Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Är det kanske roligast att leva singel efter 29 års relationer?

Jag funderar på att aktivt bestämma mig för att skaffa eget boende, sköta jobb och relationer med alla mina glada vänner samt bara ha kortare kärleksrelationer så länge det är kul, aldrig flytta ihop med någon mer i livet. Är det knäppt att tänka så? Vi matas ju med att man ska leva i stabila par-relationer men det verka inte funka riktigt längre i samhället. Det är nog statistiskt orealistiskt.

Jag har under mitt vuxenliv haft två längre förhållanden där min partner mått alltmer dåligt pga i ena fallet ökande social fobi ihop med mycket oro/kontroll och i det andra nuvarande fallet ökande alkoholdrickande och retlighet/revirhävdande. Mycket svårt att få till familjerådgivning (mitt ex eller min nuvarande ville/vill inte exponera oss och prata om sådana problem med andra) och jag blev/blir allt mer omhändertagande. I båda fallen avskyr de min vuxna styrka, min livsglädje och min självständighet. De retar sig faktiskt rejält på det.

Jag kan tycka nu att man måste sätta en gräns på hur mycket man ska serva sin partner. Det blir i längden inte jämställt, utan man gör massor och försakar (det praktiska i hushållet, tröstande och ansvar för planering/relationer) och man får inte mycket uppskattning för det, likt Lars Molins film om den tatuerade änkan, fast i mitt fall med omvända könsroller. Likt henne funderar jag på att dra och leva gott.

I ett förhållande ska man naturligtvis dela glädje och bära varandras sorg, men inte ska man behöva vara en otrevlig partners vaktmästare, hembiträde och vårdare. Då är det bättre att råda sig själv och ha särbos som kärlekspartner.

Har man barn ihop med en sådan jobbig partner behöver man tillsammans samarbeta respektfullt och konstruktivt för barnens bästa uppväxt i skilda världar. De kan ha det bättre på det sättet trots det jobbiga sorgliga uppbrottet och sämre ekonomi. I mitt fall är mina barn och nära bonusbarn alla unga vuxna numera. De klarar om farsan och styvfarsan lever kul singel-liv igen som mogen medelålders man.

Vad tycker ni? Resonerar jag ansvarslöst?

3 gillningar

Jag kan känna igen mig i det du beskriver även om jag är kvinna. Jag ägnade massor med tid och energi åt att (försöka) stötta en allt mer ilsken och självupptagen man som inte blev ett dugg gladare av det. När han sen fick allt mer problem med alkohol så satte jag ner foten och började ställa krav. Då fick han totalt frispel och hotade med att ta livet av sig om jag inte gjorde som han ville. Det slutade med skilsmässa och jag är nu lättad varje dag över att slippa leva i en så energidränerande relation.

Jag är som du, inte ett dugg sugen på en ny partner. Sen kanske jag om ett tag kan tänka mig att träffa män, men aldrig mer bo ihop med någon eller ha delad ekonomi.
Så jag förstår dig!

3 gillningar

Tack. Mycket liknande situationer. Jag har varit tydlig och tålmodig i nuvarande relation med framför allt hennes drickande och hon försöker skärpa sig men smygdricker vin och både stora hemmagrabben och jag märker det på henne (hon blir aggressivt hånfull och somnar tidigt på helgkvällen…)

Nu senast i helgen fick hon spel igen och ska minsann skilja sig. Jag sa att det nog skulle vara bäst för båda men innebär mycket samarbete och kostnader (som jag misstänker jag får ordna med 95%) och att alternativen familjerådgivning nog behöver till om vi ska kunna ha ett kärleksförhållande. Gav henne även möjligheten att fundera på om vi efter familjerådgivning skulle kunna dela hus som vänner (rätt stor kåk, det skulle funka praktiskt) men att det då måste vara mycket mer jämlikt vad avser skötsel?

