Jag tänker att du ska släppa lite av ditt fokus på honom, hans beteenden och hur du ska hantera hans problem, och vända blicken mot dig själv. Vad är det för processer inom dig som gör att du springer efter och ber om ursäkt, till och med när det är så uppenbart att det är han som gort fel och inte du. Det blir ju lätt så när man är med någon som har så stora problem som den här mannen att allt fokus hamnar på det stora dramat han håller på med. Men jag tänker att du måste vända dina egna beteenden och reaktionsmönster. Så länge ni fortsätter på samma sätt så är det han som har makten och ingenting kommer att förändras. För honom fungerar antagligen det upplägget ni har riktigt bra, så han har ingen anledning att vilja ändra det.
7 gillningar
Du har så rätt. absolut. Till en viss del beror nog min desperation på att vi varit tillsammans så länge och om jag vill ha barn så känns han som min sista chans. Samtidigt är jag otroligt tacksam att vi inte har barn nu då det självklart skulle göra allt betydligt svårare och värre. Sen känner jag väl mig skyldig också…jag vet att jag sårade honom och jag trodde att jag var bättre än så. Och skulle han skriva här så skulle säkert historien låta väldigt annorlunda.
1 gillning
Du är så otroligt förstående gentemot din deadbeat man och hittar på en massa ursäkter för hans räkning. Jag höll också på så, var medberoende, hade ingen självrespekt, kunde inte dra gränser.
Men det kan du lära dig. Sen kommer du kunna genomskåda sån här skit mycket tidigare. Du är värd mer än så här.
3 gillningar
Det låter inte som en speciellt bra idé att skaffa barn med en sådan person eller i den sortens relation ni har. Och som du säger själv, du skulle sitta ännu mer fast då. Ibland kan det gå snabbt att hitta någon att bilda familj med. Och ärlig talat tror jag att köpa grisen i säcken och skaffa barn med någon du inte känner så bra ännu vore bättre än att skaffa barn med någon som du känner som behandlar dig sådär.
Om man ska vara krass så är jag inte ens säker på att allt bara handlar om hans dåliga uppväxt. Han har alltså levt på dig, ganska gott vad det låter, i många år. Han misslyckades totalt när han själv skulle arbeta (kanske ville han egentligen inte ens jobba?). Nu har han tryckt ner dig med psykisk och nu även fysisk misshandel så att du inte vågar kritisera eller ställa krav. Istället blir han både försörjd av dig och har dig att springa efter honom och bekräfta honom och försöka hjälpa honom att hantera alla jobbiga känslor han kan tänkas känna. Eftersom han verkar sakna empati med dig så har han ju skapat sig ett litet härligt kungarike med sina hemska beteenden mot dig. Det låter ju på dig som att du har hoppats på att kunna “laga honom”, men vill han bli lagad när han lever gott på dig och slipper ens bli kritiserad för det?
1 gillning
Håller med alla föregående råd, förstås. Gör en riktig bodelning, och ja, det är egentligen helt sjukt att han ska ha 50/50 vid bodelningen men sån är ju lagen. Med korrekta papper så lägger du dock grunden för en bättre ekonomi för dig! Ju förr desto bättre! Varje dag är ju en förlustaffär…
Ensam tror jag inte att du kommer att bli. Jag tror att när du fått läka, landa och hitta en ny vardag så kommer du att ha så mycket kraft och energi så att det bara sprudlar om dig. All den kraft du idag lägger på att balansera upp en nästintill omöjlig situation kommer säkert att leda dig till ett nytt socialt nätverk!
3 gillningar
Tack!! Jag vill tro att jag lärt mig mycket av den här relationen, och om vi nu lyckas separera så hoppas jag att jag kan bete mig väldigt annorlunda i nästa förhållande. Det har funnits så många varningstecken under åren, så många tillfällen då jag borde gjort slut. Tyvärr valde jag alltid att böna om förlåtelse istället för att stå på mig. Varje gång har jag lovat mig själv att nästa gång ska jag hantera det annorlunda och låta honom gå om det nu är det han vill, men tillochmed nu är jag fortfarande frestad att upprepa samma mönster igen. Jag vet att bara jag kan bryta mitt beteende…jag hoppas att det här blir den gången.
