp det för samtal desto större chans att ni kan få till ett “bra” samtal, och hitta en bättre balans - för det måste väl vara målsättningen. Men givetvis bör det vara rakt och ärligt. För annars är väl risken att det blir mycket av “försvarsställning”.
Det du kan fundera på är vad är en rimlig kompromiss? Utifrån timmar, dagar, perioder på året etc. Mest så att du själv har tänkt igenom det. För somliga så kan “arbetsnarkomani” även vara ett personlighetsdrag, somliga jobbar mycket, och kommer kanske “alltid” att göra det… Jag vet att jag kommer nog aldrig bli en klockren “40h/v”, “7-16” kille, dag ut och dag in… det är inte jag, det är inte den typ av arbete/ansvar jag utför… Men kan man ha en öppenhet och ärlighet med sin partner kring det, och hitta en balans och kommunikation kring det (kan vara så enkelt att “denna vecka har jag mycket på jobbet”) så kan det vara ett steg på vägen… sen får inte “denna vecka har jag mycket på jobbet” infalla 52 veckor om året…
Visst, ingen kommer att tacka en den dagen man ligger på dödsbädden för att man jobbade 60-70h/v, vecka ut och vecka in, och försakade partner/familj etc…
1 gillning
Tack för era svar!
Ja, det stämmer att min man inte är 7-16typen och har aldrig varit det under de nästan 20 år vi har varit tillsammans. Problemet är nu att det inte finns något engagemang alls i familjen och jag kan också uppleva en stor personlighetsförändring de senaste 5-6 åren, där han har blivit fått allt sämre humör och blivit hårdare och mer snarstucken. Jag har i flera år bett honom att försöka hitta en balans som fungerar för både familj och arbete, men han har väldigt svårt att göra det. Han ligger borta mycket, vilket jag inte haft ett problem med tidigare men nu ser han ingen anledning att ens ringa hem när han är borta och om jag och barnen ringer honom så har han inte tid. “När jag jobbar så jobbar jag.” Och barnen ser han ingen anledning att lägga tid på att bygga relationer med eftersom att han resonerar så att de är hans barn och alltså vet de automatiskt att han älskar dem och skulle ställa upp om det behövs.
Jag var själv på väg att gå i väggen för något år sedan då jag hade mitt heltidsjobb skötte allt hemma, från barn, städning och matlagning till gräsklippning och däckbyte på bilen, samtidigt som jag gratis skötte ekonomin i hans företag. Det som räddade mig var att min arbetsgivare såg hur jag slet och mådde och skickade mig till psykologen på företagshälsan. Jag har också gått hos familjerådgivningen själv i flera år för att få hjälp och de har konstaterat att jag under perioder varit utsatt för psykisk misshandel i detta. Det slutade med att jag sa till min man att jag behövde sluta med ekonomin åt honom, vilket han sa att han skulle lösa i ca 6mån, men inget hände. Tillslut blev jag tvungen att säga att detta är sista månaden jag gör och sedan släppte jag det till honom. Detta resulterade i att jag fick veta vilken stor svikare jag var och han förstod inte hur jag kunde göra så mot honom. Jag har nu börjat förstå att detta beteende är inget han väljer utan att det faktiskt är en beroendeproblematik som ligger bakom. Tyvärr är det svårt att prata om då han är av inställningen att människor som söker psykisk hjälp är svagare än andra. Jag vill att detta ska fungera och jag vill att han ska bli den jag vet att han en gång i tiden var, men personen han blivit sista åren vet jag inte hur länge jag klarar att leva med och precis som ni skriver är det väldigt lätt att bli anklagande kontra försvarsställning när vi pratar om detta.
3 gillningar
Det är alltså inte nystartat? För då är det många timmar. Men då är man ju förberedd för det.
Har han hållit på med detta i många år och fortfarande måste jobba mycket men kanske för att det ska gå runt? Han ser ingen ljusning i sikte utan måste slita in varenda krona? Han ser ingen utväg? Eller går det som tåget och han vågar inte släppa taget för då tror han att det börjar gå sämre?
