Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Är jag överkänslig?

Jag och mannen hade en mysig kväll. Vi kollade serie som vi inte gjort på länge och som varit vår “grej”. Jag har för.en tid sedan berättat att jag inte är.lycklig som läget är nu och vill separera. Min man vill göra allt för att det ska funka men jag har svårt för att lita på honom igen. Då tör det sig om att han tagit för givet och lassar över allt på mig.

Förra sommaren hade vi det också tufft, min man pluggade och hade fått två nya vänner varav en kvinna som jag träffat en gång. Jag ifrågasatte lite om de var något mellan dem, just för att vi hade en skit jobbig period och man letade efter alla orsaker som kunde hänga ihop med detta. Ska tilläggas att jag inte är svartsjuk av mig. Vi talade ut och jag lade detta bakom mig.

Denna kvinna har tydligen problem i sin relation också och är trött på sin man.

Ikväll kunde inte min.man hänga med i serien vi tittade på för han skrev med denna kvinna plus två andra kompisar. Jag kände att varför skriva så sent till någon man typ aldrig träffar vid 23 tiden en lördag när man själv har familj. När jag frågade min man blev det en väldigt stark reaktion och när jag frågade om han spontant kunde visa deras konversation för mig skulle det vara bekvämt. Han blev så upprörd och tyckte att allt som rörde oss vände jag mot honom och det var äckligt.

Jag bad han inte visa jag frågade om han kunde tänka sig det OM jag skulle be honom. Men han vände på det och menade att jag bett honom.

Om jag så.mycket nämner en annan man i min närhet som han inte känner blir han genast misstänksam, eller som när jag ville gå isär var han övertygad om att jag träffat en annan. Det skulle jag aldrig göra. Jag frågade om han skulle vara ok med att jag satt och sms med en annan man jag lärt känna under min studietid, men fick aldrig något svar på det. Är så jävla arg, vi skulle försöka få detta att funka och det känns så inte äkta från hans sida. Hur skulle ni reagerat, överreagerar jag? Jag har inga problem med att han har kompisar som är kvinnor, han sms:ar med grannen och de skojar och pratar jämt. Men detta känns bara konstigt…

1 gillning

Med det facit i hand som jag har så nej, du överreagerar inte. Jag har alltid ansett att man döljer inte vänner för sin respektive. Gör man det då är det något som inte stämmer.

Jag menar inte att man ska visa alla konversationer osv men om man inte kan berätta att man har kontakt eller att man tar en fika tillsammans då är det något lurt. Kanske inte att man har passerat den fysiska gränsen för otrohet men ändå.
Och det handlar ju inte om kontroll. Vid middags ordet har jag alltid nyfiket frågat familjen hur deras dag har varit.

Din fråga, om din man hade tyckt att det är ok att du sms med en annan man, är högst befogad. För han hade garanterat inte gillat att du tog tid från er gemensamma kväll för att ha kontakt med en annan man.

4 gillningar

Vilket pucko du har @Bubbel

2 gillningar

Jag tror inte att du är överkänslig. Just att din man tydligen är svartsjuk gör det ännu mer misstänkt.

1 gillning

Tog precis upp det igen, och han menar på att han blev inte alla upprörd, det var ju såklart jag som blev arg i vanlig ordning. Han menar på att det är sjukt att behöva visa sms från sina vänner för sin partner. Men jag har ALDRIG bett om det förrens nu (eller jag ställde ju frågan hypotetisk).

Han menar också att han skulle ALDRIG sluta skriva med henne för att jag ber om det. Okej… Så våra snart tio år ihop och 7 år som gifta och två barn ihop betyder typ inte ett skit får jag rätt i ansiktet. Nu skulle jag aldrig be honom sluta sms med henne, men jag vill gärna se hur deras konversation går och vilken ton den har. Att jag var på väg att lämna honom för att jag inte känner mig uppskattad och drar ett stort lass, har generaliserad ångest som han inte bryr sig särskilt mycket om verkar inte röra han i ryggen. Så less på skiten!
Tack för svar❤

1 gillning

Det låter som om du har många bra skäl att lämna. Även utan de senaste händelserna. Jag är en som har lämnat och ångrar bara att jag inte gjorde det tidigare.