6 gillningar
Det är en bra fråga och jag vet ärligt talat inte. Han säger att han vill det, han frågar ofta om han inte förtjänar det “precis som alla andra”, men man måste undra vad han tänker innerst inne. Jag undrar ofta om han bara gifte sig med mig för att socialbidraget började bli svårare och svårare att få…där vi bor kan man få a-kassa väldigt lätt i början, men när åren går blir dom mer påtryckande och man måste bevisa att man aktivt letar jobb. När han friade så hade dom nyligen stängt av betalningarna, och jag vet att han kände sig väldigt förolämpad av att behöva “tigga” pengar från dom. Speciellt när jag hade “så mycket”…varför kunde jag inte betala istället, jag som är så priviligerad.
Hur man accepterar såna här saker är svårt att förstå själv när jag ser tillbaka.
3 gillningar
Vill tacka alla för råd och sympati, det hjälper så mycket. Igår tillbringade jag i stort sett hela dagen med att jobba på ett mail till honom där jag upprepade mina ursäkter för det som startade bråket (inte skickat än, thank god). Ikväll efter att ha läst och skrivit här har jag istället börjat googla efter jurister i närheten. Jag hoppas ta mod till mig att kontakta dom i närmaste dagarna. Jag vet att ju längre jag väntar desto större är risken att jag faller tillbaka i det destruktiva beteendet och försöker bli sams istället. Jag tror inte jag vill det den här gången.
6 gillningar
Vill du ha barn så slösa inte en enda minut till av din fertila tid, utöver all den tid du redan fullständigt har slösat bort på den där sk. “mannen”.
Ta dig ur den här totala hopplösheten och istället för att tänka att du redan har investerat så mkt av både pengar och annat så att du måste fortsätta på den där meningslösa vägen, för att kaaaaaanske få någon smula tillbaka… så tänk istället på vilken tur du har att du som kvinna är så högavlönad att du är helt fri ekonomiskt att äntligen börja investera det som ditt arbete renderar i dig själv och din egen framtid 
Kapa förtöjningarna till barlasten omgående, med ett enda kraftfullt alexanderhugg 
och sätt ut kursen mot en ljus framtid för DIG själv 
12 gillningar
Hej, nej du kan inte lite på honom. jag blir nervös av att du ska vara själv med honom, jag skulle råda dig att träffas på en offentlig plats när du gör slut och tar upp det här med bodelningen, så att han inte gör en scen av allt och ger dig dåligt samvete. Du ska inte be om ursäkt, han måste lösa sitt agerande själv. Bara att han höjder handen mot dig, betyder att han har det i sig, han kommer börja slå dig, det är så det funkar. Du måste bort från honom vännen <3
5 gillningar
Känner att jag måste skriva en uppdatering idag för att behålla fokus på vad jag behöver göra. Jag är rädd idag, vet inte vad hans nästa steg kommer vara. Sov inte mycket inatt. Han var uppe sent (som han alltid är) och förde massa väsen runt 4 tiden. Jag vet att det var medvetet för att väcka mig med höga ljud, som tur är var jag vaken ändå men det påminde mig att han inte ångrar sig.
Vi har en hund, vilket gör det svårare för mig att bara åka iväg. Min förhoppning är att om några dagar så ska jag kunna prata med honom, bekräfta att vi kommer dela allt 50/50 och att han kommer nöja sig med det. Misstänker att han inte kommer kunna hitta annat boende direkt, och då är planen att jag ber honom ta hand om hunden ett tag medan jag åker till mina föräldrar. Om jag är där en vecka kanske han sen är nära till att kunna flytta ut. Sen vet jag att det kan gå mycket värre, men man måste ju hoppas eller hur?
1 gillning
Det låter bra att åka till dina föräldrar. Jag tycker inte du behöver säga att han ska få något, börjar du förhandlingen på 50/50 har han snart fått dig att gå med på att ge honom allt. Säg att ni kommer bodela efter rådande lagstiftning, och ta hjälp av en jurist som ser till dina intressen. Annars kommer han skuldbelägga och trycka ner dig tills du ger mer än han har rätt till
6 gillningar
Är hunden din eller er gemensamma?
Akta så hunden inte blir ännu en påtryckningsmetod.
Se Sambandet | Nationellt Kunskapscentrum | Våld mot människor & djur
Lycka till - skickar kraft och mod! 