Är han ensamföretagare eller har han anställda?
Det är många faktorer som spelar in.
Det är helt orimligt. Gränsen för vad som är rimligt att ställa upp på, vad som är rimligt att vara förstående för är passerad. I ditt läge är det nog bara att konstatera att precis som ett arbete kräver arbetsinsats gör förhållande det med. Gör inte han det går relationen med dig och relationen med barnen i konkurs, och då är det bara jobbet han har kvar i livet.
Aj. Först, tack för ditt utförliga och uttömmande inlägg. Detta låter givetvis inte alls bra och det är helt klart att detta (“arbetsnarkomanin”) utvecklats till ett relationsproblem - och att det tycks ha pågått under en (för) lång tid, och lett till för många saker som låter illa…
Jag får nog dra tillbaka lite av mina tidigare kommenterar, kring detta med “kompromissande” och var du själv står i tanken kring det. Ert samtal bör nog snarare handla om er fortsatta relation (!), punkt. slut. - symptomen må vara att han arbetar 75/80h/v, men “sättet” han gör det på, hur han beter sig, hur han undviker att ta sitt ansvar (både för sig själv, er relation, er familj), hans inställning till hjälp, sättet han “behandlar” dig på - det låter väldigt illa i mina öron…
Han verkar inte alls medveten, enligt mig.
Lägg korten på bordet (!), återigen (för jag förstår att du har försökt…)
2 gillningar
Han har anställda, men tycker inte att någon gör jobbet lika bra som han och företaget går absolut inte på knäna men jag får inte fråga eller intressera mig för företaget längre eftersom han tycker att jag valde att inte ha med det att göra när jag inte kunde fortsätta att söka ekonomin åt honom längre så jag vet inga närmare detaljer. Det är absolut inte nystartat och de första åren hade jag full förståelse för hur det är att starta och bygga upp ett företag, men jag har flera gånger försökt att nå fram i att vi behöver hitta en balans som fungerar för både familj och företag. Jag har inga som helst krav på att han ska lägga ner verksamheten, men som det är nu fungerar bara inte.
2 gillningar
Han ser inte skillnad på sig själv och företaget. När du nobbade firman nobbade du honom. Duger inte firman för familjen är det inte han som duger. Kritik mot företaget tas som kritik mot honom som person. Och det är nog något som sitter djupt i honom…
Men oavsett vad som ligger bakom så är det ju hur det påverkar er andra i familjen som spelar roll.
Säg att du hade levt med någon som på grund av en hjärnskada haft aggressionsproblem, och du var förstående för att det var detta som orsakade aggressionen. Hade det gjort att knytnävsslagen gjort mindre ont? Hade de varit förlåtna då?
Man kan försöka förstå vad som rör sig i huvudet på andra, förstå varför de beter sig som de gör. Men det ger dem aldrig rätt att bete sig på det viset. Det du känner är giltligt. Du har kommunicerat att du inte klarar det här. Förstår han det men inte ändrar på något, ja då har han gjort sitt val. Han gör hellre dig illa än ändrar på sig. Och då är han inte mycket till karl.
2 gillningar
Word!
Det här behöver sägas många gånger här på forumet. 
3 gillningar
Tack igen för alla era kloka svar! Det jag skrev ovan är långt ifrån allt som hänt under de sista åren sedan han började personlighetsförändras. Det finns många fler situationer där jag har blivit hotad, ljugen för, och han har på olika sätt försökt sätta mig i ekonomisk beroendeställning till honom.