3 gillningar

Jo, jag vet ju att jag borde lämna. Jag kände mig så stark för ett par veckor sedan, men styrkan har återigen sinat bort känns det som. Vill ha den tillbaka, måste börja peppa och boosta mig själv igen på något sätt. Tycker att det känns konstigt också att han på fullt allvar tycker det är orimligt att jag känner såhär.

Känns som han dessutom gillar att vara sur och kränkt. I fredags åkte han och stora barnet till stan, jag passade på att lyssna på Spotify. Då lyssnade den stora i bilen men jag ringde upp och tyckte att ni får lyssna på radion (jag lyssnar sällan på Spotify)
Mannen kommer hem och är skitsur, undrar hur jag kan göra så mot vårt barn.

Dessutom har min mamma börjat reagera hur vår stora höjer pappa till skyarna, och vill behaga honom. Titta vad pappa har gjort, nu måste du tacka pappa för han dammsög. Pappa gör mest här hemma för han byggde altanen osv.

Det där låter inte bra!!

Det gör inte det va? Jag frågade on detta, skrev sms att jag undrade om han och vår stora har diskuterat något efter att vi bråkat och om han kanske sagt något ogenomtänkt. Då svarade han med att jag skulle ge mig, hur kan jag tro att han snackar skit om mig till vårt barn.

När det gäller sms konversationen verkar han inte tänka sig att ge med sig. Blir ännu mer fundersam tack vare det. Tänker att han säkert diskuterar våra problem med henne och vill inte visa det…

Är det inte ofta så hos båda parter i dåliga relationer där ingen ändå vill/vågar göra slut, att det enda vapen man har och därför överanvänder, är att vara sur?

1 gillning

Alltså jag vet inte hur min man tänker! Han menar fotfarande på att det inte finns någon anledning för mig att se deras konversation. De har två år gemensamt och då ska tilläggas att de har inte träffats mycket under den tiden de pluggade, nu träffas de inte alls. Min man menar på att det var faktiskt jag som tog upp att vi skulle gå isär, och nu är det jag som misstänker honom. Men det är ju irrelevant att det var jag som ville gå isär, de hade ju att göra med andra saker än detta.

Hur hade ni gjort, hade ni stått på er? Behöver råd!

Min man ser på mig att detta tynger mig, men struntar i att prata om det. Han låtsas som ingenting helt enkelt. Bra sätt att försöka lappa ihop vårt äktenskap igen.

1 gillning

Jag skulle absolut säga att han döljer något. Annars hade han inte haft något problem att visa konversationen.
Jag kan faktiskt inte se någon anledning till att han ska ha kontakt med sin kvinnliga gamla klasskompis.
När de pluggade kanske de behövde det men nu finns det ingen som helst anledning.
Eller har han så få vänner sen tidigare att han äntligen fått en vän?

Hans reaktion att skylla på dig är ju så tröttsam. Försvarsställning så det skriker om det.

1 gillning

Han är inte jätte social med andra, han har några få vänner. Det som stör mig mest är att jag tror att de diskuterar sina förhållanden. Vilket jag tycker är ett stort svek det också, en sorts otrohet. Han har aldrig några djupa samtal med mig och det är väldigt märkligt att diskutera sina problem med en annan kvinna.

Nu har jag fått veta att jag förmodligen kommer få erbjudande om en lägenhet inom ganska snar framtid. Jag har känt i flera år att vi borde separera då känner att min man har förändrats. Å andra sidan kanske jag inte sett hur han varit förrens nu då vi blev gravida direkt, vi hade varit ihop i 11 månader när första barnet kom. Då parkerade han sig på soffan och sedan dess har jag tagit alla nätter med barnen.

Det är så mycket jag börjat fundera på, är han nöjd med att vi har det så här, eller vill han egentligen att jag ska ta tag i det så han slipper bära hundhuvudet? När jag frågade vad han föll för hos mig svarade han “jag minns inte… du var snäll” okej… Nice…
Jag har aldrig upplevt att han peppat mig till något, som att börja plugga, gå ut med vänner (något jag ytterst sällan gör) gå ned i vikt, ja vad som. Jag har också GAD som kommer i skivor vilket för mig extra stissig och orolig, det blir han irriterad på. Jag har bett honom googla GAD för att läsa på hur han kan stötta, men nejdå. Det är inte intressant.

