Är min kärlek slut eller är jag bara deprimerad?

Jag är tillsammans med en kvinna som väldigt ofta berättar för mig hur mycket hon älskar mig och vad fantastisk jag är. Jag har också tidigare kännt genuin kärlek för henne. Jag har kunnat säga att “jag älskar dig så otroligt mycket” utan att det känns som en lögn. Nu och sedan en tid tillbaka vill jag inte säga att jag älskar henne eftersom det känns som en lögn. Hon har inte gjort något för att jag ska sluta älska henne. Den främsta förändringen som hänt i vårat liv är att jag slutade snusa under våren. Jag har haft svårt att känna någon speciell lycka efter det och frågan är nu om jag bara är deprimerad eller om min kärlek tagit slut? Jag var tidigare i en lååång relation där jag under de sista åren verkligen fick ljuga för mig själv och säga att jag älskade henne. Till sist lyssnade jag på min inre röst och efter ett stökigt uppbrott har nu båda jag och min exfru partners som verkligen älskar oss. Vad ska jag göra? Jag vill inte ljuga för min nuvarande partner och hon förtjänar verkligen någon som älskar henne. Jag gör fina saker för henne som att jag älskar henne men trivs egentligen bäst att vara själv och sitta och tycka synd om mig själv. Jag kan inte börja snusa igen eftersomjag fick magsår och mådde på slutet inget bra av nikotinet. Käkade SSRI för några år sedan men fick så mycket biverkningar så jag fick sluta.

Vilken klurig situation.

Du känner ingen uppenbar kärlek, men känner du något förakt? Finns det saker hos henne som ger dig anledning att tappa kärleken? Vad byggde kärleken på i början?
Talar vi kärlek eller nyförälskelse? Riktig kärlek är för mig något mer subtilt. Ett band som byggts upp med tid och erfarenheter byggda tillsammans. Skaffa barn osv.
I början är man förälskad och hjärtat dunkar när man vidrör personen, men allt sånt är ju gjort för att man ska skaffa barn tillsammans. Den känslan försvinner ju ofta efter något år.

Jag tycker du ska gå och prata med någon så kan du kanske reda ut vad som är vad i känslorna. Men visst är det svårt när du varit låg förrut och slutat med snus osv.

Frågan är om du vill leva med henne?
Du skriver att du helst vill vara ensam och det måste man ju få vara i en relation om man behöver det ibland. Att leva tätt inpå varandra år efter år dödar ju kärlek som inget annat i mitt tycke.

Vad såg du hos henne i början? Försök påminna dig om vad som gjorde dig kär. Kan du inte hitta något positivt hos henne så kanske det är så att dina känslor för henne sakta tynat bort. Inget ovanligt direkt.
Jag känner inte ett enda par som varit ihop längre än 1 år som går runt och är nykära.

Nikotin ger en dopaminkick. Läs på om det.

Det du tänker känner du. Om du går omkring och är låg så ser du inte så positivt på världen.

Tänk på att kärlek är ett val du tar. Prova att gå omkring och tänka ”jag älskar henne” i en månad och se vad som händer.

Du kan styra så mycket i ditt liv bara genom hur du tänker.

Har inte läst de andras svar. Men är det så att du haft andra saker i livet som känts toppen och kul men som nu känns mindre roligt? Isåfall kan det vara ett tecken på att detta inte handlar om kärleken till din partner utan ditt allmänna mående.

1 gillning

Hon är i mina ögon Världens vackraste kvinna. Hon är även min bästa vän. Hon har stått vid min sida och jag vid hennes vid svåra stunder. Vi kompletterar varandra och är ett bra team. Så jag antar detta bara är någon svacka. Har beställt tid för att prata med en terapeut. Tror jag behöver det.

5 gillningar

Du påminner mycket om mig gällande detta. Det största misstaget jag gjorde var att flytta ihop med exet.

Jag har starkt behov av att vara själv, när min sociala kvot fyllts måste jag vara helt själv. När jag är social bjuder jag på mig själv, skrattar mycket och älskar att prata med allt och alla. Men sen måste jag verkligen gå in i mig själv, få min återhämtning, få min egentid. Inte ta hänsyn till att där är någon annan. Inte prata med någon, inte kompromissa, inte höra någon annans andetag.

Får jag inte denna återhämtning blir jag så småningom deprimerad, splittrad, jag tappar mig själv, alltid låg energi.

Innan jag lärde mig detta körde jag på. Körde över mig själv, jag ville så jävla mycket sen kraschade jag, varenda gång. Ville också leva upp till alldeles för högt ställda krav, på hur jag “borde” vara.

Du är tillsammans med din bästa vän och hon älskar dig. Att kunna säga att man är älskad är kärlek. I dina ögon är hon det vackraste du vet.

Du behöver lära känna dig själv och lära dig dina behov. Bra att du beställt tid till terapeut.

Fundera också på om du och din flickvän kan ha ett särboförhållande. Det är troligen det bästa för såna som du och jag. Vardagen tar död på vilken kärlek som helst. Stå och tjafsa om petitesser, vad fan är det liksom?

Till slut har man kompromissat bort för mycket av sig själv.

Bara mina tankar, kanske känner du igen dig i nåt.

4 gillningar

Tack för ditt svar. Det stämmer otroligt bra över hur jag känner. Det är egentligen inte hennes fel att min energi tar slut. Jag älskar att umgås med henne men behöver också egentid. Tänk vad enkelt det räckte med några inlägg på ett forum för att få mig förstå att min kärliek inte är slut. Jag är bara utmattad och till viss del deprimerad.

3 gillningar

Berätta detta för henne. Berätta att det handlar om dig och om hur du fungerar, och inte om henne. Men var också beredd på att lyssna på henne. Kanske vore parterapi det bästa?

Jag som inte har en undvikande anknytning och som inte är deprimerad, dock är jag introvert, kan bara tillägga att det inte är så helt enkelt att vara ihop med personer som både är undvikande och deprimerade. Det som ni vill ha och behöver är inte alltid det som en partner vill ha och behöver. Det är inte alls självklart att alla vill leva på avstånd från varandra. Särbo kan vara en eufemism för ”allt måste vara på mina villkor.’.
Det är dock ett väldigt bra steg att börja förstå sig själv och att kunna beskriva sig själv för sin partner. Glöm bara inte att lyssna på din partner också. Lycka till!

1 gillning