Jodå, skönheten ligger alltid i betraktarens öga. Vilket skulle så bli extremt tydligt om alla alltid fick se bilden på det X som i text utseendemässigt refereras till som “guds gåva till xxx”
Men grejen är ju att det är så vanligt förekommande att det beundrade är utseende/status och att denna beundran leder till att många negativa personliga egen(heter)skaper (vilka förmodligen aldrig hade tolererats hos en oattraktiv partner) ändå har renderat i decenniers relation med återkommande svek och umbäranden.
PS: Många förväxlar/mixar naturligtvis beundran med “kärlek”, “älska”, men det behöver vi kanske inte fördjupa oss i här
Jodå. Men frågan var ursprungligen om det är lättare att bli älskad om man är vacker och ha överseende med sidor om denne är vacker. Jag tog fasta på ordet älska. Byter man ut det mot beundra så är vi helt överens tror jag…
Sant men jag vill minnas att det även här finns lite underlag på att man “väljer” i den liga som man uppfattar som sin.
Dvs rationaliteten gör att inte alla kvinnor jagar Clooney eller vem i helskotta man nu tycker är allra snyggast. Man väljer någon som man bedömer nåbar.
Har man då haft “tur” och fått fatt i ett riktigt kap, oaktat kön så tenderar man att hålla i hårdare.
Som ni också är inne på.
Att döma hårdare kan vara strategi eller surt sa räven, välj själv.
Utseende kan man beundra, personlighet också beroende på egen självkänsla.
Lägg till det charm, som @Stillstanding får komplimanger för, utstrålning.
Vilket förmodligen gör att dessa alla jobbrelationer utvecklas.
Man hinner använda sin charm för ytan ger chans till ett första intryck.
Som bestämmer om man vill lära känna mer.
Hur skiljer man på älska, förälskelse, beundran, behov och upplevt behov av någon?
Det enkla svaret är: nej.
Älska är ett stadium som inte inträffar direkt när man träffar en annan människa.
Däremot kanske man kan få fler uppvaktningar om man är snygg …men det är nåt helt annat.
Attraktion däremot är nåt som primärt går igång på det yttre, alltså utseendet. Det är ju oftast också detta man först möter hos en annan människa och det är då man undermedvetet gör den första bedömningen…som sen mycket väl kan ändras.
Men…attraktion kan även finnas i andra egenskaper som intellekt, humor, röst, doft, värderingar, kroppsspråk och ett antal mer sublima metaforer.
När man var ung betydde utseendet allt och övriga egenskaper var sekundära och den som hade blivit ihop med en riktigt snygging tvekade oftast inte att ta till brutala metoder för att försvara hen mot uppvaktande rivaler.
I vuxen ålder tonas utseendets betydelse ned och blir en allt mindre parameter till hur man viktar attraktionen till en annan människa. Ska man kalla det mognad?
Själv tycker jag att det är viktigt att vara stolt över sin partner, att känna att man är omtyckt av någon som man själv anser har fantastiska egenskaper - vissa kanske syns, andra inte.
Sen får jag dåliga vibbar av människor som är för snygga (av båda kön) för dom har tidigt lärt sig att man kan manipulera andra och få igenom sin vilja bara genom att vifta med ögonfransarna lite förföriskt.
Nog har jag sett, på avstånd , både gamla gubbar och kärringar ha drama och fajter över vem som sov i vems båt eller husvagn förra natten?
För att inte tala om hotellrum…
Möjligen har du bara bytt umgänge?
Däremot har väl alla utvecklat både sina censurimpulser och sina sublima metoder med åren?
Ja, det där har jag också läst och det ligger nog mycket sanning i det. Skulle själv känna mig obekväm i inledningsskedet om en “vacker” man sa att han var intresserad av mig - då jag inte riktigt slåss i den ligan. Skulle benhårt tro att det låg något lurt bakom… Och jag skulle nog ständigt känna mig i underläge, så det där med status/värde gällande utseende är jag helt med på. Så min strategi är att hålla fast vid att vackra män är opålitliga, trots bättre vetande
Om jag skulle säga att jag tror att det är samma sak i grunden.
Ett val man gjort som man tillåter sig att vara nöjd med.
Ett val av någon som man uppskattar och hyser stora tankar om, som är innerliga och besvarade i handling.
Jag upprepar här en gammal tes jag har och som jag även skrivit på firat:
Provkör aldrig andras fruar(män) eller bilar du inte har råd att köpa.
Jävlig sexistiskt, eller om vi struntar i att vara PK sant.
Skapa inte ett behov du inte kommer att kunna fylla utan en massa obehag.
Det där ligger (delvis iaf) någonstans i linje (tror jag) med min egen fascination över tom. medelålders människors häpnadsväckande aningslöshet/naivitet när det gäller frågor som öppet utmanar den egna (PK) upplevelsen/föreställningen…
Vettu @Lavve nu påminner du mig om en granne vi hade.
Han var boudbilder, militär och smart.
Men han var ingen kultur- eller samhällsdebattör.
En valborgs sent på morgonen när hans fru och hennes vänner satt och var kvasiintellektuella vid köksbordet och han gick förbi för att hämta varsin ny öl åt oss stannade han till vid bordet.
Tronade upp sig är mer beskrivande.
Spände båda armarna i pose, stirrade elakt på sällskapet och sa:
Men skit i det där nu, det endas som räknas är att var grövst!
Punkt!
Sen tog han fram två öl till och tokflinade åt kulturnissarna vid bordet och blinkade åt mig.
Jag skrattade så tårarna rann.
Saknar honom lite, det var en kul fan det!
På tal om “grövst” så är det ju mest synd för byggarna när de till slut inser att allt som de trott sig vinna på gungorna, det förlorade de på karusellen (aka helikoptern)
Jag tror inte det är så. De som är vackra har ju en fördel i början när man precis träffar någon och de får bättre bemötande och beundrande blickar, men det är ju i det första mötet när man inte känner personen i fråga. Så tror jag. Det är alltid lite orättvist, men tror inte du behöver bekymra dig, när det gäller människor du känner. I det fall jag kan tänka mig att det kan inverka något, är om man är gift med någon, som slutat bry sig om sitt yttre och “förfaller”, så kan det ju kanske väcka lite besvikelse hos den andra.
Hmm, förmodligen.
Men jag har upptäckt nu hur otroligt många vackra kvinnor det finns, och det i betydligt högre ålder än mig. Det har jag aldrig tänkt på innan, när jag fortfarande “hade” min fru.
Lite spännande…
Jag tror att vackra människor har fördelar initialt, som tidigare sagt. Man får bättre bemötande, kommer undan med nästan vad som helst, folk överser med ens misstag så det nästan är oförskämt ibland. Vilt främmande karlar möter ens blick och hälsar, man får gå före i kön och så vidare. Har man därtill en behaglig personlighet borde det vara klappat och klart, eller?
Riktigt så enkelt är det inte i långa loppet. Man kanske får fler chanser, men det innebär inte fördenskull att urvalet är bättre. Tvärtom tror jag att man kanske oftare blir sårad på kuppen.
När det sedan kommer till kärlek - då har förmodligen utseendet ingen som helst betydelse. Så tror jag.
Det kan bli ett större urval men du kan bli vald mer för ditt utseende än dina inre kvalitéer och vad händer när skönheten falnar? Hur uppriktiga är känslorna?