I praktiken skulle hon nog inte inte klara att jag träffade andra samtidigt som vi delade hus som vänner. Jag tror knappast hon skulle skaffa någon ny, men jag kan ha fel… Men det alternativet fanns med i mina förslag ändå. Jag är så trött på att styras så tråkigt av den sortens trista karaktär hos en partner. Inget hem man längtar hem till precis…

2 gillningar

:smile: Och jag kan nog tänka mig att dejta rätt raskt och mycket om jag flyttar till eget boende… jag ska bara akta mig för att de flyttar in hos mig… :+1:

1 gillning

Jag tycker väl tvärt om då att det finns alla möjligheter till en bättre relation när man har lite livserfarenthet.
Drygt ett år efter min separation träffade jag min blivande sambo, han flyttade in hos mig tre kvarts år senare. Vi har inte gemensam ekonomi och inga gemensamma barn. Vi har också låga krav på varandra att bilda “symbios” som jag upplevde att mitt x hade. Resultatet är att efter 4,5 år är det bättre än någonsin. Jag tänker att om det börjar bli åt kontroll eller elakheter så avslutar vi det där. Kommer inte att kämpa på lika länge med ett dåligt förhållande en gång till. Och iom att vi inte har blandat ihop barn och ekonomi så har vi både undvikit de stora trätoämnena och de band som är jobbigast att lösa om man vill gå isär. Vi har bara det trevliga tillsammans!

8 gillningar

Det låter härligt och skönt att höra att det finns fungerande relationer!

3 gillningar

Tycker så synd om er stora son som behöver se sin mamma full och uppleva att hon är hånfull. Hur tar han det? Han kanske behöver någon att prata med. Lite utanför ämnet kanske, men själv uppvuxen bland alkohol.

1 gillning

Ja, det är det jag vill åt. Trevligt tillsammans. Och jag verkar fastna för partners som blir jobbiga efter ett tag. Därför ska jag nog söka efter trevliga kvinnor men akta mig för att de ska flytta in och ta över vardagen och ha mig som nån sorts butler/vårdare… :grinning:

2 gillningar

Han är stor och stark och har kul med ny flickvän. Han har sett det i hela sitt liv. Hon blir ju typ halvfull, taggigt elak/högljudd och går in och sover.

Han och jag har snackat mycket. Han dricker ingen alkohol och jag dricker typ 2 glas vin i veckan. Vi kan inte stoppa morsan från detta men hon vet precis vad vi tycker. Hon tog Systembolagets test på nätet i somras och hamnade precis i gränslandet riskzon men hon fyllde ju i uppgifterna själv. Alkoholism är ju en sjukdom och hon kämpar men klarar inte detta helt. Slåss hon nån enstaka gång så klarar vi det OK för att vi är starkare, men otrevligt är det. Samhället borde mycket mer uppmärksamma att mammor inte beter sig bra.

Grabben flyttar inom något år hemifrån och jag funderar också på att dra. Jag har nog indirekt påverkat mina två grabbar och svärsonen att vara vaksamma på om kärleksrelationer blir ojämställda och om man blir utnyttjad för mycket. Det är synd att inte skola och samhälle bättre lär ut hur man tar ansvar för sitt beteende. Fast jag vet inte om det här är en bra eller dålig utveckling i samhället. Jag tror man måste räkna med flera relationer under sin livstid, att man inte ska hålla i relationer för länge om de är jobbiga och att det är helt OK att leva bra singelliv länge, kanske hela livet? Jag funderar också på hur viktigt det egentligen var att skaffa barn. Miljömässigt hållbart är det väl bättre att låta bli… :smile:

2 gillningar

Jag är en person som utvecklar känslor långsamt. Det tar tid för mig att bli så pass intresserad att jag ens tycker det är någon idé att fortsätta träffa någon.

På samma sätt tar det väldigt lång tid för mig att glömma någon. Ärligt talat så glömmer jag ingen som en gång har kommit mig nära. Jag fortsätter bry mig om dem. Förmodligen för alltid.

Och tillfälliga, ytliga relationer ger mig absolut ingenting. Tvärtom - de dränerar mig på kraft. Jag har provat, för att utmana mina fördomar, och det var direkt själsdödande för mig. Jag kan enbart ha långsiktiga relationer. Livslånga, på ett eller annat sätt.

Det är huvudskälet till att jag förmodligen inte kommer ha någon fler relation. Jag har haft två seriösa relationer där jag satsade allt. Och dessa två män kommer fortsätta finnas kvar inom mig.

