Har träffat och bott med min sambo i flera år. Han visade ganska tidigt att han hade psykopatiska eller narcissistiska tendenser.
Första gången var när jag inte ens bodde där. Hälsade på hans fru och jag sa i efterhand att hon såg lite äldre ut en hon var. Dumt jag vet! Då attackerade han mig direkt att jag minsann är fulare med min stora feta röv och att hon var mycket snyggare!!
Nästa gång när jag under en bilfärd skrev till min dotter på messenger, så krävde han att jag öppnade mobilen så han fick se om jag skrev något skit om hans barn. Jag hade skrivit att jag tyckte att hans barn var stimmiga och jobbiga under bilfärden. Då exploderade han! Nästa gång tog han min mobil och läste och skrev till mina vänner där som att texten kom ifrån mig, att de var dumma och att jag inte ville ha med dem att göra. Allt detta var helt i början.
Därefter har det bara blivit värre med fysisk misshandel och polisanmälan, där han faktiskt lyckats manipulera mig till att tro det var mitt fel och därmed ta bort anmälan. Sedan blev det ännu värre psykisk misshandel. Varje gång han blir upprörd över något så säger han att jag är sämst i sängen, har stor f-a, att han alltid måste fantisera om någon annan för att komma, att jag har fet röv, ful fitta, ful näsa och är helt blåst i huvudet. Efteråt säger han att han inte menar det utan säger det i ilskan. och det är alltid mitt fel och jag som startar allt enligt honom!!
Nu senast var det att han vill att jag går till en psykiater och får en diagnos. Jag fick en diagnos borderline och starka mediciner. Men jag känner inte att jag mår dåligt av min bordeline och är inte skadebenägen så vill inte ta så starka tabletter. Därefter fick jag 10 timmars psykolog och hon ansåg att jag har borderline, men att jag kan klara ett normalt liv utan mediciner. Hon tyckte däremot att jag borde flytta ifrån en man som är så elak mot mig. När jag sa detta så kallade han henne för lesbisk och att jag var manipulativ.
Han är sjukligt kontrollerande och gillar inte att jag har bra kontakt med min mamma och har förbjudit mig att träffa de flesta av mina väninnor för han tycker att alla har olika diagnoser. Vi har inga gemensamma vänner längre, eftersom ingen klarar av att han inför dem kan kalla mig idiot eller barnhatare.
När jag skriver detta nu så är jag totalt chockad över att jag är kvar. Jag är en kvinna som de flesta skulle kalla en 10-poängare och charmig och rolig. Nu är inte detta viktigt i det hela, men bara så ni förstår att han är ju helt galen och vill trycka ner mig.
Är det verkligen så viktigt vad han är och inte är? Jag tänker att dina viktigaste frågor nu gäller varför du valt att stanna i denna relation så länge och hur du nu ska se till att göra dig fri från den. Fokusera på dig, inte på honom.
Är du säker på att inte en del av skillnaden mellan de här två männen du beskriver, den goda och den onda, bor i din egen diagnos problematik? Egentligen är det ju samma man hela tiden. Som kanske är snäll ibland men som konstant gör saker som mycket få människor skulle acceptera eller stå ut med.
Ingen kommer på riktigt kunna säga dig om han är narcissist eller inte baserat på din beskrivning. Han har uppenbarlige gjort och sagt en hel del jävligt elaka saker. Varför är omöjligt att säga från din beskrivning. Kan vara en rad andra saker också.
Jag vet inte. Måste vara min borderline diagnos och dåliga självkänsla att jag tror att jag inte förtjänar bättre. Fattar inte heller. Han tar inte heller på sig någonting utan tycker att han är helt felfri. Hade inte jag varit så ond som jag är så hade han aldrig varit taskig. Det är ju jag som startar alla bråk
Jag tänker att du fokuserar mycket på vad han, hans barn, och hans ex gör. Kan det inte vara så att det på sätt och vis känns bra att alla de är så knäppa och gör så galna saker, så att du kan fokusera på deras problem och knasigheter istället för dina egna? Det gör ju inte det som din karl/ex gör mer okej, det är ju precis lika fel av honom ändå, men som sagt, det känns som att du är mycket mer intresserad av att analysera alla andra än dig själv.
Nimue,
Du lägger stort fokus på mig hela tiden.