4 gillningar
Håller helt med @Nimue här, erbjud ingenting och åk iväg snarast. Lämna hunden hos/till honom och låt inte den på något enda sätt fördröja eller förhala det ofrånkomliga.
Undvik alla tankar och försök till kohandel på “gemensam vårdnad om hund” och allt som följer med det ,utan se till att ta dig därifrån. Här gäller det att ha både mod och förstånd att kunna prioritera
3 gillningar
Önskar dig all lycka till, det är svårt att ändra på flera års beteende, men det går 
Hoppas på det bästa för dig. Sen när man tittar i backspegeln och ser hur långt man kommit så bara skakar man på huvudet och förundras.
3 gillningar
Han gav mig hunden i julklapp när vi precis flyttat ihop. Tekniskt sett är hon min, men vi har ju varit en familj. Jag tror inte han skulle vilja eller kunna ta henne permanent, men är helt säker på att han aldrig skulle skada henne. Tyvärr kan jag inte enkelt ta med henne till mina föräldrar då det innebär flygresa till Sverige.
Intressant att flera säger att jag inte ska erbjuda honom något…ni har säkert rätt, jag tänkte mest att det är bäst och säkrast att hålla honom hyfsat nöjd. Vi har ett gemensamt konto som jag öppnade när vi gifte oss, och största delen av våra kontanter finns där. Han har dock inte tillgång då han aldrig aktiverade sitt bankomatkort, och inte använder internetbank heller. Han kan förstås fixa det om han tar lite initiativ, men som det varit så har han inga pengar om jag inte ger kontanter. Så han lär bli kvar här i huset tills jag ger honom tillräckligt med pengar för att hitta annan bostad. En jurist kan säkert guida hur man ska göra det på rätt sätt…måste ta steget och prata med någon snart!
4 gillningar
Om det blir så att jag måste prata med honom innan jag hinner träffa jurist, tror ni jag kan säga typ “du kommer få allt som du har laglig rätt till”? Och om han säger att han kan flytta ut imorgon om jag ger honom tillräckligt med pengar för en månadshyra, är jag då galen om jag går med på det?
Är medveten om att skilsmässo ansökningar har ökat enormt i corona tiderna, så är osäker på hur snabbt man kan får tid med advokat…
1 gillning
Jag har läst hela tråden och tycker att du ska sluta vara undfallande. Jag förstår att det är svårt, ni har levt tillsammans länge och det har blivit en vana för dig att ge efter för hans vilja. Snart börjar ett nytt kapitel i ditt liv och då måste du lära dig att stå upp för dig själv och vara din egen bästa vän.
Varför ska han egentligen ha hälften av dina pengar? Pengar som dels kommer från din familj och också från hårt arbete. Rent moraliskt är allt ditt och han borde inte få ett öre. Juridiskt gäller kanske att ni delar hälften. Men jag undrar vad som skulle hända om du satte hårt mot hårt och inte gav honom ett öre. Vad ska han göra? Han har ju inga pengar att anlita en advokat för. Går det att förhindra att han plockar ut pengar från ert gemensamma konto på något sätt? Ja, många kommer nog bli sura att jag skriver så här, men jag tycker att du ska spela fulspel och se till att han får så lite som möjligt av era gemensamma tillgångar. Han har inte passat några barn medan du jobbat och dragit in pengar. Vet ej hur mycket han gör hemma av hushållsarbete/husrenovering, om det behöver tas i beaktande.
Jag tror också att han känner sig underlägsen dig. De flesta män vill vara “providers” och där har han misslyckats kapitalt. Det enda sättet för honom att hävda sig blir då att trycka ner dig. Och det hela blir värre när du inte bjuder honom något motstånd. Däremot tycker jag du ska vara försiktig så att du inte råkar ut för värre fysiskt våld. Kanske ta hjälp av familj och vänner.