Min benägenhet att släppa in ytterligare någon är väldigt låg, eftersom jag vet hur hårt det drabbar mig. Jag är ofta avundsjuk på den som har ett sinne som säger våga och vinn! Den som kan chansa!

Men helt andra villkor gäller för mig. :slight_smile:

Därför väljer jag singelskap. Utan några tillfälliga historier. Det blir jag och mig själv. Och det får räcka så. För jag har blivit riktigt bra på att värna mina egna behov under det senaste året. Mycket bättre än vad någon av min män förmådde. Det är på tiden att jag prioriterar det.

15 gillningar

Jag förstår hur du tänker.
Jag har rätt nyligen, ca 6 månader sen inlett en relation som startade av en slump. Det har varit väldigt lättsamt och vi har det väldigt bra i nuläget men när det blir mer och mer seriöst så blir jag rädd att det ska bli blasé. Och att jag nu inser att jag har börjat omvärderar hur jag vill att en relation faktiskt ska vara. Har tidigare i livet varit exklusiv i mina relationer och att målet är att dela dygnets alla timmar (ja inte sp extremt haha men ni fattar) bo ihop osv… men är det verkligen vägen?
Precis som du säger vill en dels glädje och sorg osv. Men att bilda en bonusfamilj vill jag nog inte. Den karusellen känns väldigt uttröttande? Klart jag saknar mina barn i veckorna men jag får också återhämtning som jag aldrig fick när familjen var på samma plats hela tiden. Jag behöver min tid.

Och jag tänker att mitt kan vara mitt och ditt ditt men att vi möts på mitten ibland. Vissa säger att det låter så ensamt när jag beskriver hur jag tänker. Men varför är folk så fasta i sin bild av familjeliv och relationer. Tex när jag säger att vi troligtvis aldrig kommer flytta ihop, tidigast isåfall om 20 år när barnen är utflugna osv. - så blir vissa ledsna och bara ”åh men vad trist”.
Men nej jag tycker inte det. Så jag tycker kör på. Fundera på hur du vill ha en relation, vad du vill få ut av den, och vad du vill ge och vart dina gränser finns. Så hittar du nog det som passar dig bäst, oavsett vad det blir :slight_smile:

4 gillningar

Jag tänker att jag känner igen tankegångarna ,och att du riskerar att lura dig själv med dem.

Resonerar man så, att en person man träffar är något lättsamt och flyktigt, som man lätt kan lämna om det inte känns skoj längre, är risken stor att man godtar någon som har brister man redan kan se från början, eftersom man tänker att man stannar bara så länge det är kul och ger något ändå. Men sen står du där med skägget i brevlådan och har ändå kärat ner dig i personen och knutit starka känslomässiga band och så är det inte så lätt att slita sig loss så fort det blir lite obekvämt som du tänkte dig. Så har iaf jag insett att jag fungerar, efter pinsamt lång tid, och baserat på hur du beskriver dina tidigare relationer så verkar vi inte vara så olika.

Däremot är jag helt med på att det verkar superonödigt att flytta ihop om man inte tänkt skaffa barn tillsammans. Dels för att det blir en massa praktisk skit med ett eventuellt uppbrott såklart, men mest för att det bara inte är så jävla romantiskt att bråka om räkningar och vem som ska tömma diskmaskinen. Jag tänker att plockar man russinen ur kakan och bara ses för att njuta av varandras sällskap, hitta på kul saker och ligga, så märker man också lättare om russinen börjar ta slut. Dvs, om man bor isär och aktivt måste styra upp träffar för att man vill ses, så kommer man tidigare upptäcka att man inte är så jäkla sugen på att umgås med personen längre (eller vice versa). Bor man ihop så rullar ju maskineriet liksom på ändå, vare sig man vill ses eller ej.

3 gillningar

Jag tycker att du ska ta ett beslut i taget. Lämna din fru eller inte är det första. Min uppfattning är att du känslomässigt redan gjort det då du redan uttrycker att du vill dejta, och gärna snabbt.

För har du inga känslor kvar och redan varit tydlig med vad du känner om hennes drickande osv så har du kanske gjort vad du kan förväntas göra.