Jag går till psykolog en gång i veckan och jobbar med mig själv. Samtidigt försöker jag förstå honom eftersom han tryckt ner mig så mycket att jag tror det är mitt fel. Därför får jag mycket bekräftelse efter att ha pratat med hans familj eller vänner och ex att det faktiskt är han som är lite galen och alltid har varit.
Det är ju jättebra att du går hos psykolog, men jag tycker nog att du bör fokusera på att komma bort från honom innan du försöker förstå honom. Det är ju inte till så stor hjälp att inse att han är “galen” om du ändå fortsätter med honom. Rädda dig själv.
Jag vet. Tror att jag på något sätt vill få honom att förstå! Men han ser inte att han för något fel.
Jag är ju redan ifrån honom. Bor i min mammas lägenhet, så det är ingen fara med mig. Hade bara velat att han skulle inse att vi ändå kan vara tillsammans men inte bo ihop.
Jag skulle tro att han inte ser kvinnor som egna individer, som människor med känslor och behov utan som trofeér och statusprylar.
Det verkar som han vill begränsa dina kontakter och ha full kontroll samtidigt som han kan visa omvärlden att han inte är misslyckad utan har en husalf som slavar åt honom på hans villkor.
Han ser världen i en trollspegel där allt finns till för och är underordnat hans behov.
Jag håller med @Nimue här. Du behöver inga diagnoser på honom. Känn efter vad du själv vill ha för liv istället.
Till en viss grad vill man vanligtvis förstå sitt ex, för att kunna bearbeta och gå vidare. Men det leder ingenvart att gräva ner sig i definitioner om narcissism och liknande.
Det finns ingenting du kan göra för att förändra honom. Du har redan facit över hur han är. What you see is what you get.
Från och med nu behöver du egentligen bara fundera på om du vill ha det eller inte.
Antingen accepterar du att ha en relation med honom, och sväljer alla hans konstigheter. Eller också avstår du. Några mellanting erbjuds tyvärr inte.
Vad bra att du går till psykolog och tar hand om dig och stärker dig!
Här är också en som jobbat hårt med att försöka förstå saker och ting väldigt mycket, men har till viss del börjat förstå () att vissa personer och vissa beteenden kommer man helt enkelt aldrig kunna förstå. För de ligger så långt bort ifrån ens egna värld och hur man själv skulle valt att göra eller hantera en situation. Men förälskelse, låg självkänsla, sjukdomar, andra omständigheter kan ha gjort att man sakta men säkert normaliserat beteenden man egentligen aldrig hade tyckt varit ok om de bara dykt upp sådär direkt.
Märker du ngn skillnad på ditt sätt att tänka om hela situationen när du fått distans till honom jämfört med när du bodde med honom? Hur mår du när du är nära honom jämfört med när du är ifrån honom? För min del märkte jag stor skillnad i mitt mående när jag inte längre levde med honom, även om det varit jobbigt ändå med skilsmässa och allt vad det innebär. Men förändringen i mitt egna mående, bekräftade ju att jag agerat rätt för mig.
Om du läser din egen tråd, är detta en man du vill leva ihop med, en relation du står för? Om det hade varit din dotter eller närmaste väninna, vad hade du rått dem till?
Jag måste hålla med övriga här i tråden - om han har en diagnos eller inte och isf vilken diagnos är underordnat hur ditt och barnens liv är.
Om han har en diagnos är det något han måste hantera, det är inget du och barnen ska behöva navigera runt.
Oavsett hur mycket du förstår hur han fungerar eller hans bevekelsegrunder kommer det inte att förändra situationen för dig och barnen. Han kommer fortfarande att bete sig likadant.
Det viktiga måste vara att se till att barnen får det bra och får du det bra och orkar vara en bra mamma får barnet det bra.
Det är bara han själv som kan påverka hur hans beteende påverkar andra - det är hans och enbart hans ansvar - han är vuxen. Punkt.
Om jag frågar så här - varför vill du veta om han är narcissist?
Hur kommer det att hjälpa dig?
) att vissa personer och vissa beteenden kommer man helt enkelt aldrig kunna förstå. För de ligger så långt bort ifrån ens egna värld och hur man själv skulle valt att göra eller hantera en situation. Men förälskelse, låg självkänsla, sjukdomar, andra omständigheter kan ha gjort att man sakta men säkert normaliserat beteenden man egentligen aldrig hade tyckt varit ok om de bara dykt upp sådär direkt.