Allt ni skriver känns så klokt och logiskt, jag försöker ta det till mig. Framför allt att det jag känner är giltigt, men när jag försöker diskutera det hemma så blir det ofta bråk och pajkastning, tyvärr, och det slutar med att jag i förtvivlan ger mig. Jag har länge funderat på vad detta narcissistiska beteende beror på. Vi har precis börjat gå på familjerådgivningen tillsammans, så jag hoppas på att få hjälp att nå fram på ett bättre sätt, och förhoppningsvis hitta en lösning som fungerar. Jag vill verkligen inte börja bråka om barn, bodelning och pengar, men jag vet heller inte om jag vill leva med honom resten av livet. Därför hoppas jag någonstans på att nå fram och kunna hitta ett sätt att leva som passar oss båda, men ofta känns det som att jag söker något omöjligt.
3 gillningar
Hög igenkänning! Min mans jobb är hela hans liv. Det viktigaste,det går före barnen. Sonens (9år) psykiska ohälsa är han helt obrydd över.
Kommer och går som han vill,kommer oftast hem kl 20,lägger sig i soffan med mobilen.
Jag gör ALLT här hemma. Nu har jag tröttnat.
Du är inte ensam men det är ju ingen tröst❤️
2 gillningar
@Ebba1
Tråkigt att höra att du är i samma situation… Du säger att du tröttnat, betyder det att du tänker lämna? Hur reagerar din man när du försöker prata om er situation?
Låter sååå bekant. Har varit gift med en likadan. Arbetet först, sedan familjen. Högst ett par veckor semester per år , och även de i telefon pga av jobb.
Inget fick han missa och alla andra män var idioter som hämtade sina barn från dagis… varför kan de inte jobba istället mm … mm
Nå, sedan kom det ju fram sista året att han inte jobbat så mycket utan hittat en ny istället där han spenderade jobbkvällar och jobbnätter hos… hmm… så kan det också gå.
3 gillningar
Skrev inledningsvis att jag kunde känna igen mig i din man, gällande ”arbetsnarkomani” och många arbetstimmar per vecka, månad. Men den bild du/ni ytterligare beskriver… Näää, den kan jag inte relatera till, fullt ut.
Även om jag la mycket tid på mitt arbete, så vill jag ändå påstå att jag inte försakade familjen, och barnen, eller för den delen ”hus&hem”. Jo, min hustru drog ett tyngre lass under småbarnsåren gällande hus&hem, men hon drog inte hela lasset själv… vill jag, törs jag, påstå. Jag har aldrig ställt in min närvaro på barnens lusse-firande på dagis pga ”jobb”, eller missat något gällande barnen, eller inte varit engagerad i övrigt. Anser jag. Jag stressade hem från jobbet för att hinna vara med att natta, läsa godnattsaga etc. För jag ville helt enkelt… Men ett par timmar senare, så åkte datorn fram igen…
Min ”arbetsnarkomani” gick ut över min och hustruns relation, främst vår relation. I stället för att gå och lägga sig samtidigt, så satt jag uppe ett par timmar till och jobbade, få i väg de där mailen med de där viktiga filerna etc bla bla. Var vi i väg för att fira något, eller på semester, så var jag ständigt uppkopplad, kollade jobb-mail på telefonen i smyg under sill-lunchen på midsommarafton, smet undan någon timme efter avslutad lunch för att jobba, eller få iväg något e-mail. Vilket till slut ledde till slitningar mellan oss… Idag har jag inte jobb-mailen i telefonen. De timmar jag spenderar på kontoret och framför datorn, det får räcka. Behöver inte svara på ett mail kl 21:30…
Det du/ni beskriver tror jag tyvärr bara är toppen av ett isberg, dvs det som är synligt och påtagligt (antal timmar, komma hem sent, inget övrigt engagemang). För somliga kan arbetet och gräva ner sig i det vara ett sätt att fly något annat…
Har en ytlig bekant, egenföretagare, hantverkarbransch, han verkar påminna om @Sockan, din make. Min upplevelse är att han är väldigt bitter, skyller allt som är illa på “sittande regering och samhället i stort”, ena veckan så ska han säga upp alla personal och lägga ner sin firma för alla är odugliga, och andra veckan så tar han på sig så mycket nya projekt till glädjekalkyler att de inte vet hur de skall hinna. Han uppvisar också tydliga tecken på att vara utbränd, på väg in i den berömda väggen. Han sprider missnöje kring sig mest hela tiden. En personlighetstyp som inte ser skogen för alla träd… tycker att han är ”fattig” trots att han är god för flertalet miljoner… han ser inte tillgångarna i sina bolag…
Då pratar ”vi” om så mycket annat än bara att vara arbetsnarkoman… i mina ögon….