4 gillningar
Hmm, intressant. Innerst inne håller jag med dig, moraliskt sett så känner jag ingen finansiell skyldighet mot honom. Det är omöjligt att ens räkna ut hur mycket han fått av mig under åren, utöver hyra, mat och räkningar så är det även dyra presenter som han insisterat på. Ska även tilläggas att även om jag haft bra lön de senaste åren så har det inte alltid varit så, och han har vid flera tillfällen mobbat mig till att ta lån. Åh, det påminner mig om en händelse bara ett par år sen…vi (jag) kämpade i flera månader och levde från lön till lön utan något extra. Jag sålde ett guldhalsband som mamma fått från pappa och senare gett till mig bara för att få ekonomin att gå ihop. Tillslut gav jag upp och tog ut ett lån för att vi skulle kunna leva lite friare. Vi sa att vi skulle dela på pengarna och han skulle betala tillbaka sin del genom avdrag på den månadspeng jag redan gav honom. Det första han gjorde när vi fått ut lånet var att hitta en arcade maskin som han absolut ville ha. Han frågade först om jag tyckte han var galen, och jag försökte försiktigt säga att, ja, jag tyckte han skulle spara pengarna till de dagliga utgifterna så att dom inte tog slut direkt. Självklart blev jag genast “evil mum” som inte lät honom unna sig någonting. Det slutade förstås med att han köpte den. Den finns kvar idag, och jag kan nog räkna på fingrarna hur många gånger han ens rört den.
MEN…tyvärr tror jag inte att moral hjälper om det blir rättstvist. Jag har tänkt på det många gånger, och sagt till mig själv att jag accepterar konsekvenserna av mitt beslut att gifta mig med honom. Det känns förstås inte lika glasklart när man väl sitter här, och på nån nivå hoppades jag nog att han skulle vara moralisk nog att acceptera en mindre del. Bryter man ner våra tillgångar så kommer 1 tredjedel från mig innan förhållandet, 1 från ett avgångsvederlag jag fick förra året, och 1 från vinst på försäljning av huset. Huset som köptes av den 1:a tredjedelen förstås. Huset som han inte betala en krona för att bo i under 10 år. Jag skulle känna mig väldigt nöjd om vi bara behövde dela på den sista tredjedelen, och jag fick behålla resten, men så blir det knappast.
Tror inte det går att stoppa honom från att röra gemensamma kontot, men jag skulle kunna föra över summan till mitt privata. Men jag vågar inte ens tänka på hur arg han skulle bli om han plötsligt bestämde sig för att ordna med sitt bankomatkort bara för att finna 0 balans…då skulle jag nog verkligen behöva vara långt borta först.
1 gillning
Jag tänker så här: sätt igång processen. Tänk inte att varje steg ska vara glasklart och superstrategiskt redan i förväg, utan sätt bara igång. Du har redan riktningen klar, du vet vart du vill, du har koll på dina värderingar - att visst skulle det kännas bra med en mer fördelaktig delning än 50/50 men uppenbarligen är inte pengarna det viktigaste för dig. Du har de första stegen klara: begära skilsmässa och få till ett brytdatum, kontakta jurist, ta dig ifrån hemmet. Med en tydlig kompass så tar du strategiska beslut på vägen.
Om du sätter igång nu, och sen bara kör bodelning ”by the book” så är det sämsta som kan hända dig 50/50. Och ja, det är kanske priset för att bli fri.
Att flytta pengar från ett gemensamt konto till ett privat konto hjälper inte. Allt ni äger ingår i giftorättsgodset om du inte har tydliga bevis på att något är enskild egendom. Exakt hur kan jurist hjälpa till med. Så vill du hitta en smidig väg fram så är det nog inte en bra idé att försöka mörka.
Hans ev krav på hyra förstår jag inte riktigt. Borde inte det gå att ordna så att det är en del av hans andel i bodelningen? Brytdatum blir ju när du begär skilsmässa, därefter är era ekonomier delade. Pengar som han tar/får efter detta datum bör väl vara från hans andel? Och eftersom ni inte äger ett hus som ska värderas et c så borde bodelning inte vara så svårt utan klart på… några veckor?
Jag har också lämnat en ekonomiskt ojämlik relation, om än inte alls så stora skillnader som er. Känslan av att ha förlorat pengar i bodelningen försvann snabbt när jag varje månad såg pengar komma in och sen inte försvinna, när jag själv kör bilen jag betalar och inte den lite sämre bilen han betalade. Osv.
Bestäm en dag som är din alexanderhuggsdag! Du klarar det, och därefter börjar livet 2.0. Inte ett förlorat liv.
10 gillningar