Jag vill egentligen, tror jag leva själv och få energi till att vara en rolig mamma. Jag känner mig helt dränerad på energi hela tiden, så sjukt trött. Men samtidigt är det inte så jag tänkte det skulle bli, tänk om jag kommer vara så sjukt ensam när jag inte har barnen, tänk om jag ångrar mig och får panik! Fast får jag lägenheten son är på markplan med uteplats, lekplats som är precis utanför så måste jag ju ta ett beslut. Gahhh, varför ska allt vara så svårt!?

2 gillningar

Jag var gift i 25 år, och det som främst höll mig kvar var att jag verkligen var övertygad om att han älskade mig. Det var liksom en sådan där grej som jag aldrig ifrågasatte. Han sade ju att han älskade mig. Självklart gjorde han det! Därför skyllde jag på allting annat när han var otrevlig mot mig, när han inte orkade med mig om jag var sjuk, när han alltid kritiserade mig osv.

Efter skilsmässan trodde jag fortfarande att han älskade mig. Jag fick inte i hop det med att han haft ett hemligt förhållande med en annan kvinna i ett år eller en massa andra saker han gjort, men självklart älskade han mig egentligen.

Så var jag på ett bröllop. Prästen pratade om att han träffat brudparet några gånger, och att han gett dem en uppgift. De skulle båda göra en lista på vilka 3 egenskaper hos den andra, som de älskade mest. Sedan läste prästen upp valda delar från listorna. Jag satt där helt chockad, för jag insåg en sak. Om vi fått samma uppgift av vår präst innan vi gifte oss, så hade inte min man kunnat skriva något. Det fanns ingen egenskap hos mig som han någonsin gillat, än mindre älskat. Han hade aldrig älskat mig. Han hade bara sagt det - varje gång han var sugen på sex.

5 gillningar

Men, så sorgligt… Hur länge har ni varit skilda nu? Var det på ditt initiativ?

1 gillning

I morgon kväll är det 7 år sedan jag talade om att han skulle flytta. Ändå tog det några månader till innan han verkligen flyttade helt. Att jag efter alla år begärde skilsmässa, berodde på att jag till slut hade bevis på hans dubbelliv. Då hade han varit tillsammans med en annan kvinna i ett helt år men nekat varje gång jag ställde frågor. Han kallade mig paranoid och överkänslig, och han anklagade också MIG för att vara otrogen. Inte ens när jag hade bevis så erkände han.

När han flyttade, så erkände han inte heller. Han bara flyttade till den där kvinnan för att han var förälskad i henne och illa behandlad av mig. Allting var mitt fel i hans ögon.

1 gillning

Men fy, att en kan göra så mot någon som en lever ihop med, delar ett liv ihop med! Så sorgligt. Min man skrev nu i ett meddelande att den kvinna han skriver med håller på att separera med sin man och att hon har träffat en ny. Vet inte hur jag ska känna inför det, han har ork och tid att stötta henne. Men att vi har det skit orkar han inte sätta sig och prata igenom. Jag skulle så gärna vilja se hur deras konversation har gått. Tydligen har hennes ex då betett sig illa, undra vad han skriver om mig? Eftersom han sa till mig att det är äckligt hur jag vänder på allt till min fördel… inget han gör är hans eget fel, det är jag dom blåser upp allt. Jag tror han är livrädd att jag ska se konversationen och att han har blottat oss för henne…

Fick reda på att han raderar deras konversation. Är inte det jätte märkligt? Dessutom kontrar hand om jag har gjort något så det är därför jag vill skiljas. Men varför förstår han inte? Han menar på att jag har ju inget att göra med denna kvinnans liv så varför skulle han prata om det med mig? Alltså, jag har alltid diskuterat med min man om allt, mindre nu eftersom jag får så dålig respons av honom. Men vad är det han vill, att vi inte ska prata om något, inte bolla med varandra alls. Bara vara som i ett vakum, så ska jag bara vara nöjd…

Har du tänkt tanken att den nye man hon träffat, kanske är din man?

1 gillning