Är det ok eller inte?

Min historia
1

Hej, jag är ny här men har läst i forumet under några månader och bidat min tid.

Min fru och jag träffades som tonåringar och har varit tillsammans i drygt 35 år. Egentligen väldigt lyckliga, fina vuxna barn och mycket gott ställt ekonomiskt. Rikt socialt liv, reser mycket tillsammans och med intressanta jobb. Vi ser båda väldigt bra ut, är i väldigt gott skick och upplevs som mycket yngre än vår faktiska ålder. Båda är känslomänniskor, älskar nog varandra väldigt djupt och passionerat men något har förändrats sedan förra hösten.

Till och från har min fru börjat kritisera mig för småsaker, sådant som tidigare hade lösts med en enkel fråga blir nu väldigt stort, så stort att hon vid ett tillfälle skulle lämna vårt fasta boende och flytta till stugan. Som tur var gjorde hon inte det, problemet löstes men jag hade kvar en konstig känsla.

Hon har sedan några år bytt gym och från förra hösten ökat träningsdosen avsevärt, såpass att jag har reagerat då det påverkar vår gemensamma tid i stor utsträckning. I efterhand inser jag att kritiken mot mig började ungefär samtidigt. Hon tränar oftast med en jobbväninna så jag har inte ens tänkt tanken att förändringen hade samband med gymmet.
Från runt jul upptäcker jag att hon väldigt ofta gillar inlägg från gymmet på sociala medier, så ofta att hon garanterat har gillat mesta av alla. Under vintern glömde hon sedan sin mobil framme en kväll medan hon var ute och handlade och jag (fel av mig, jag vet!) tittade i den och ser att hon chattar med personalen på gymmet (oklart vem), skickar hjärtan mm. Jag blev ganska förvånad men sa inget.

Hennes beteende mot mig har fortsatt pendlat mellan väldigt kärvänlig och väldigt kritisk. För några dagar sedan glömde hon mobilen igen och jag kunde inte motstå att titta efter om något hänt. Chattarna var nu i stort sett raderade men jag kunde se att hon på annandag påsk skickar en bild eller video till gympersonen medan jag pysslar lite utomhus.
Nu känns det inte bra längre. I min värld går hon lite väl långt, jag anser nog att det är någon microtrohet på gång.
Efter lite funderande kom jag med ett förslag: jag skulle också börja på samma gym. Då blev hon helilsk med anklagelser om att jag skulle med för att se om hon höll på med någon där fast jag inte hade nämnt något alls om vad jag sett eller misstänkte.

Nu står jag här och vet inte vad jag ska göra. Är hennes beteende ok, är mitt beteende ok osv.

Kom gärna med förslag och synpunkter eller frågor.

Med vänliga hälsningar
ImseVimse

2

Hej, din story är bekant…Jag gjorde i samma situation så att jag tränade mycket på samma ställe, med mitt ex. Detta förhindrade vidareutveckling just där och då. Försök prata ändå för att se om det går att få ordning. Jag tycker inte det är ok det du berättar och så som du lägger fram det hela…

3

Nej, det är inte ok det hon gör. Har du tagit upp det med henne nån gång om det finns någon annan med i bilden? Samt dina funderingar över hennes förändring och beteende mot dig (kritiken osv)?

Hoppas det löser sig.

4

Det är inte ok.
Jag tycker du kan ta ett snack med henne som i stort sett följer beskrivningen du gjort här, utgår från dig själv.
“Jag tycker att jag upplever en förändring i vårt förhållande, att du är mindre nöjd med mig än du brukade vara. Jag har också märkt att du tränar mycket mer. Är det något som är fel? Har du tröttnat på mig? Har du hittat någon annan?”

Viktigt vid sådana samtal är att göra allt för att inte trigga försvarsställning hos den andre. Tala relativt långsamt, håll låg ton. Gör uppehåll mellan frågorna så att hon har möjlighet att säga något.

Du kan ju undvika att ta upp att du kollat i telefonen. Om hon tvärvägrar att säga något och det inte blir någon skillnad så kanske du ska överväga att initiera skilsmässa ändå. För du vill väl inte leva såhär?

1 gillning
5

Tyvärr… välkommen hit. Men hoppas det bara är tillfälligheter. Fast såna tror iallafall inte jag på.

1 gillning
6

Tack för svaren! Det har gått ett tag så jag tänkte tala om vad som har hänt sedan sist.