Mina egna erfarenheter av denna typ av människor, tyvärr, är att det ofta krävs något starkt och radikalt för att de skall kunna väckas, bli medvetna, förändras. Antingen en egen hastigt påkommen sjukdom/åkomma eller att någon ställer ett tufft, starkt och tydligt ultimatum.
4 gillningar
Jag tänker lämna pga flera faktorer. Han har bedragit mig x flera. Haft sin älskarinna på vår lilla motorbåt,haft sex med henne där. Berättar för vår 9 åriga son att mamma är arg på mig för att jag varit otrogen men det är vanligt. Tror jag kan skriva en bok om vad han gjort.
Ska lämna nu!!!
1 gillning
Jag håller med dig om väldigt mycket och ovanstående dessutom. Men det jag tänker är att man inte alltid, eller kanske inte ens oftast, kan skylla “arbetsnarkomanen” för allt. Och här menar jag inte otrohet eller annat, utan isolerat den tid man måste lägga på sitt arbete för att dra in de inkomster man gör.
Man kan vara “arbetsnarkoman” av massor av olika anledningar. Enormt intresse och ansvarstagande inom sitt arbete kan vara ett av dem oavsett om man är akademiker eller egenföretagare. Det skulle jag säga är de jobb där man vanligtvis inte har så lätt att lämna jobbet bakom sig när man slutar kl 16.00 (om man ens kan sluta då).
Ett annat kan vara den levnadsstandard som “arbetsnarkomanens” bidrag när det gäller inkomster har vant hela familjen vid.
För i många fall upplever jag att det inte går att få allt och det måste hela familjen inse. Ska “arbetsnarkomanen” jobba väsentligt mindre så innebär det i många fall ett annat arbete, ett avvecklat småföretag och därmed mer fri och ledig tid, men inte sällan betydligt mindre hushållsinkomster att röra sig med för alla. Både för barn och vuxna, mindre resor, dyra fritidsintressen etc. etc.
Säger inte att det är så för alla och definitivt inte för de som skriver i denna tråd för det vet jag inget om. Men detta är en aspekt att ta med i beräkningen och inte sällan är vissa människor relativt ekonomiskt omedvetna, i synnerhet om de är vana vid att inte behöva bekymra sig om inflödet.
En aspekt att beakta när man klagar på den ena sidan av myntet, att myntet alltid har två sidor 
Jag förstår hur du tänker, men då känns det mer som att du pratar om någon som aktivt väljer sättet att jobba på av någon anledning, så som tex ekonomiska skäl eller ett enormt intresse. Det jag misstänker och försöker belysa är en faktisk beroendeproblematik likaväl som man kan missbruka alkohol, spel eller annat. Det blir lite att jämföra äpplen och päron tänker jag.
I vårt fall kan jag tillägga att vi lever nästan uteslutande på min lön och inte hans, så hushållsinkomsterna som familjen har att röra sig med skulle inte påverkas nämnvärt oavsett om han jobbade mindre eller till och med avvecklade företaget.
Jag poängterade redan då att jag inget vet om varken din eller andras enskilda situation, utan de aspekter jag beskrev var skrivna ur ett strikt generellt perspektiv.
Men du menar alltså att din man jobbar mer eller mindre dygnet runt (75-80 veckoarbetstimmar) med och i sitt företag där lönsamheten i företaget är så usel att det inte ens skulle märkas om hela företaget avvecklades och han slutade jobba helt… 