Att bo ihop som ”vänner” tror jag är en dålig idé. Ni är inte vänner. Ni är partners. Det kommer bara göra ont och säkert leda till ännu mer problem.

Rent praktiskt tycker jag ni ska börja med att prata med någon professionell så ni är klara med allt och kan skiljas på ett bra sätt om ni inte rent av hittar tillbaka till varandra. Som ni har det nu med spydigheter, fylla och tråkig ton är inte bra för någon i er familj.

Lycka till!

3 gillningar

Har du funderat på varför hon dricker? Har det något med er relation att göra? Har du ens frågat? Ibland måste man svänga på kakan, vad gör jag , för att hon inte ska dricka? Tänk om hon kanske fyller något tomrum? Dumt, jo, men…människor flyr på olika sätt. Något måste ju vara helt på tok fel… Nu vet jag ju inte om det alltid varit så… då kanske det är en annan sak men… vanliga dödliga dricker inte ifall de är lyckliga…Då dricker man lite vin tillsammans. Inte ensam.

1 gillning

Hon fyller helt klart ett tomrum och hon har druckit i årtionden innan vi träffades. Tvärtom har hon minskat drickandet rejält sedan jag kom in i hennes liv, men hon smygdricker ännu. Hon är nog normalt lycklig ändå, som folk är mest.

Vanliga dödliga kan nog visst dricka om de är lyckliga. Du menar utifrån forskning eller din moraluppfattning? Jag kommer från svenska landsbygden och där är det helt klart så att alkohol betraktas som kul ännu.

Ah, du menar att det är partnerns fel att sjukdomen uppstått? Om man nu mår dåligt av olika skäl behöver man ju fundera på det, ta hjälp, eller ta sig ur det med viljestyrka. Missbruk av olika slag, - candycrash, shopping, vin, småätande, är besvärliga saker. Det blir lite konstigt om du vill ta bort det personliga ansvaret och lägga det på partnern helt och hållet? Gör du det omedvetet utifrån fördomar om kön? Jag hoppas att du har självinsikt när du skriver om tankar om orsaker. Jag tror att missbruk efter ett tag permanentar sig och blir mycket svåra att ta tag i utan mycket hjälp, men du måste välja själv. Har du erfarenhet av missbruk själv i din krets?

1 gillning

Givet att du försökt komma till rätta med beskrivna problem, vilket jag tolkar det som att du gjort- Du tänker rätt!

Och vad gäller tankarna om att leva tillsammans med ngn. Där tänker jag som du. Har levt med min x-man i över 20 år, nu singel sedan 1 år. Tänker att jag inte kommer vilja flytta ihop med någon igen. Vill gärna ha kärlek(till en man) igen mitt liv men då i ett annat format. Jag har tre hemmaboende barn så för min del tänker jag barnfokus ena vecka och heta sex- och hångelmöten (utan att dela tvätt och räkningar) andra veckan!!! Stora planer, eller hur?? Men gillar tanken :wink:

10 gillningar

@Anna8 haha ja precis så tänker jag också att jag vill lägga upp det :joy:

3 gillningar

Nu tycker jag nog att du halkat lite snett. Jag har missbrukare i min familj (inte partner/X) och det är svåra saker. Till att börja med är alkoholism en sjukdom. Oklart om TS fru är alkoholist eller om hon bara dricker för mycket. Men att lägga ansvar på TS känns fel. Mitt råd efter att ha varit på anhörigutbildning och många AA-möten är att vara vaksam på att utveckla medberoende och bli en ”möjliggörare”. Om TS tagit upp problemet och frun inte tar tag i det kan skilsmässa faktiskt vara det rätta. Men jag vet väldigt lite om just det här fallet men att skuldbelägga TS för fruns missbruk är inte rätt.

3 gillningar

Nej, nu skrev jag klumpigt. Menade inte sätta skulden på honom alls. Orsaken till att man börjat dricka lite väl mycket kan väl vara vad som helst. Ibland finns det väl bara i generna.
Har vuxit upp med min morbror som var alkoholist. Numera kristen och nykter sedan tiotals år…
Tänkte bara ifall hon inte var lycklig av någon orsak, ifall det skulle vara en orsak att dricka och bedöva känslorna.
Inte min mening att sätta skuld på någon.

2 gillningar