Jag försökte i olika omgångar på ett väldigt lugnt och bemötande sätt få igång en diskussion (och möjligtvis en förklaring) till varför hennes beteende mot mig har förändrats så. Tyvärr slutade varenda gång i att hon beskyllde mig för att vara tokig, kontrollerande, svartsjuk och gud vet vad - en mängd gammalt groll som borde vara glömt för länge sedan kastades på mig igen. Till slut kunde jag inte ta emot mera utan gick tyvärr i svaromål. Det slutade med ett jättegräl varpå vi gemensamt beslutade oss för skilsmässa, skrev på papperna och beställde personbevisen. Vi skulle också omedelbart bo växelvis i stugan/lägenheten.
Samma dag införde jag självklart också skild ekonomi, endast kostnader avseende befintliga tillgångar skulle delas lika (bostäder, bilar, båtar).

Det dröjde (som tur var?) innan personbevisen kom på posten så vi fick båda lite tid för reflektion. Ekonomiskt skulle jag få det bättre och hon sämre, både innan bodelningen var klar men framförallt efter (stor skillnad på inkomst). Hon skulle inte ha råd med en bostad i det fina läget hon var van vid medan jag skulle kunna lösa ut henne från allt och ha det kvar (fast det är inget jag skulle vilja). Känslomässigt började vi båda känna att beslutet var lite väl förhastat så efter en del sena samtal och en gemensam helg beslutade vi oss för att skriva ett “avtal” om hur vi skulle hantera den närmaste framtiden såväl praktiskt som relationsmässigt. I överenskommelsen ingick att vi skulle börja i terapi, både enskilt och i par.
Målet med överenskommelsen är att vi ska göra en helt ny start, efter en tid bo ihop igen och fungera som ett stabilt par resten av livet.

Jag har hunnit med många terapisessioner (många fler än min fru) och kunnat bearbeta mitt beteende och bemötande i vår relation. Allt eftersom sessionerna har förflutit har det dock blivit uppenbart för mig (och min psykolog) att jag har blivit manipulerad av min fru under hela vårt förhållande. Det är först den senaste tiden som jag har börjat ifrågasätta hennes beteende men hela tiden trott att jag har haft den största rollen (varit den största boven) i våra bråk/meningsskiljaktigheter - hon har ju alltid vridit diskussionerna åt det hållet och sedan avslutat dom. Hon har uppenbarligen en personlighetsstörning som kallas “passiv-aggressiv”. Känner man till den förstår man hur jag har blivit manipulerad till det läge vi befinner oss i idag.

Det har blivit ett brutalt uppvaknande för mig och väcker en massa frågor - hur kunde jag undgå att förstå detta, vad av allt i vår relation baseras på manipulerad fakta osv.

Jag har med denna nya insikt ställt ännu hårdare krav på hennes terapi - hon måste kunna bevisa att hon förvärvar kunskap om sitt beteende och att hon har skaffat sig de verktyg som krävs för att jag inte ska hamna i samma läge igen. Jag har i alla fall fått verktygen för att upptäcka när jag blir manipulerad - min förhoppning är att jag även får verktygen att bemöta henne på ett sätt så hon inser att hon agerar felaktigt.

Hon vet ännu inte om vad jag har upptäckt hos henne - min förhoppning är att hennes psykolog kommer fram till det och inriktar behandlingen mot detta.

Hon verkar i alla fall långsamt komma till insikt om att hon har beteenden som måste behandlas för att vi ska kunna leva tillsammans igen. Frågan är om hon orkar genomföra allt fullt ut - det har inträffat ett par incidenter där hon återfallit i sitt gamla beteende och det tagit lång tid för henne att förstå det. Vi har en lång och väldigt jobbig väg framför oss men vi är överens om att det är nödvändigt och att resultatet kommer vara värt allt.

Själv är jag egentligen helt knäckt inombords men jag försöker bortse från allt som hänt/kanske hänt/inte hänt och istället se det som att vi träffats på nytt. Jag har ingen aning om det är rätt väg men alternativet är att bryta helt vilket jag i nuläget inte klarar av. Tyvärr vet jag ju inte säkert om min fru är helt ärlig i sina (nya) utsagor eller om hon manipulerar/utnyttjar mig återigen? Magkänslan (och mina nya verktyg) säger att det är ärligt så jag litar på den.

Vem vet, det kanske blir hur bra som helst till slut!

2 gillningar
7

Raderat

8

Lita alltid på magkänslan. Den säger allt

9

Jag förstår inte riktigt varför du fortsätter? Älskar du henne eller vad är det som gör att du kämpar? Ni verkar ju inte vara ärliga med varandra eller prata?

10

Ibland förstår jag inte heller. Naturligtvis är det så att jag älskar henne (alldeles för mycket?) fortfarande och jag är rätt övertygad om att hon älskar mig också. Utifrån den övertygelsen är det lättare att kämpa. Vi är egentligen rätt (väldigt) bra på att prata men i och med terapin har det blivit klart för mig att saker inte är som jag trott i alla år.

Eftersom det troligen handlar om en personlighetsstörning hos henne kan jag (konstigt nog?)också känna att det finns hopp, att det går att behandla och att vi kan hitta varandra igen i en nystart.